#skolchatt och universitetet

Det är torsdag, och som varje torsdag är det #skolchatt klockan 20.00.  I kväll pratar vi om hur vi arbetar i den svenska skolan för att förbereda eleverna för akademiska studier.

Universitet och högskolor i Sverige larmar om och om igen om sjunkande förkunskapsnivåer hos studenter som kommer från svenska skolor – inte bara i fackämnen, utan i de nödvändiga baskunskaperna som läsning, skrivande och källkritik. Basår och sänkt nivå och/eller takt på undervisningen, stödinsatser och förändrade kursplaner har diskuterats för universitetens del.  Men det förminskar inte problemet med att skillnaden mellan svenska studenters förkunskaper och studenter från andra, tidigare akademiskt mer eller mindre likvärdiga, länder, ökar, och svenska studenter hamnar allt mer på efterkälken.

Vilka orsaker ligger bakom dagens situation? Är det Internets fel att det ser ut som det gör? Segregeringens? Friskolesystemets? Ligger problemet på en strukturell nivå, eller är det ett lokalt problem som drabbar vissa grupper eller områden hårdare?

Och så den viktigaste av frågor:

Vad gör vi åt det, och vem tar ansvaret för att det görs?

Välkomna till kvällens #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter

Annonser

Vad ska vi ha alla dessa ingenjörer till?

Det talas en del om hur bekymmersamt det är när intresset för tekniska utbildningar dalar; hur bekymmersamt det är att den otillräckliga matematikundervisningen i grundskolor och på gymnasier bidrar till att de svenska studenter som söker sig till de tekniska utbildningarna har sämre förutsättningar än de borde ha.

Kanske borde det pratas en del om vad vi ska ha alla dessa ingenjörer och tekniker till? Behöver vi verkligen såna mängder av ingenjörer och tekniker när vi lämnar industrisamhället bakom oss? Det kostar oss en massa pengar att utbilda dem, är det verkligen vist investerade pengar?

Det är ju faktiskt det. Fast kanske inte i första hand för att göra Sverige till en stor och betydande industrination igen, utan av större och viktigare orsaker. Jag tänker som såhär:

Allt fler människor vill bo tillsammans, i städer och i samhällen. Allt fler människor vill ha möjlighet att ta sig hit och dit. Det här ställer stora krav på infrastruktur, på samhällsplanering, på avlopp och vattentillförsel och på kommunikation och livsmedelsproduktion, på energitillförsel och byggnader.

Samtidigt tycks naturen bli allt mindre tillmötesgående – det är jordbävningar, tsunamis, orkaner, vulkanutbrott, klimatförändringar, epidemier och virus som vi måste hantera i steget om vi vill fortsätta utveckla på lång sikt. Och det gör vi. Helst utan att det ska vara besvärligt för oss som individer.

.

Då behöver vi ingenjörer och tekniker. För det är de som vet hur man gör sånt. Det är de som vet hur man bygger hus som kan gå i bitar utan att rasa ihop. Det är de som vet hur man planerar avlopp och vägar och samhällen så att det håller, och finns utrymme att expandera om det behövs, och så att man faktiskt kommer åt att reparera och underhålla när det behövs. Det är de som kan bygga järnvägar som håller, som går att använda i olika slags klimat, där växlarna fungerar även när det fryser på efter snöblandat regn och rälsen kan hantera de hastiga temperaturväxlingarna i en öken.

Det är de som vet hur man bygger sjukhus och skolor, bibliotek och teatrar, vägar där människor och fordon kan ta sig fram utan att trassla in sig i varandra, hur man passar in bakvägar där varor och material kan passera utan att störa flödet av pendlare på väg till och från jobb och skolor. Och de vet hur man kan utvinna ekologiskt hållbar energi i tillräcklig mängd, de har de kunskaper som behövs för att rena världshaven och distribuera livsmedel till alla världens hörn. Och har de inte dessa kunskaper idag så har de dem inom en snar framtid, förutsatt att vi ger dem möjlighet att utveckla dem.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker det här med att utbilda dyrbara ingenjörer och tekniker är en rätt schysst investering på lång sikt.

Vi är fria att forma en ny examen!

DN:s ledarredaktion påstår att den skolpolitiska debattens förbannelse är att alla inlägg tolkas med utgångspunkt: ”Var det bättre förr?” (13/6). Båda reaktionerna är symptom på den sjuka som uppstått ur bristen på kontroll i skolan. Utan tillförlitligt faktaunderlag är man hänvisad till diskussioner om vem som har rätt och huruvida det var bättre förr.

Peterssons replik behandlar inte sakfrågan. Han ifrågasätter i stället det rimliga i att ge Olof Palme ansvar för avskaffandet av studentexamen. Palme var inte utbildningsminister när beslutet togs, det är sant. Men han var med i gymnasieutredningen, en frontfigur i tidens skoldebatt och sin tids främsta skolpolitiska visionär. Oavsett om den tidens liberaler applåderade eller inte, förtjänar Palme ledarstaven. Men min artikel handlade inte om det förflutna. Fokus för den var behovet av en studentexamen här och nu

förklarar Helena von Schantz i sin sakliga replik till Olof Petterssons historielektion om studentexamen. Och det är där fokus bör vara i skoldebatten, såhär ungefär en månad innan den första kullen under den nya skollagen högtidligt och nervöst kliver över skoltröskeln för första gången. År 2014 går de ut, och ska, om de ges godkända betyg, så rustade för att studera på universitet och högskolor, i Sverige likaväl som i övriga världen.

Kommer de att göra det? Tja, med dagens system är det egentligen ingen som vet det. Universitet och högskolor i Sverige slår larm om inte bara sjunkande utan hastigt fallande kunskapsnivåer hos nya studenter. Studieteknik såväl som ämneskunskaper befinner sig på så låg nivå att universiteten får lägga dyrbar studietid på att lära ut de grunder de nya studenterna borde fått med sig redan från grundskolan.

Går det att göra något åt detta? von Schantz svarar:

Det går alldeles utmärkt att ta reda på vad våra barn lär sig i skolan. Det går också att ta reda på om en enskild lärare, skola eller reform är framgångsrik eller inte. Det går och det behöver göras. Men det innebär inte att vi ska damma av vår gamla studentexamen. Eftersom vi som enda land har avskaffat studentexamen är vi fria att forma en ny enligt moderna förutsättningar och behov. En som är bättre än den finska och överlägsen den vi en gång avskaffade. En examen som ger eleverna rättssäkerhet och som kompletterar avgångsbetygen. En examen som kontrollerar måluppfyllelsen i skolan – lärare för lärare, skola för skola, reform för reform.

Detta är det viktigaste av allt, och det vi måste lägga fokus på – vi är fria att utforma en modern studentexamen, anpassad efter de kunskaper dagens studenter bör ha med sig för att faktiskt stå rustade för att börja på universitet och högskolor, i Sverige såväl som i länder som inte alls är beredda att curla med komplettering av de kunskaper som visar sig saknas, trots godkända betyg.

I juni 2014 går den kull som nu börjar gymnasiet ut. Ska vi sikta på att den moderna studentexamen von Schantz beskriver är färdig att tas i bruk då?