Tjugoandra juli

Jag har fortfarande inget att tillägga till det jag skrev då, år 2011

Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.

Jag läser i Expressen  och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar.

När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.

Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke

Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.

Valdag

Det är valdag i morgon. Skottland går till val i frågan om att lämna Storbritanien eller stanna i det förenade konungariket.

Go vote with your hearts, with pride, with wisdom and with courage.

#skolchatt om arbetstid och plats

Det är valår och Almedalsvecka och arbetstid är ett hett ämne. Inte minst i skolbranschen, där förtroendetid och undervisningstid och planeringstid och arbetsplatsförlagd tid och konferenstid är självklara begrepp, medan övertid och komptid ofta ses som mer exotiska.

Rent konkret innebär det för många lärare att det å ena sidan finns en del av arbetstiden arbetsgivaren har förtroende för att läraren faktiskt lägger på arbete, oavsett var läraren eller när läraren väljer att förlägga den. Å andra sidan innebär det en luddig, otydlig gräns mellan vad som är fri tid och arbetstid.

Många tycks uppleva detta som stressande. En del av de som upplever denna stress jobbar som lärare, men inte alla. Många, en andel så stor att det ständigt förvånar mig faktiskt, som upplever detta som stressande jobbar inte alls som lärare. De jobbar inte i skolan alls. I stället tycks det vara åsynen av lärare som sitter där hemma i solen på altanen med en kopp te och några böcker, datorn inom räckhåll  och till synes inte gör just något vettigt alls timmar i sträck, kanske i morgonrock eller mysigt nött kofta och sina oändligt sommarlov, medan de själva är bundna till sin arbetsplats, sitt tjänstefordon, sitt schema och sina fem ynka semesterveckor som inte går att rucka varken hit eller dit med mindre än löneavdrag som stressar.

Samtidigt är det allt fler skolor som går över till semestertjänst, lärares arbetstid begränsas såväl i tid och rum, var och när regleras i avtal, sommarlovet blir arbetstid, arbetsveckor förutsägbart långa, en tydlig gräns mellan fri tid och arbetstid.

På gott och ont.

Om detta pratar vi i kväll i #skolchatt, klockan 20.00 på Twitter. Välkomna!

Citatet här ovanför

Det var dags att göra om här i bloggen. Beslutade flickvännen, och då blir det så. Ett av de nya inslagen är citatet i headern. Det kommer från en av de bästa böckerna som någonsin skrivit, the Algebraist av Ian M Banks, och sammanfattar lite i förbifarten sådär varför fungerande infrastruktur är en av de viktigaste grundpelarna i samhället.

Här i Sverige strejkar tågpersonal mot orimliga arbetsvillkor, och deras arbetsgivare antyder ocharmigt att det kan bli vi passagerare som får stå för fiolerna, Trafikverkets slarv med järnvägarna gör det allt omöjligare att använda våra egna maskhål, och busstrafiken rasar bokstavligt talat samman. Samhällets grundpelare smulas sönder och drar oss alla med i fallet. Det glittrande samhället fyllt av energi, liv och framtidslöften ser ut att försvinna utom räckhåll för oss.

Bättre kan vi, inte sant?

Godmorgon Europa

Valet till EU-parlamentet är över, och utfallet speglar tydligt den politiska och sociala situation vi ser i samhället. I Sverige röstade knappt var tjugonde röstberättigad på SD, medan varannan väljare helt enkelt lät bli att rösta. I Frankrike lade var fjärde som gick till urnorna sin röst på Front National. I Storbritannien fick UKIP flest röster.

Och så vidare.

Dessa partier benämns ofta EU-kritiska. De talar luddigt om hur beslutsmakten behöver föras ut från parlamentet, talar om att omförhandla avtal, om att de medlemsländer vars ekonomi vacklar skall bära sina bördor själva. Samtidigt som de, mer eller mindre öppet, knyter sina egna samarbeten tätare, bygger sin nätverk.

Taktiken kallas att så split. Det är en oerhört effektiv taktik när den lyckas, en taktik som ställer kontrahenterna isolerade och utlämnade enbart till sig själva. Den är väl etablerad i historien, har använts med stor framgång om och om igen.

Och den är relativt enkel, om än inte lätt, att bemöta och hantera. Samarbete, samverkan, samtal, nätverkande, öppenhet, omtanke, kunskap är de fundament vi kan bygga på för att undkomma isolation. Genom att kommunicera med varandra, hålla ögonkontakt, umgås, dela kulturella upplevelser, studera tillsammans, berätta för varandra om vad vi ser, lyssna till varandras berättelser om vad vi vill, vad vi hoppas på bygger vi ett stabilt nätverk som inte rubbas av att någon försöker slita isär trådarna. Eftersom där finns fler, många fler.

And the winner is…..

För en vecka sedan skrev jag om hur jag hoppades får rösta på den underbara Rise Like a Phoenix framförd av helt fantatiska Conchita Wurst i finalen och min önskan blev med råge uppfylld. Rätt låt vann, väl röstat Europa:

 

 

This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know you are. We are unity, and we are unstoppable.

Fickor

Another impulse fished in a convenient pocket for change–instantly, automatically, bringing forth a nickel for the conductor and a penny for the newsboy.

These pockets came as a revelation. Of course she had known they were there, had counted them, made fun of them, mended them, even envied them; but she never had dreamed of how it felt to have pockets.

Behind her newspaper she let her consciousness, that odd mingled consciousness, rove from pocket to pocket, realizing the armored assurance of having all those things at hand, instantly get-at-able, ready to meet emergencies.

Härförleden läste jag Charlotte Perkins Gilmans novell If I Were a Man, skriven för ganska exakt ett hundra år sedan. Det är en kort, lättläst text om Mollie, ”a true woman”, som efter ett gräl med sin make önskar så intensivt att hon vore man att hon plötsligt finner sig vara inte bara en man vilken som helst, utan sin egen make. Hon förundras över skillnaderna, över hur hans kropp inte bara är större och kraftfullare, utan över hur världen liksom passar i storlek och plötsligt är mer praktiskt inrättad, allt ifrån ryggstödet på sätet som passar de bredare axlarna till hatten som sitter stadigt på det kortklippta håret och fickorna som nämns i citatet. Dessa praktiska fickor, som hon visserligen är bekant med men inte riktigt har reflekterat över tidigare hur praktiska de faktiskt är.

Hur står det till på fickfronten i dag? De ytterplagg som designas för kvinnor, hur är de utrustade? Finns det en genomtänkt ficka anpassad till mobiltelefonen, lätt tillgänglig, placerad så att sladden till hörlurarna inte fastnar i dragkedjan eller dinglar löst? En ficka för plånboken, placerad så att den är svår att stjäla, men lätt att komma åt? En ficka för nycklar, en annan för de småpengar som ibland behövs. En liten ficka för busskortet, en stor för boken man vill ha med sig på bussen eller tåget. En ficka för puder, läppstift, kajalpenna etc som kan behövas under dagen. En speciell ficka för mensskydd, som, låt oss vara ärliga med den saken, tar plats men behöver finnas tillgängliga vid de mest olämpliga tillfällen.

Finns dessa fickor, och är de placerade och planerade så att de inte förstör plaggets linjer när de används? Jag tänker nu inte på de där sportjackorna, utan på de ytterplagg som är avsedda att använda i vardagen, de snygga kapporna, de nätta jackorna, de propra kavajerna. Om de inte har genomtänkta fickor – varför har de inte det?

 

Morricas #julkalender lucka 22

Bara ett par dagar kvar nu, bara ett par luckor kvar. Många olika traditioner högtidlighålls, tvångsgenomlevs, förkastas, förändras, glöms, formas om, uppstår och förändras. Somliga firar med hull och hår, andra inte alls. Somliga upplever en tid så fylld av måsten, borden och hinner inte att galenskapen knackar på dörren med en säck fylld av vansinne över axeln, andra upplever en period av lugn, sällhet, avslappning och frid. Allt däremellan, och en hel del därutöver, är lika vanligt och normalt det.

Så fira som du vill fira, fira om du vill fira.

Här är ett förslag:

 

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?