Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Om kärlek – i Ryssland och överallt

Vi lever i en fantastisk värld. Vi som lever här i Sverige lever i en värld där vi har friheten att älska den vi älskar, oavsett kön på samtliga inblandade, och vi kan göra det hur öppet eller privat vi själva väljer. Vi har en lagstiftning som säger att arbetsgivare inte får avskeda oss på grund av sexuell läggning, att teatrar, biografer, nöjesetablissemang, utbildningar etc skall vara lika öppna och välkomnande för alla, oavsett kön och sexuell läggning.

Inte heller denna frihet kan vi ta för given. Även denna frihet måste vi varje dag arbeta för att behålla, bevara och sprida. För många är denna frihet en dröm så till synes ouppnåelig att den knappt är möjlig att drömma, och vi har den. Det är vackert, och stort.

Vi vet vad som händer i Ryssland. Vi läser om det i tidningar, hör om det på sociala media, ser om det på TV. Och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Vi vet att det händer på många platser i världen. Människor förnedras, torteras, stigmatiseras, förskjuts, dödas av ingen annan orsak än att de älskar. Det är varken rimligt eller anständigt.

Vad kan vi göra? Kan vi göra något alls?

Det är klart vi kan! Vi kan alla göra något, stort eller litet. Vi kan gå med i Prideparader. Oavsett vår personliga sexuella preferens kan vi gå med. Prideparaden är en manifestation för kärleken, och att gå med visar att du står upp för kärleken. Du behöver varken vara homosexuell eller queer för att stå upp för kärlek, du är välkommen som du är.

Som nation kan vi stolt låta regnbågsflaggan vaja över vår ambassad för att hylla kärleken.

Vi kan öppna våra gränser och välkomna dem som behöver lämna allt bakom sig och fly för kärlekens skull.

Vi kan kräva av våra politiker att de tar ställning, öppet och offentligt.

Svårare är det inte. Vi kan göra skillnad. Vi är världen. Alla vi människor tillsammans är världen, och den blir vad vi gör den till.

Nationaldag i Sverige

Det är värt att fira att vi bor i ett land med öppna gränser, ett land där vi kan ansluta oss till vilket parti vi önskar, eller låta bli att ansluta oss om vi hellre vill det. Där vi får rösta på vem vi vill, och ställa upp för val om vi önskar det. Ett land där det står oss fritt att lämna eller byta kyrka helt efter vår egen vilja, där vi får älska den vi älskar, och, om båda så önskar, älska med den vi älskar, oavsett kön. Ett land där alla barn får gå i skolan, oavsett föräldrars ekonomi, utbildningsnivå, sociala status eller yrke. Ett land där vi får uttala vår åsikt, och där människor omkring oss får bemöta vår åsikt.

Det är värt att fira.

Rookie mistake

Ett nybörjarmisstag.

Det krockar i kväll. Den kväll jag valde för att börja orientera mig i sociala sammanhang igen, för att ta reda på om det finns en plats även för gamla tanter i den glittrande världen är samma kväll som första delen av det minst lika glittrande program jag planerat följa med hull och hår under våren sänds.

Ett nybörjarmisstag, som sagt var, med lite mer rutin hade jag förmodligen kunnat planera så att de sömlöst glidit in i varandra. Jag lär mig, nästa gång går det bättre, men rösta gärna på YOHIO från mig. Det han gör är så stort!

.

På lördagen så

Att konsten får vara fri betyder inte att alla behöver uppskatta allt. Vi pratade lite om det häromdagen, inte sant? I går spelades en musikvideo in i Malmö på temat att upplåta sin stämma och opponera sig mot alla krafter som vill begränsa rätten att uttrycka sig – i ord, i bild, i musik, i berättelser, i form, med arraksbollar, you name it! Här skriver Rickard Söderberg själv om dagen.

En av de underbaraste aspekterna med dagar som dessa är hur fantastiska människor är villiga att släppa allt vad de har för händer och komma ut och vara med. Tillsammans med dessa tre vackra människor:

En vacker flock

och en del vänliga främlingars hjälp hittade jag fram till inspelningsplatsen. Det var inte helt enkelt, men det var värt det, tänk vilka fantastiska miljöer det finns i Malmö!

 

Jag är den jag är

Jag åkte i från laddaren i morse, så snart svimmar min stackars dator! Så dagens budskap, så oändligen viktigt, låter jag John Barrowman framföra:

.

Pliktläsande

Wall Street Journals artikel om hur våra faktiska läsvanor inte bara kan utan faktiskt kartläggs i detalj i dag har väckt uppmärksamhet. Den privata, intima relationen mellan läsaren och boken har förändrats, blivit mätbar och halvpublik.

For centuries, reading has largely been a solitary and private act, an intimate exchange between the reader and the words on the page. But the rise of digital books has prompted a profound shift in the way we read, transforming the activity into something measurable and quasi-public.

Svds Lina Karlberg är en av dem som kommenterar på artikeln, och hon lyfter en intressant aspekt i sin slutkläm:

många med mig kommer nog ändå sitta lite rakare i ryggen när de läser en e-bok framöver. Och att inte avsluta? Glöm det. Jag tänker i alla fall inte riskera att bli tagen på bar gärning.

Jo, jag kan förstå att det känns lite som att bli tagen på bar gärning, att bli påkommen med att fuska, att maska, att inte…

Men vänta nu ett ögonblick?

Varför läser vi? För att kunna imponera på bekanta och omgivningen med hur oerhört belästa vi är, för att skryta och klättra i någon slags intellektuell hierarki?

Eller läser vi för att det ger oss glädje och upplevelser, vidgar våra vyer, ger oss möjlighet att ta del av andras erfarenheter, andras tankar, se världen genom andras ögon, besöka främmande platser, andra tidevarv, andra världar rent utav?

Jag är ju inte alls någon expert i ämnet, men min tanke är att om det faktiskt är så att vi läser för att det ger oss glädje och upplevelser, då kan det finnas en klar poäng med att faktiskt strunta i att läsa ut böcker som inte ger oss varken det ena eller det andra. Jag tror inte det gör någon större skada att faktiskt pliktläsa en roman någon gång då och då, men om man gör det alltför ofta finns en betydande risk att man faktiskt förlorar en viktig aspekt. Man slutar uppleva berättelser, och börjar beta av böcker i stället.

Var och en gör ju som man själv önskar, såklart, men jag kommer fortsätta att strunta i att läsa färdigt de böcker som tråkar ut mig, som inte ger mig något, som är illa skrivna, illa berättade eller bara helt ointressanta för just mig. Livet är för kort för att pliktläsa färdigt, tänk så många fantastiska berättelser man kunde lagt den tiden på i stället.

Spring mot kullarna!!

.

Jag är inte så mycket för det här med att tämja vildar. Tankegången krockar rätt brutalt med min uppfattning om bildning – en tämjd människa är lydig, ifrågasätter inte, gör som h*n blir tillsagd och blundar för ett och annat för att inte ställa till bråk i onödan; en bildad människa tänker själv, ifrågasätter, säger ifrån när något tycks fel och tvekar inte att ta ställning.

Men när världsbilder krockar kan nya perspektiv uppstå. Det är en bra sak.

.

Ett halvt blogginlägg

Charmige och kreative Rob Zombie har en bror, som är ungefär lika charmig och kreativ han. Av någon anledning hade Spider One, som han heter, halkat långt långt ner i mitt minnes dunkla vrår, men så, i en kommentar på Facebook, blev jag påmind om att jag ju egentligen tycker väldigt mycket om hans musik.

Just den här låten kommer att illustrera ett framtida inlägg, när jag väl lyckas formulera det jag vill säga Det blir lite halvdant med bara illustrationen, men jag hoppas det kan vara ok om jag lovar att inte göra det till en vana?

.

Vaf?

Fram till alldeles nyss var begreppet Vaf för mig en mer politiskt korrekt eufemism för interjektionen Va fan?!? och inget mer än så, men språk är, som vi väl vet vid det här laget, precis som universum och världen ständigt i rörelse och förändring.

Vaf är ett förslag från Moderatkvinnorna som, om jag förstår saken rätt, går ut på att man skall ha rätt att ta ett antal dagar ledigt per år, med ersättning mer eller mindre motsvarande vab, för ‘vård av förälder‘.

Jag är skeptiskt.