Salsa och eld

.

Begreppet salsa kan syfta på mer än en dans. Det är också ett analysverktyg, Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala Sambands Analyser. Det används, enligt hemsidan, för att ”kommuner och skolor få en ny utgångspunkt för diskussion och analys av skolors förutsättningar, processer och resultat”.  I SvD talar Johan Ingarö om hur verktyget används:

De samband som analyseras är bland annat andelen elever med invandrarbakgrund samt föräldrarnas utbildningsnivå. Hög andel invandrare och/eller lågutbildade föräldrar innebär att skolan förväntas prestera sämre.

Enligt SALSA bör cirka 75 procent av landets elever nå upp till godkänt i alla ämnen. I vissa skolor, som invandrartäta Fittjaskolan i Botkyrka, är siffran 36 procent.

Staffan Lund, ansvarig för SALSA-systemet på Skolverket, säger till SR att Fittjaskolan ”får vara nöjd en liten stund och sedan arbeta vidare” om endast 64 procent av eleverna inte når upp till målen.

Det bekymrar mig. Det bekymrar mig att det finns svenska skolor som får vara nöjda om endast 1/3 av eleverna når målen. Och det bekymrar mig ännu mer att man förklarar att orsaken till detta är eleverna, elevernas socioekonomiska förhållanden, deras bakgrund, deras familjers kultur och så vidare. Låge orsaken där är det kört.

Men det finns anledning att fundera över om den verkligen gör det.

Ingarö talar i artikeln varmt om New York-skolan Frederick Douglass Academy, grundad 1991, och dess grundare Lorraine Monroe

Skolans grundläggande princip är mycket enkel: bara för att man växer upp i ett utsatt område, kanske i en trasig familj, behöver man inte vara dömd till ett liv i utanförskap.

Det gäller inte bara i New York. Att man kommer från ett hem utan studietradition, bor i ett område där många är födda utomlands, inte ens att man själv är född utomlands eller har föräldrar födda utomlands eller är av ett visst kön innebär att man är körd. Det innebär inte att man är dummare än andra. Det innebär inte att man har svårare att lära sig. Att man har svårare att förstå matte. Att man är sämre på att analysera, dra slutsatser, tänka eller lära sig.

Att säga att 2/3 av skoleleverna i ett givet område är dummare än andra på grund av att de kommer från detta område och är de människor de är, uppriktigt talat, det är såväl osakligt som ohövligt.

Eleverna är ansvariga för sin egen arbetsinsats, det är allt. De är inte ansvariga för att lära sig själva studieteknik. De är inte ansvariga för nivån på den undervisning de får. De är inte ansvariga för i vilken mån skolan erbjuder möjligheter till läxhjälp, stödundervinsing, extraundervisning. De är inte ansvariga för de förväntningar de förväntas leva upp till.

Men de kommer att göra sitt bästa för att leva upp till dessa.

Det finns gott om berättelser om vilken skillnad det kan göra med en lärare som förväntar sig att eleverna har förmågan att lära sig. Eldsjälar som ger allt för sina elever, som jobbar extra, som tar av sina personliga tillgångar och sin fritid för att lyfta sina elever, ofta på bekostnad av sitt eget privaliv, sin egen hälsa. Den sortens lärare finns även i de skolor som ‘får vara nöjda med att bara 1/3’, det är jag övertygad om, och jag är helt säker på att de gör en enorm skillnad i sina elevers skolvardag. Eldsjälar brinner sällan för att få belöningar, för att få tack eller beundran eller väcka avund eller dåligt samvete hos andra. I de flesta fall brinner de helt enkelt för att de känner att somliga saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Men de gör det inte gratis.

Nej, inte så att de får en högre lön än andra lärare, inte så att deras undervisning kostar fasligt mycket mer för skolan. Eldsjälar brinner, och de gör det, precis som i filmerna, ofta på bekostnad av sin egen hälsa och sitt eget privatliv.

Det bekymrar mig också.

.

.

Plura, Gertie och Helena von Schantz skriver klokt om SvDs artikel.

Om Rosengårdsskolor

uttalar sig den socialdemokratiske stadsdelsnämnsordföranden i Rosengård Andreas Konstantinides:

Andreas Konstantinides har haft det politiska ansvaret i Rosengård i nio år och därmed även ansvaret för att inte mer har hänt.

– För första gången har vi nu tjänstemän som vågar, som är engagerade och driver frågorna starkt. Har vi inte det händer ingenting oavsett vad vi politiker vill driva.

Han nämner stadsdelschefen Eva Ahlgren och barn- och ungdomschefen Jytte Lindborg som de starka pådrivarna. Men även att det finns politisk enighet att allt måste göras om.

Det stämmer det han säger, politiker och tjänstemän måste hjälpas åt att dra åt samma håll för att man ska komma någon vart. Om han hade stannat där tror jag ingen sagt emot honom, men Konstantinides går vidare och pekar även ut rektorerna, lärarna och förskollärarnas ansvar i skolsituationen:

Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.

– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.

I mars i år hade Rapport ett inslag om situationen på Rosengårdsskolan med anledning av den rapport från skolverket Konstantinides refererar till i artikeln. I reportaget fick vi veta att skolledningen hittade två orsaker till elevernas dåliga resultat: den socioekonomiska situationen i stadsdelen och det faktum att en av fem elever är nyanländ till Sverige. Tyvärr ligger inte inslaget kvar, så ni får bara ett torftigt referat av rektorns uttalande om skolsituationen:

“den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: “Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Jag sade i samband med reportaget, och jag säger det igen:

 skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu.

Konstantinides säger samma sak. Förändringen måste ske nu.

 Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.

– När jag sa det blev det alldeles tyst i salen. Men vi måste alla ta vårt ansvar och inse att vi har gjort fel, allihopa, och att det nu inte finns någon återvändo, säger han.

Givetvis har det kommit reaktioner. Elisabeth Elgh, moderat och tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år, deklarerar:

-Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?

men får inte medhåll från partikollegor som arbetar tillsammans med Konstantinides:

– Det är inget vi har diskuterat inom partiet. Men jag delar hennes upprördhet. De brister som Skolinspektionen fann under sin inspektion har sin orsak i flera faktorer. Främst handlar det om stor elevomflyttning och bristande språkkunskaper i svenska. I Rosengård har vi många fantastiska lärare men det hjälper inte eftersom vi har politiker som fört en helt felaktig politik under flera år, säger Montaser Eneim.

Eneim är dock positiv till den omorganisation och satsningar som ingår i Framtidens skola.

– Åtgärderna har vi moderater velat genomföra under en lång period. Vi hyser stor förhoppning om att förändringarna, inom något år, kommer att generera bättre skolresultat. Jag hyser stort förtroende för stadsdelschef Eva Ahlgren och Jytte Lindborg, chef för barn och ungdom.

I ett pressmeddelande ifrågasätter även folkpartisten och fullmäktigeledamoten Ulla Herbert, Konstantinides uttalande. Samtidigt är hon positiv till de förändringar som nu ska ros i land.

Rosengårds skolor och förskolor står inför stora utmaningar, det kommer att bli kämpigt och jobbigt. Ibland kommer det att kännas hopplöst, och ibland smärtsamt. Men det som behöver göras har gjorts tidigare, det finns andras erfarenheter att luta sig mot och andra skolor och lärare att nätverka med och få stöd ifrån. Och det första man bör göra är att fråga sig för vem skolorna finns där, och vilket syftet med verksamheten är. När man har besvarat dessa frågor har man en riktning.