Med goda intentioner

Jag tror de flesta av oss varit med om det, i en eller annan form:

Någon gör, ofta på eget initiativ, i all välmening och med de bästa intentioner, något för oss, och resultatet blir att vi hamnar i en förarglig, besvärlig, komplicerad situation. Det kan handla om tämligen små saker, som att någon i välmening flyttat på den nyckelknippa vi lagt fram för att se den när vi ger oss iväg på morgonen vilket kan leda antingen till att nycklarna blir glömda eller en stunds frustration medan vi letar efter nycklarna, att någon välmenande föser ihop de papper vi precis ägnat tio minuter åt att sortera i en enda hög med en vikt på för att de inte ska blåsa bort när personen öppnar fönstret.

Ger vi uttryck för vår frustration över den uppkomna situationen ser människan i fråga sårad ut och menar att eftersom h*n ju menade väl bör vi inte bara ha tålamod, utan rent av uppskatta den goda intentionen även om det gjorde vår tillvaro otympligare.

Vilket givetvis är än mer frustrerande.

Andra gånger blir det mer komplicerat och konsekvenserna blir större. I Santuario de Misericodia-kyrkan i staden Borja i norra Spanien finns, berättar SvD en väggmålning som börjat bli en aning sliten. En kvinna i församlingen bestämde sig på egen hand för att göra något åt saken, men snarare än att anlita en konservator eller en konstnär plockade hon själv fram pensel och färg och satte igång att ‘bättra på’ målningen.

Det gick sådär, kan man säga.

– Olyckligt nog så bestämde sig en boende som hade mycket goda intentioner för att återställa fresken utan att fråga någon, säger Silvestre till tidningen The Telegraph.

Kvinnan kunde genomföra sitt arbete utan att någon lade märke till det. Först när hon var klar upptäckte besökare vad som hade hänt. En grupp konsthistoriker ska nästa vecka undersöka möjligheterna att återställa den ursprungliga målningen.

De där goda intentionerna och det välmenande syftet, de räcker inte alltid som ursäkt. Konsekvenserna finns där ändå.

 

Latmaskar!

Jag hamnar i ett samtal om ‘lata elever’, ni vet de där eleverna som har alla förutsättningar att klara skolan med glans, de har alla verktyg, de har förståelsen, de har allmänbildningen, de har de sociala förutsättningarna, de har allt, men de vill inte. De där otacksamma eleverna som väljer bort skolarbetet fast de har sån potential, som hellre slösar sin tid på sina datorer eller häng med polare, som inte tycker någonting är roligt, allt är bara jobbigt och tråkigt och aldrig kommer de med några konstruktiva förslag om hur man skulle kunna gör det roligare heller!

Man kan bli rent frustrerad när man hör dem sucka och pusta, och så orättvist mot de där eleverna ni vet som verkligen kämpar och sliter, dag och natt, för att hålla näsan över vattenytan! Trots att uppgiften är så enkelt och eleven knappast kan ha några som helst problem med att klara den så gör h*n den inte. Och där ligger själva problemet. Eleven gör helt enkelt inte det h*n borde göra i skolan, läraren får inget att bedöma för att sätta betyg, och båda blir mer och mer frustrerade över situationen.

Det finns en och annan latoxe i våra klassrum, visst gör det det. De är oftast väldigt charmiga och tacksamma för varje putt och puff som ger dem styrfart, och de klagar sällan, mycket sällan. Men de är sällsynta. Och det är inte dem jag pratar om här. Det här handlar om en helt annan kategori elever.

Det är lätt som lärare att känna att man har gjort allt, ALLT för eleven, kasta händerna i luften och lägga energin på övriga elever istället. Hur det än är kan vi ju inte dra alla till godkänt, eller hur?

Samtalet påminner mig om en diskussion hos Mats för ett tag sedan. Diskussionen utgick från Roland S Perssons installationsföreläsning om situationen för exceptionellt elever i klassrummet. Tänk om det skulle vara så att den där lata eleven inte alls är lat, utan understimulerad och kanske rent av uttråkad?

Det är värt att överväga möjligheten, inte sant?