Framtidskommissionen

I SvD belyser Seher Yilmaz och Felix König, ordförande respektive vice ordförande i LSU, medelåldern i den kommission som under ett och ett halvt år ska ägna sig åt att diskutera framtidens frågor och lösningar med siktet inställt på år 2020 och år 2050:

 Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.

Nu ska arbetet i kommissionen inte hålla på till 2050, utan presenteras redan i mars 2013 (senast) så medelåldern kommer inte ens att befinna sig i närheten av pensionsstrecket när de är färdiga. Men huvudpoängen i artikeln är inte medelåldern på kommissionärerna, utan ungdomsförbundens plats i sammanhanget:

För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer […] Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. […] Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag.

Vi vet inte mycket om hur framtiden kommer att te sig, egentligen, det bästa vi kan komma med är så väl underbyggda gissningar som möjligt. Vi ser t ex den demografiska utvecklingen, och den indikerar att befolkningsökningen inte består i att det föds fler barn, utan att folk lever längre och är friskare längre. Ett samhälle där många har grått hår och ägnar sina dagar åt att vara lediga skiljer sig på många sätt från ett samhälle där många är under arton och ägnar sina dagar åt att gå i skolan. Men vet vi utifrån detta något om hur framtiden kommer att te sig? Inte egentligen. Det finns alltför många aspekter som spelar in, och ett stort antal möjliga framtider ligger framför oss. Somliga mer oväntade än andra. Ändå måste vi planera för dem, förbereda oss för dem och hantera den av dem som faktiskt kommer.

Därför vore det bra, tycker jag, om Sveriges ungdomsförbund slog sig ner tillsammans (bildligt talat) och funderade över vad de ser. Hur de tänker sig framtiden. Vad de oroar sig för, vad de ser fram mot, hur de vill ha det och hur de absolut inte vill ha det. Vad som behövs nu, i skolan, på arbetsmarknaden, i samhället, i infrastrukturen, i miljön och vad de tänker sig kommer att behövas längre fram. Och sedan berättar detta, för oss med grånande hår, för varandra, för världen och för framtidskommissionen. Det behövs ingen inbjudan, det går bra att sätta igång direkt.

.

.