Morricas #julkalender lucka 22

Bara ett par dagar kvar nu, bara ett par luckor kvar. Många olika traditioner högtidlighålls, tvångsgenomlevs, förkastas, förändras, glöms, formas om, uppstår och förändras. Somliga firar med hull och hår, andra inte alls. Somliga upplever en tid så fylld av måsten, borden och hinner inte att galenskapen knackar på dörren med en säck fylld av vansinne över axeln, andra upplever en period av lugn, sällhet, avslappning och frid. Allt däremellan, och en hel del därutöver, är lika vanligt och normalt det.

Så fira som du vill fira, fira om du vill fira.

Här är ett förslag:

 

Annonser

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Småstadslov

I Expressen sjunger Anna-Lena Mann småstadens lov:

När jag flyttade tillbaka till Falköping blev jag plötsligt väldigt lycklig av vardagslyx som förenklade livet. Något så enkelt som att det är fria parkeringsplatser i hela centrum. Gratis att parkera! Och man behöver inte ens lägga i ett mynt för att få loss kundvagnen i mataffären, den är bara att hämta. Plötsligt behövde man återigen aldrig stå i bilkö, eller planera restiden efter trafiken. Projekt som tidigare tog en hel dag att genomföra, som att som åka till soptippen eller köpa virke på brädgården kan nu göras samma dag, tillsammans med en storhandling, och allt på några timmar.

Visst låter det lite idylliskt och rart? Stillsamt, lugnt, förutsägbart. Småstadslivet, det trygga där alla känner alla, alla hälsar på alla, alla vet allt om alla. På gott och ont.

Men Mann är också uppriktig med att möjligheten att raskt och smidigt ta sig därifrån är värdefull:

Och skulle min storstadsabstinens sätta in finns ju den där järnvägsknuten och Göteborg inom en timmas räckhåll.

Järnvägen har gjort det möjligt att bo i en småstad utan att vara isolerad i mer än ett sekel vid det här laget. Dagens möjligheter med snabbtåg krymper avstånd och resetider och gör det möjligt även för den som vill bo i ett litet samhälle att få del av storstadens utbud utan att behöva ägna sig åt miljövidrigt, dyrt och tidsslukande personbilspendlande.

Inte så dumt, eller hur?

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Om kärlek – i Ryssland och överallt

Vi lever i en fantastisk värld. Vi som lever här i Sverige lever i en värld där vi har friheten att älska den vi älskar, oavsett kön på samtliga inblandade, och vi kan göra det hur öppet eller privat vi själva väljer. Vi har en lagstiftning som säger att arbetsgivare inte får avskeda oss på grund av sexuell läggning, att teatrar, biografer, nöjesetablissemang, utbildningar etc skall vara lika öppna och välkomnande för alla, oavsett kön och sexuell läggning.

Inte heller denna frihet kan vi ta för given. Även denna frihet måste vi varje dag arbeta för att behålla, bevara och sprida. För många är denna frihet en dröm så till synes ouppnåelig att den knappt är möjlig att drömma, och vi har den. Det är vackert, och stort.

Vi vet vad som händer i Ryssland. Vi läser om det i tidningar, hör om det på sociala media, ser om det på TV. Och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Vi vet att det händer på många platser i världen. Människor förnedras, torteras, stigmatiseras, förskjuts, dödas av ingen annan orsak än att de älskar. Det är varken rimligt eller anständigt.

Vad kan vi göra? Kan vi göra något alls?

Det är klart vi kan! Vi kan alla göra något, stort eller litet. Vi kan gå med i Prideparader. Oavsett vår personliga sexuella preferens kan vi gå med. Prideparaden är en manifestation för kärleken, och att gå med visar att du står upp för kärleken. Du behöver varken vara homosexuell eller queer för att stå upp för kärlek, du är välkommen som du är.

Som nation kan vi stolt låta regnbågsflaggan vaja över vår ambassad för att hylla kärleken.

Vi kan öppna våra gränser och välkomna dem som behöver lämna allt bakom sig och fly för kärlekens skull.

Vi kan kräva av våra politiker att de tar ställning, öppet och offentligt.

Svårare är det inte. Vi kan göra skillnad. Vi är världen. Alla vi människor tillsammans är världen, och den blir vad vi gör den till.

Nationaldag i Sverige

Det är värt att fira att vi bor i ett land med öppna gränser, ett land där vi kan ansluta oss till vilket parti vi önskar, eller låta bli att ansluta oss om vi hellre vill det. Där vi får rösta på vem vi vill, och ställa upp för val om vi önskar det. Ett land där det står oss fritt att lämna eller byta kyrka helt efter vår egen vilja, där vi får älska den vi älskar, och, om båda så önskar, älska med den vi älskar, oavsett kön. Ett land där alla barn får gå i skolan, oavsett föräldrars ekonomi, utbildningsnivå, sociala status eller yrke. Ett land där vi får uttala vår åsikt, och där människor omkring oss får bemöta vår åsikt.

Det är värt att fira.

Rookie mistake

Ett nybörjarmisstag.

Det krockar i kväll. Den kväll jag valde för att börja orientera mig i sociala sammanhang igen, för att ta reda på om det finns en plats även för gamla tanter i den glittrande världen är samma kväll som första delen av det minst lika glittrande program jag planerat följa med hull och hår under våren sänds.

Ett nybörjarmisstag, som sagt var, med lite mer rutin hade jag förmodligen kunnat planera så att de sömlöst glidit in i varandra. Jag lär mig, nästa gång går det bättre, men rösta gärna på YOHIO från mig. Det han gör är så stort!

.