Den twittrande politikern

I Jämtländska Östersund har en lokalpolitiker twittrat inte färre än 67 tweets under arbetet i förra veckan. 67 tweets! Det är ju nästan 15 tweets om dagen! Jag har svårt att bli upprörd över detta, men det har inte fullmäktiges socialdemokratiske ordförande Kjell Svantesson:

– Vi har ett politikerförakt. Det blir inte bättre av att ledamöterna twittrar. Då når de bara en liten grupp. De har betalt för att sitta på fullmäktige och de har betalt för att läsa in sig och delta aktivt i debatten.

Lokalpolitikerns twittrande uppmärksammades sedan denne kommenterat syrligt på en annan politikers muntliga inlägg i en arenadebatt. Svantesson tänker nu vidta åtgärder:

 Man kan inte hålla på med debatt på två plan samtidigt. Vi har ju webbsändningar för att debatten ska spridas till fler. Alltför få går upp i talarstolen. Jag vill inte ha twitterförbud men det finns en gräns. Vi har ju pauser. Som folkvald ska man delta aktivt i fullmäktigedebatten och tillvarata medborgarnas intressen. Jag vet att Bildt twittrar, men jag tror inte att han gör det under regeringssammanträdena eller i riksdagen.

Men twittrar om sitt politiska arbete, det gör han:

Det är lätt att göra sig lustig över fullmäktigeordförandens upprördhet, den twittrande politikern gör ju precis det han ska göra – deltar i debatten och har kontakt med sina väljare – men på ett sätt som vi i den äldre generationen inte alltid förstår oss på. Och jag undrar om inte Svantessons upprördhet kommer sig ur just detta, han förstår sig inte på den interaktion som är en grundläggande del av Twitter utan uppfattar det som nojsande och trams, och kan inte se hur det kan vara en del av det politiska uppdraget?

från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?

Var är vi?

Via Mats hittar jag till Kristina Alexanderson vidare till Techrisk vidare till Stjärnkikarna och bekantar mig närmare med de rätt fåniga uttrycken digitala infödingar och digital turist.

Jag har stött på uttrycken tidigare men inte i tillräckligt seriösa sammanhang för att överhuvudtaget ta dem på allvar, utan mest betraktat dem som lite skämtsamma liknelser. Jag borde vetat bättre.

Detta är Etablerade Begrepp, myntade av den internationally acclaimed speaker, writer, consultant, and designer in the critical areas of education and learning (den ödmjuka presentationen från hans egen hemsida) Marc Prensky. Det ges ut böcker om begreppen. Det ges tydligen konferenser utifrån dem. Mediarådet och Kulturdepartementet reser land och rike runt i syfte att

minska den digitala klyftan mellan generationerna och gästerna får chans att fråga digitalt aktiva ungdomar om vad de gör

Jisses! Mats formulerar sig väl:

Vi som inte är infödingar tilldelar oss rollen av ”turister” och det blir problematiskt om turisterna ska värdera ”infödingarnas” prestationer utifrån våra värderingar. Jag tror att det skulle kunna kallas ”etnocentrism” eller i värsta fall ”kolonialism”

och Kristina Alexanderson likaså:

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Internet handlar om kommunikation, inte antropologi. Det är ingen främmande plats, utan en del av den värld där vi alla lever. Begrepp som turister och infödingar må ses som lite lustiga, nästan lite gulliga, men de är inte okomplicerade begrepp något av dem. Mellan turisten och infödingen finns en ekonomiskt, kulturell och geografisk avgrund, om de så står en decimeter ifrån varandra på samma soliga strand, och inget av dem är särskilt smickrande. Turister jämförs med fiskmåsar, flockar av nedskräpande, skränande sopätare, och infödingar innehåller bilden av det primitiva, naiva naturbarnet som storögd betraktar den blekfete turisten.

Är det verkligen så vår regering tycker att vi bör se på varandra varandra?