Apropå kulturella markeringar och sånt

Lagom till sommarlovet har kepsdebatten flammat upp igen. Den gör det lite nu och då, Christermagister och Helena von Schantz är ett par av bloggarna som skriver om saken, och det hela tycks ha börjat med en insändare.

En keps eller en mössa är ju i första hand inte ett klädesplagg utan en social signal, en kulturmarkör och inte minst viktig en klassmarkör. Jag hör upprörda röster kämpa mot kepsar, markera mot mössor och säga saker mot slöjor, men jag hör ingen slugga mot slipsar t ex och funderar på hur det kan komma sig.

Kan det vara så att det handlar om vilken kultur det rör sig om, och kanske också vilken klass det handlar om? Det är i sin ordning, rent av önskvärt, att markera sin klass så länge klassen eller kulturen tillhör rätt grupp, men fördömansvärt om kulturen tillhör fel grupp? Att man markerar mot tröjor, väskor, knappar, kepsar etc med olagliga tryck säger jag inget om, detta handlar om annat.

Varför väcker somliga sociala markörer sån upprördhet? Är det markören eller gruppen vi reagerar på?

Var är vi?

Via Mats hittar jag till Kristina Alexanderson vidare till Techrisk vidare till Stjärnkikarna och bekantar mig närmare med de rätt fåniga uttrycken digitala infödingar och digital turist.

Jag har stött på uttrycken tidigare men inte i tillräckligt seriösa sammanhang för att överhuvudtaget ta dem på allvar, utan mest betraktat dem som lite skämtsamma liknelser. Jag borde vetat bättre.

Detta är Etablerade Begrepp, myntade av den internationally acclaimed speaker, writer, consultant, and designer in the critical areas of education and learning (den ödmjuka presentationen från hans egen hemsida) Marc Prensky. Det ges ut böcker om begreppen. Det ges tydligen konferenser utifrån dem. Mediarådet och Kulturdepartementet reser land och rike runt i syfte att

minska den digitala klyftan mellan generationerna och gästerna får chans att fråga digitalt aktiva ungdomar om vad de gör

Jisses! Mats formulerar sig väl:

Vi som inte är infödingar tilldelar oss rollen av ”turister” och det blir problematiskt om turisterna ska värdera ”infödingarnas” prestationer utifrån våra värderingar. Jag tror att det skulle kunna kallas ”etnocentrism” eller i värsta fall ”kolonialism”

och Kristina Alexanderson likaså:

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Internet handlar om kommunikation, inte antropologi. Det är ingen främmande plats, utan en del av den värld där vi alla lever. Begrepp som turister och infödingar må ses som lite lustiga, nästan lite gulliga, men de är inte okomplicerade begrepp något av dem. Mellan turisten och infödingen finns en ekonomiskt, kulturell och geografisk avgrund, om de så står en decimeter ifrån varandra på samma soliga strand, och inget av dem är särskilt smickrande. Turister jämförs med fiskmåsar, flockar av nedskräpande, skränande sopätare, och infödingar innehåller bilden av det primitiva, naiva naturbarnet som storögd betraktar den blekfete turisten.

Är det verkligen så vår regering tycker att vi bör se på varandra varandra?

Generationsskifte

Det är sällan en process som går smärtfritt. Den äldre generationen introducerar varsamt och noggrannt sina rutiner, uppbyggda och inarbetade strukturer, sina planer och sina drömmar för en yngre generation som ser på bygget, går runt det några varv, sparkar på gamla dammiga stöttor som ingen vågat röra på många år av rädsla för att hela bygget då ska rasa.

Och sen, utan preludier, sliter de bort stöttorna, skakar om strukturerna, rycker upp rutinerna, öppnar upp och släpper in ljus och luft och det svekfulla bygget står kvar! Det rasar inte ihop, och värre ändå – det börjar rätt som det är fungera smidigare. De där krångligheterna man liksom räknat till byggets personlighet, tidstjuvar man vant sig vid och omvägar man trampat många gånger, de bara försvinner.

Visst gör det ont när knoppar brister, men det känns när löven faller också.