Hemmabarn på efterkälken

I den amerikanska rapporten konstaterar man att barn som gått ett år i förskola ligger mellan fyra månader och upp till ett år längre fram i matematik, språk och läs- och skrivkunnighet än vad de skulle ha gjort om de inte haft tillgång till lärande i förskolan. Det här gäller alla barn, men framförallt barn till låginkomsttagare.

Det händer inte sällan att hemmaföräldrar (ofta hemmamammor men då och då hemmapappor) stolt talar om hur de väljer bort dubbla inkomster för barnens skull. Men rapporten svt rapporterar om visar att det kan vara så att de i själva verket gör sina barn en otjänst när de väljer bort förskolan och de erfarenheter och kunskaper barnen får där:

Det finns många studier på att ett samhälle tjänar på barns lärande i förskolan. Barnen lär sig kommunikation och samspel. De lär sig förstå begrepp och kan sätta ord på det de gör, säger Ingrid Pramling Samuelsson, professor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande vid Göteborgs universitet

Så kära, omtänksamma, välmenande hemmaföräldrar, låt era barn gå i förskola, ge dem möjligheten att ta del av den pedagogiska verksamheten och det försprång och den styrka och frihet den ger ert barn. Ni kommer inte ångra er.

TED

Ett litet, lättförståeligt exempel från den brunn av intressanta, spännande, roliga, lärorika, utmanande och, ibland om än inte så ofta, komplicerade föredrag som är ted.com Titta in om du aldrig varit där, trots att de inte har svensk textremsa är föredragen så korta och hållna på ett så vardagligt språk att det går att hänga med i de flesta, även om de rör rätt komplicerade ämnen ibland.

Richard St. John berättar om framgång – vad som krävs för att bli rik på framgång, och vad som krävs för att förbli framgångsrik. Det går nämligen inte att slå sig till ro och tänka att nu, nu är jag klar med min utbildning eller nu har jag fått drömjobbet, nu har jag hundra tusen besökare på min blogg varje dag eller vad man nu lägger i begreppet. St. John säger som Boye – det är vägen som är mödan värd.

.

Medioker forskning

Sverige hör till de länder i världen som satsar allra mest på forskning och utveckling. Framför allt beror detta på näringslivets stora satsningar. Men även statens utgifter är höga i ett internationellt perspektiv.

Men Sverige lyckas alltför dåligt med att dra nytta av de omfattande satsningarna. Alltför få forskningsresultat omsätts i innovationer som skapar sysselsättning och exportinkomster. Inom alltför få forskningsområden ligger Sverige i den internationella forskningsfronten

skriver forsknings och högskoleminister Tobias Krantz på DN debatt. Även SvD tar upp tråden. Massa pengar, liten utdelning, alltså, och det är ett bekymmer. Svenska forskare citeras inte alls så ofta som man skulle önska, internationellt sett, och man kan med en bekymrad rynka i pannan konstatera att även om svensk forskning har en bred och till synes stabil bas är toppen smal.

Svensk forskning är medioker.

Det finns givetvis flera orsaker till detta. Svenska forskare är inte dummare än forskare på andra platser, och våra universitet och forskningscentra är inte jättekassa. Nej, problemet ligger på andra ställen, och Krantz listar ett antal åtgärder som Forskningsberedningen föreslår:

Rusta upp hela det svenska utbildningsväsendet med tydligare fokus på kunskap.

Förbättra villkoren i forskarutbildningen. Fler forskarbegåvningar, även från studieovana miljöer, bör fortsätta i en forskarkarriär.

Tydligare kvalitetsdrivande åtgärder för forskningen som baseras på fler kriterier än citeringar bör införas.

Stärk samverkan mellan akademi och näringsliv.

En rad åtgärder för att stärka Sveriges attraktivitet som bas för FoU-verksamhet bör dessutom genomföras.

Och, kanske viktigast av allt, i artikeln framhålls den enorma betydelse det har att forskare får frihet i sitt arbete, och därtill hur viktigt det är för att nå framgång på lång sikt att det finns utrymme att misslyckas!

Det kan tyckas paradoxalt att i ett stycke skriva om hur man bekymrar sig över hur litet utfall man får trots att man pumpar in så mycket pengar i svensk forskning, och sedan till synes vända helt om och framhålla hur viktigt det är att med utrymme att misslyckas. Egentligen är det tvärtom – det ena är en följd av det andra. Om det inte finns utrymme att misslyckas riskerar man att resultatet blir lågkvalitativ, försiktig, nervös forskning som bara rör sig inom välkända områden och ägnar tid och resurser åt att bekräfta det man vet och försynt antyda att där kan finnas mer att lära inom områden.

Det ger inga internationella citat, det ger inga framgångar, inga nobelpris, inga utmärkelser och framför allt – en forskning som kryper omkring nervöst på trygg marknivå ger ingen möjlighet för framtida forskare att ta avstamp från trädtopparna för att svinga sig mot stjärnorna.

Det Krantz skriver om är egentligen inget speciellt revolutionerande, inget nytt. Det som gör det värt att skriva om är att det faktiskt finns en tanke om vad man ska göra åt saken. Inte vad man kan, eller skulle kunna, göra åt saken, utan vad man ska göra åt saken.

Hur man ämnar lyfta svensk forskning från medioker till excellent.

Det är lovande.

Kluven

Å ena sidan är det klart att jag blir glad av att läsa om högstadieskolan i Essunga som lyckats göra en pannkaksvändning från en av de sämsta skolorna i landet, behörighetsmässigt mätt, till en av de bästa. Christermagister tipsar om artikeln i DN, jag läser och blir kluven i mina reaktioner. Glad för deras skull, glad för att det uppmärksammas och glad för elevernas skull. Skolinspektionen säger t ex:

Jag har arbetat med inspektion i sex år och hunnit besöka många skolor och kommuner. Detta är det bästa exempel jag sett, säger undervisningsråd Ulla-Britt Norin.

Men samtidigt som jag blir glad blir jag bekymrad och smått förtvivlad.

För å andra sidan – vad är det de har gjort? Jag citerar vidare ur artikeln i DN:

Förklaringen är ett ändrat förhållningssätt, säger både hon och rektor Lasse Björkqvist vid Nossebro skola år 6—9.

– Vi har tänkt om. Tidigare skyllde vi på eleverna, ”de kan inte bättre”. Men det kan inte vara elevernas fel när vi har god lärartäthet och goda resurser. Det är vårt ansvar att alla ska kunna lyckas, säger Lasse Björkqvist.

Skolan läste på vad forskningen säger om elever med behov av särskilt stöd.

– Alla forskare sade samma sak, det vill säga att ingen elev mår bra av att bli varaktigt utplockad till en särskild grupp. Till slut tror eleven att den är mindre begåvad, säger Lasse Björkqvist.

Så i stället för att sortera eleverna plockade skolan in fler lärare på vanliga lektioner. Och alla elever fick höra att det ställdes höga förväntningar på dem.

Att skolan tog sitt ansvar, slutade skuldbelägga eleverna och bestämde sig för att lyssna på vad forskningen har att säga blir en artikel i DN. Det gör ont i mitt lärarhjärta, det borde vara självklarheter, vi borde inte ha en sån attityd i skolan att detta är så ovanligt att det skrivs om i tidningarna!

Varför har vi i så många år låtit skolor, kommunala likaväl som privata, komma undan med att inte ta sitt ansvar, att skuldbelägga eleverna och ignorera vad forskningen kommer fram till? Bedrövligt.

Det är dags att vi skärper oss, och börjar följa lilla Essungas exempel. Sommarlov är perfekta för att läsa och begrunda forskningsrapporter.