Ska bara kolla en sak

Jag har, och har alltid haft, en önskan att veta mer om saker och ting. I den pre-Internetvärld där jag växte upp strävade jag fåfängt  efter att alltid bära med mig ett anteckningsblock och en penna för att kunna anteckna de saker jag stötte på under en dag och ville kolla upp när jag kom i närheten av ett bibliotek eller åtminstone någon slags uppslagsverk. Det var ett system med brister, otympligt, tidskrävande, opålitligt för någon lika tankspridd som jag, svåröverblickbart och klumpigt.

Men jag hade tur, jag bodde i en stad där det fanns ett välskött länsbibliotek med goda öppettider och duktiga bibliotekarier, alltid vänliga och hjälpsamma och med till synes oändligt tålamod med kunskapssökande unga människor med knappt läsliga frågor hastigt nedklottrade med trubbig blyertspenna med alltför hårt stift på baksidan av busskvitton (jag har ingen som helst aning om hur många av de där anteckningsböckerna jag förlagt genom åren, men det är många). Jag hittade ofta information om det jag undrade över, och de lät mig sitta där i läsesalen i timmar med berg av uppslagsböcker uppslagna omkring mig.

I dag lever vi i en annan verklighet, vi lever i en verklighet där datorer, smartphones etc ger oss omedelbar tillgång till de enorma bibliotek och uppslagsverk som finns på nätet, vi kan med ett par knapptryck få fakta och information om i stort sett vilket ämne som helst. Vilken lyx! Vilket överflöd! Paradiset för en tvångsmässig  faktakollare som jag!

Det finns en missuppfattning om att detta skulle innebära att unga människor i det som kallas internetgenerationen inte längre behöver studera, inte längre behöver ta sig igenom den systematiska, strukturerade uppbyggnaden av den grundläggande kunskapsbas att ställa de fakta de finner i relation till, den grundläggande kunskapsbas som vi i anteckningsboksgenerationen tar för så självklar att vi inte ens minns att vi någonsin inte haft den.

Den är inte självklar. Ingen föds allmänbildad. Och precis som jag, när jag var liten vetgirig människa någonstans i den norra delen av landet, fick hjälp av bibliotekarier för att veta var bland alla hyllor och böcker jag skulle börja leta, för att få tips på var jag kunde hitta mer och för att lära mig att alltid ställa det jag fann i relation till det jag redan visste med frågan ‘men stämmer det här verkligen med det jag läste/hörde/såg innan?’ behöver unga människor i dag lära sig var det lönar sig att börja leta, lära sig ifrågasätta den information de hittar, lära sig ställa den i relation till vad de redan vet och lära sig den svåra konsten att lära om när det visar sig att delar av den gamla kunskapen kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten trots allt.

Utan den är de hänvisade till ett ännu klumpigare, omständigare, svåröverblickbarare, opålitligare system än lilla Morrica med sina skrynkliga bussbiljetter var, och hela den infrastruktur som Internet är blir bara ett enda kaos med få trygga hållpunkter.

Vore inte det lite synd?

Annonser

Vad ska vi ha alla dessa ingenjörer till?

Det talas en del om hur bekymmersamt det är när intresset för tekniska utbildningar dalar; hur bekymmersamt det är att den otillräckliga matematikundervisningen i grundskolor och på gymnasier bidrar till att de svenska studenter som söker sig till de tekniska utbildningarna har sämre förutsättningar än de borde ha.

Kanske borde det pratas en del om vad vi ska ha alla dessa ingenjörer och tekniker till? Behöver vi verkligen såna mängder av ingenjörer och tekniker när vi lämnar industrisamhället bakom oss? Det kostar oss en massa pengar att utbilda dem, är det verkligen vist investerade pengar?

Det är ju faktiskt det. Fast kanske inte i första hand för att göra Sverige till en stor och betydande industrination igen, utan av större och viktigare orsaker. Jag tänker som såhär:

Allt fler människor vill bo tillsammans, i städer och i samhällen. Allt fler människor vill ha möjlighet att ta sig hit och dit. Det här ställer stora krav på infrastruktur, på samhällsplanering, på avlopp och vattentillförsel och på kommunikation och livsmedelsproduktion, på energitillförsel och byggnader.

Samtidigt tycks naturen bli allt mindre tillmötesgående – det är jordbävningar, tsunamis, orkaner, vulkanutbrott, klimatförändringar, epidemier och virus som vi måste hantera i steget om vi vill fortsätta utveckla på lång sikt. Och det gör vi. Helst utan att det ska vara besvärligt för oss som individer.

.

Då behöver vi ingenjörer och tekniker. För det är de som vet hur man gör sånt. Det är de som vet hur man bygger hus som kan gå i bitar utan att rasa ihop. Det är de som vet hur man planerar avlopp och vägar och samhällen så att det håller, och finns utrymme att expandera om det behövs, och så att man faktiskt kommer åt att reparera och underhålla när det behövs. Det är de som kan bygga järnvägar som håller, som går att använda i olika slags klimat, där växlarna fungerar även när det fryser på efter snöblandat regn och rälsen kan hantera de hastiga temperaturväxlingarna i en öken.

Det är de som vet hur man bygger sjukhus och skolor, bibliotek och teatrar, vägar där människor och fordon kan ta sig fram utan att trassla in sig i varandra, hur man passar in bakvägar där varor och material kan passera utan att störa flödet av pendlare på väg till och från jobb och skolor. Och de vet hur man kan utvinna ekologiskt hållbar energi i tillräcklig mängd, de har de kunskaper som behövs för att rena världshaven och distribuera livsmedel till alla världens hörn. Och har de inte dessa kunskaper idag så har de dem inom en snar framtid, förutsatt att vi ger dem möjlighet att utveckla dem.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker det här med att utbilda dyrbara ingenjörer och tekniker är en rätt schysst investering på lång sikt.

Skola för dagens ungdom

Jag återvänder till skoldebatten igen. Dagens ungdom är en fantastisk generation – generös, omtänksam, kärleksfull och modig står den på tröskeln till en vuxenvärld som i många aspekter tycks befinna sig på randen till rent kaos – ekonomiskt, socialt, strukturellt, miljömässigt. Vår uppgift i skolan är att så långt vi någonsin förmår rusta dem med de kunskaper de behöver när de tar klivet ut i denna värld, om möjligt utan att repa den fantastiska kärnan.

Det är ingen liten uppgift, i synnerhet inte i en värld där Internet är en självklar faktor.

Vi hör titt som tätt kommentaren, invändningen, argumentet, frågeställningen:

All fakta finns ju på nätet, alla kan hitta den, vad är då skolans uppgift?

Visst är det så. Mycket fakta finns på Internet, lätt tillgängligt, men fakta är bara fakta. Det är inte detsamma som kunskap. Anne-Marie Körling formulerar ett svar på frågan om skolans uppgift i ett inlägg om hur hon undervisat om Anne Franks Dagbok:

Att undervisa och erbjuda elever ett innehåll de kanske själva inte skulle söka är skolans uppgift. Att länka samman texter, tankar och skapa diskussioner är också något skolan bör göra. De tysta klassrummens tid är förbi.

Det innebär, i många klassrum, ett annorlunda sätt att arbeta än man varit van vid. Det innebär inte att det som vi vant oss att tänka på som traditionell undervisning helt har tappat i värde, men det innebär att vi inte kan stanna kvar där. Vi, i betydelsen skolan, måste gå vidare.  Det här ställer höga krav på läraren, för hur vi än vänder och vrider oss så är det läraren som möter eleven de flesta gångerna, och ansvaret för hur det som sker i klassrummet utformas ligger direkt på lärarens axlar. Vi har kollegor till hjälp, vi har styrdokument, rektorer och skolledningar till hjälp, och vi har hela Internetet, fyllt med fakta, analyser, filosferingar, funderingar, klokskaper, utvidgat lärarkollegium och kommunikation. Men också med en massa strunt, nonsens och dumheter, och det ligger på oss att upptäcka och peka ut skillnaden.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att ha tillbringat en del tid med de nya styrdokumenten i sommar, funderat kring undervisningen, vad som behöver förändras, vad som behöver förbli och hur jag ska omsätta dessa till vardag och verklighet i klassrummet i vinter. Hur jag ska göra för att axla min del av ansvaret på bästa sätt?

Vi lever i spännande tider.

Vi är fria att forma en ny examen!

DN:s ledarredaktion påstår att den skolpolitiska debattens förbannelse är att alla inlägg tolkas med utgångspunkt: ”Var det bättre förr?” (13/6). Båda reaktionerna är symptom på den sjuka som uppstått ur bristen på kontroll i skolan. Utan tillförlitligt faktaunderlag är man hänvisad till diskussioner om vem som har rätt och huruvida det var bättre förr.

Peterssons replik behandlar inte sakfrågan. Han ifrågasätter i stället det rimliga i att ge Olof Palme ansvar för avskaffandet av studentexamen. Palme var inte utbildningsminister när beslutet togs, det är sant. Men han var med i gymnasieutredningen, en frontfigur i tidens skoldebatt och sin tids främsta skolpolitiska visionär. Oavsett om den tidens liberaler applåderade eller inte, förtjänar Palme ledarstaven. Men min artikel handlade inte om det förflutna. Fokus för den var behovet av en studentexamen här och nu

förklarar Helena von Schantz i sin sakliga replik till Olof Petterssons historielektion om studentexamen. Och det är där fokus bör vara i skoldebatten, såhär ungefär en månad innan den första kullen under den nya skollagen högtidligt och nervöst kliver över skoltröskeln för första gången. År 2014 går de ut, och ska, om de ges godkända betyg, så rustade för att studera på universitet och högskolor, i Sverige likaväl som i övriga världen.

Kommer de att göra det? Tja, med dagens system är det egentligen ingen som vet det. Universitet och högskolor i Sverige slår larm om inte bara sjunkande utan hastigt fallande kunskapsnivåer hos nya studenter. Studieteknik såväl som ämneskunskaper befinner sig på så låg nivå att universiteten får lägga dyrbar studietid på att lära ut de grunder de nya studenterna borde fått med sig redan från grundskolan.

Går det att göra något åt detta? von Schantz svarar:

Det går alldeles utmärkt att ta reda på vad våra barn lär sig i skolan. Det går också att ta reda på om en enskild lärare, skola eller reform är framgångsrik eller inte. Det går och det behöver göras. Men det innebär inte att vi ska damma av vår gamla studentexamen. Eftersom vi som enda land har avskaffat studentexamen är vi fria att forma en ny enligt moderna förutsättningar och behov. En som är bättre än den finska och överlägsen den vi en gång avskaffade. En examen som ger eleverna rättssäkerhet och som kompletterar avgångsbetygen. En examen som kontrollerar måluppfyllelsen i skolan – lärare för lärare, skola för skola, reform för reform.

Detta är det viktigaste av allt, och det vi måste lägga fokus på – vi är fria att utforma en modern studentexamen, anpassad efter de kunskaper dagens studenter bör ha med sig för att faktiskt stå rustade för att börja på universitet och högskolor, i Sverige såväl som i länder som inte alls är beredda att curla med komplettering av de kunskaper som visar sig saknas, trots godkända betyg.

I juni 2014 går den kull som nu börjar gymnasiet ut. Ska vi sikta på att den moderna studentexamen von Schantz beskriver är färdig att tas i bruk då?

Två bilder av lärare

Malmö Högskolas beskäftiga besserwisser är en bild. Hade jag varit ung och övervägt att faktiskt slå in på lärarbanan hade en film som denna förmodligen placerat mer tyngd i den andra vågskålen. Att vara allmänbildad är en tillgång när man undervisar, att vara en besserwisser är det inte. Man strävar efter att eleverna skall ges tillfälle att lära sig, inte efter att läraren ska ges tillfälle att briljera.

Dessutom har Napoleonbakelser sannolikt sitt namn från en förvrängning av Napolitansk, dvs härstammande från Neapel.

.

Jag känner inte igen mig i Malmö Högskolas bild av hur en lärare är, och då är jag ändå diplomerad besserwisser!

Debbie Allens danslärare, däremot, har en attityd som håller. Hon är cool (jodå, i den eran såg cool ut så), hon är ärlig, hon har höga förväntningar, och hon har sitt fokus på elevernas lärande, hur de ska göra för att växa och bli fantastiska. Hade jag getts den bilden av en lärare när jag befann mig där i valet och kvalet, och inspirerats av den, hade jag gått in i utbildningen med en annan bild av mitt framtida yrke:

.

Att jobba som lärare är ansvarstyngt. Det är krävande, det är stressigt, det är tungt och både motvind och uppförsbacke ibland. Men mer än något annat är det fantastiskt. Om du står i valet och kvalet, älskar ditt ämne passionerat (det är nödvändigt, för du kommer att umgås med det, intensivt, i många långa år, det kommer att vara ditt viktigaste verktyg) och har en idé om hur skolan, som fenomen, skulle kunna fungera bättre, sök lärarutbildningen. Sök trots napoleonbakelsen, jag lovar dig att lärarjobbet är något helt annat.

Framtidens skola

Om vi väljer att hålla fast vid ett skolsystem som i antal år ser ut som det gör idag kommer de sexåringar som precis börjat skolan runtom i landet att gå ut gymnasiet år 2023. De finns mycket att vinna på att hålla det i minnet när vi pratar om skolan, lägger upp kursplaner och planerar och genomför lektioner.

Elever i framtidens skola började bara häromdagen. Hur ser världen ut när de går ut? Det vet vi inte, men det vi vet är att den ser inte ut som den gör idag. Den påminner kanske om idag, i lika hög grad som idag påminner om 1997, eller 1984, eller 1973, men det är inte säkert.

Eleverna i framtidens skola har börjat. Vi undervisar i framtidens skola.

Det förpliktigar att tänka på, visst gör det?