#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

Annonser

#TeamRickard i #Körslaget i kväll

I kväll kan vi inte längre göra något för att #TeamRickard skall få möjlighet att skänka vinstpotten i #Körslaget till organisationen Friends.  De deltar utom tävlan, som support och stöd för de två återstående körerna, men det innebär inte att det är för sent att stötta organisationen de valt att stötta.

Mobbning är ett helvete för många unga runt om i landet, och den tar sig så många former. Oavsett om det sker öppet, i form av våld, utfrysning, skitsnack, Facebookflaming etc, eller mer i skymundan, dolt för världens blickar bakom väggar eller bakom polerade fasader av förment vänliga gester förstör det tillvaron och försvårar framtiden för många.  Friends arbete med att utbilda och hjälpa skolor strukturera sitt arbete mot mobbing gör skillnad:

När det gäller mobbning är det viktigt att inse att det inte finns några mirakelkurer. Det är ett komplicerat problem som ofta kräver mycket arbete och många olika insatser. Hur organiserade och engagerade man än är kan mobbning uppstå. Men om man arbetar aktivt, medvetet och kontinuerligt så har man möjlighet att upptäcka problem och agera i tid så att det får ett snabbt slut. Det allra viktigaste är att man tänker långsiktigt och låter arbetet blir en naturlig del av skolans vardag – för både personal och elever.

Körledaren berättar hur vi kan göra för att ekonomiskt stötta Friends:

Hade vi vunnit Körslaget hade vi gett pengarna till Friends arbete mot mobbing bland unga. Så för er som hade tänkt rösta på #TeamRickard föreslår jag att ni fortfarande lyfter luren. Men denna gång sms:ar FRIENDS till 72 980.

Då bidrar ni med 20 kr till barns och ungas trygghet i vardagen, och möjlighet för dessa kids att uppleva en vänskap och kärlek de kanske inte ens vågat drömma om.

Så låt oss avsluta Körslagetäventyret storslaget, låt de kvarvarande körernas bagare och fans kasta avgörandet mellan dem och hjälp i stället till att stötta #TeamRickards hjärtefråga innan vi följer körens vidare äventyr ut världen.

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se

Att göras osynlig

Om mobbningen bara var ett verk av psykopater eller av flockinstinken, om det bara var styrt av lust, där lidande är ett mål i sig, hade det inte varit ett så stort problem. Det är som medel som det breder ut sig. När psykiskt våld blir obestraffat upptäcker många hur användbart det är. Så låt mig bara räkna upp de typfall som jag stött på under denna resa: En professor som vill åt kollegans forskningsmedel, en chef som vill oskadliggöra vittne till sin inkompetens, en företagare som inte kan avskeda den han vill, en enhetschef som vill avleda ilskan hon förtjänat, en annan chef som i avsaknad av egen pondus finner det bäst att undergräva andras…inget personligt, Gud förbjude. Men framför allt: makthavare av många slag som önskar lära ut att deras missgrepp, och rent av brott mot lagen, inte kan påtalas utan att det går riktigt illa för den som gör det.

Citatet kommer från den avslutande artikeln i Maciej Zarembas artikelserie i DN, Mobbarna och Rättvisan,  en artikel om rättsäkerheten och de rättsliga konsekvenserna för mobbare och offer. Han inleder artikeln med att redogöra för ett brittiskt fall där the High Court of Justice i London efter elva dagars överläggning fann att

Tagna var för sig kan dessa handlingar synas barnsliga och triviala”, skriver The Honourable Mr Justice Owen i sin dom. Men sammantagna blir de något annat: ”… en hänsynslös kampanj av lumpen ondska, ägnad att tillfoga skada”.

Handlingarna i fråga är bland annat:

De talade aldrig med henne, men däremot överdrivet hjärtligt med alla som passerade förbi. De satt med korslagda armar och stirrade på henne, låtsades inte höra vad hon sade, men avbröt var gång hon talade med någon annan. De undanhöll information om gemensamma aktiviteter, tystnade var gång hon visade sig för att sedan brista ut i gemensamt skratt, gömde undan hennes dokument, avlägsnade hennes namn från sändningslistor, gömde hennes post för att på fredagen slänga fram en hel veckas brev, härmade hennes sätt att gå och tala, undrade ”vad är det som stinker här”.

En rätt förfärlig situation, och oerhört svår att hantera. Handlingarna har gjorts i smyg, och, som rätten konstaterat, var och en för sig är de mest barnsligt triviala.  Att förnedra genom att härma hur någon går eller talar, att köra ihop huvudena och skratta när offret närmar sig, att tydligt utesluta offret från sociala aktiviteter är något som händer på våra skolgårdar, bland barn. Att vuxna människor uppför sig på det viset ses ofta som så osannlikt att man inte vill tro att det är sant. Men Zaremba berättar vidare om ett liknande fall på en svensk arbetsplats:

Stämningsbild: första arbetsdagen när hon presenteras för sin närmaste kollega, vi kallar honom Torbjörn, lyfter han inte blicken från datorskärmen och besvarar inte hennes ”hej”. Torbjörn vill inte ha kvinnor på sin arbetsplats. Och han lyckas få de flesta andra att bete sig likadant. Tre år senare får Lina P diagnosen ”krisreaktion, kroniskt stressyndrom.”

I det brittiska fallet döms företaget, Deutsche Bank i London, att betala 800 000 pund i skadestånd för att ha orsakat den utsatta kvinnans djupa depression och äventyrat hennes framtid. Hon hade kunnat gå långt i sin bransch, men tål numera inte stress, konstaterar rätten. Därför skall banken kompensera henne för den lön hon hade kunnat nå.

I det svenska fallet går det annorlunda:

Att stämma företaget var inte att tänka på. Men, visar det sig, inte heller att få sjukdomen godkänd som arbetsskada. Länsrätten, där Lina P klagade över försäkringskassans avslag, svarade att ”allmän vantrivsel” eller ”bristande uppskattning”, som man beskriver hennes situation, inte kan ligga till grund för arbetsskada. Och man har Torbjörns ord på att ingen velat Lina illa. Ja, han är huvudvittnet. Alltså har ingen ”kränkande särbehandling” i lagens mening ägt rum.

Så ”Lina P” lever nu på en knapp förtidspension, knäckt av den mobbing hon utsattes för på arbetsplatsen. ”Torbjörn” kan gå vidare i sin karriär, utan repressalier eller fläckar på sitt anseende.

Det är inte så att vi här i Sverige är sociopater och kallsinniga manipulatörer över lag, framhåller Zaremba. Han ger flera exempel på hur opinionen vänt mot den mobbande när kränkningarna kommit fram, hur denne avsatts och fått löpa gatlopp. Jag är inte säker på att det är så mycket bättre, om jag ska vara ärlig. Men hur kan det komma sig att just här, i det Sverige som ännu har rykte om sig i världen att vara ett egalitärt paradis, är det så svårt att få rätt om man hamnar i underläge i en mobbingsituation? Det handlar om vår umgängeskultur, förklarar Zaremba. Det handlar om den kultur där samtalstonen skall hållas trevlig, där ett leende kan uttrycka aggression lika väl som vänlighet, där ilska är tabu och tvedräkt ångestframkallande.

Vad jag vill säga är, att i motsats till öppet krakel, som kan föras in i konstruktiva banor, riskerar den underkylda aggressionen, som inte ids vidgå sig själv, att pervertera kommunikationen. Den drar i gång en våldsspiral där inget synes som det är. Där den som vill dialog framstår som den som söker bråk. Så på den punkten är dessvärre vår umgängeskod inte så lite mobbarvänlig. När diskussioner blir en tävlan i behärskning får manipulatören många trumf på hand.

Zaremba avslutar sin artikelserie med en uppmaning till politiker, och till alla oss som lever i den verklighet han beskrivit:

Hetsen i Bjästa är följaktligen ingen sociologisk gåta, den är en politisk fråga. De som söker förtroende som folkvalda borde förklara varför dödshot på internet, eller mobbning på jobbet, som är brottsligt i andra länder, skall vara lovligt här.

Fenomenet illustrerar vilken för ödande makt som gamla strukturer utövar över vår verklighetsuppfattning. Det som inte passar in i höger-vänsterskalan, eller i den svenska modellens rollfördelning, har liten chans att hamna på agendan. Mot den bakgrunden kunde jag nog inte välja en sämre tidpunkt för detta reportage. Det är val tider, majoriteter skall vinnas, grupp intressen blidkas. Jag kan bara hoppas att någon politiker tänker litet längre. Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.

Kanske är det dags att börja arbeta för gemensamma riktlinjer inom arbetsmiljölagar i EU? Det skulle kunna stödja svenska myndigheter i hanterandet av arbetsplatsmobbing och dess konsekvenser.

Känner ni till organisationen Friends? De arbetar för att barn och ungdomar i våra skolor ska kunna och våga hantera och förebygga mobbingsituationer. På deras hemsida finns konkreta råd för hur man kan göra om man blir mobbad, eller om man ser någon annan bli mobbad. Även små saker kan göra stor skillnad:

Jag gör inte reklam här på bloggen, så se detta som en ren upplysning: om du smsar ordet FRIENDS till telefonnummer 72 900 så skänker du 50 kronor till organisationens arbete.