Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare […]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[…] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[…] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

Scott McLeod skriver på sin blog Dangerously Irrelevant om den delikata balansakt det innebär att upptäcka, identifiera och beskriva ett problem utan att väga över mot att peka finger och skuldbelägga någon.

 For example, suppose I say, “Most of the administrators in your district don’t know what to do to create learning environments that prepare kids for a digital, global world.’ Is that ‘naming the problem so we can solve it?’ Yes, absolutely. But depending on how sensitive you and/or those administrators are, it may also/instead feel like ‘shaming and blaming.’

[Låt oss säga att jag säger t ex ”De flesta administratörerna i ditt distrikt vet inte hur man skapar lärmiljöer som förbereder barn för en digital, global värld.” Vore det ‘att sätta ord på problemet så att vi kan lösa det?’ Ja, absolut. Men beroende på hur känsliga du och/eller dessa administratörer är, kan det också/istället kännas som att ‘peka finger och skuldbelägga.’ ]

Finns det något diplomatiskt sätt att sätta ordproblemet med ”rapportenSvenskt Näringsliv skämmer ut sig med i media just nu, utan att det blir lika pinsamt som när äldre släktingar dricker sig fulla på midsommarkalaset medan barnen städar runt om dem? Jag tror inte det, så jag avstår från att försöka.

Vad ska vi tillverka nu då?

I Expressen ger Ulf Nilsson än en gång sin syn på tillvaron. Jag vet inte hur många som delar hans tydligt uttalade tankar om att det var bättre förr, vi måste titta på hur vi gjorde då och göra likadant igen så kommer vi att komma tillbaka till det som var då. Den här gången skriver han om hur Sverige måste tillverka något, måste tillverka något, saker, måste sälja saker, det är där framtiden ligger:

Precis som Saab bilen en gång utvecklades ur Saab jetplanet måste vi utveckla nya produkter, nya metoder, nya strategier för att få världen att köpa svenskt […] Den stora frågan i Sverige är – tack och lov – betydligt fredligare. Vad ska vi, svenskar och nysvenskar, försörja oss med? Vad ska vi tillverka? Vilka nya idéer har vi? Hur ska vi utbilda våra tekniker och ingenjörer så att de ligger på spets i världen?

Hur är en bra fråga i sammanhanget. Hur utbildas ingenjörer och tekniker i Kina eller i Indien idag? Ungefär så, ty det är mot dem svenska ingenjörer konkurrerar om jobben. Medlemmar av regeringens Teknikdelegation bekymrar sig också över det svenska utbildningsläget:

 Samhället står inför många utmaningar som kräver både allmänbildning, problemlösningsförmåga och ingenjörskompetens. Det blir inte bättre av att intresset för lärarutbildning inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen är katastrofalt lågt och att den svenska definitionen av behörig lärare är mer fokuserad på pedagogisk kompetens än på ämneskompetens. Hur duktig pedagog man än är blir det svårt att lära ut matematik om man inte kan matematik själv!

Och när man väl utbildat sig till svensk civilingenjör i en global värld ska man, som Fredrik Härén framhöll i ett föredrag redan på den tiden då Volvo och SAAB var amerikanska företag, konkurrera med ingenjörer som har läst samma läroböcker, hanterar samma datorer, har ett minst lika stort nätverk, kan fler språk och jobbar för lägre löner:

.

.

I dag berättar media att industriarbetarna i SAAB nog kommer att få sin lön den här månaden också. Det är ett tag sen de faktiskt hade något jobb att utföra, underleverantörerna har inte fått betalt och därför slutat leverera, Europeiska Investeringsbanken kommer inte att ställa upp med mer pengar i företaget förrän ekonomin stabiliserats. Trots ett rykte om att ett anonymt kinesiskt företag ska ha lagt ännu en order är det inte från bilförsäljning de utlovade lönepengarna kommer, utan SAAB har lyckats sälja en del av sitt fastighetsbestånd.

SAABs plågsamma dödskamp berör oss, som nation, djupare än andra företagsnedläggningar, trots att det rör färre arbetare än t ex nedskärningar inom den offentliga sektorn eller har mindre påverkan på samhället än det slarvigt skötta sjukförsäkringskaoset. Jag tror att det beror på SAAB symboliserar det trygga folkhemmet, det som byggde på stora tunga industriers omättliga behov av arbetskraft. SAAB drar med sig kulisserna i fallet, och bakom kulisserna finns något annat än det vi ser framför oss när vi tänker ”Sverige”, och det gör ont.

.

.

Det är inte bara Grekland som måste vänja sig vid tanken på en ny livsstil. Det gäller oss också. Nilsson har rätt i en sak: de ingenjörer som utbildas i Sverige måste vara i paritet med de indiska. Minst. Men inte för att tillverka souvenirer och små trevliga saker som vi kan sälja till omvärlden, utan för att vara en relevant del av den globala ekonomin.

G8

G8 är en av de informella men synnerligen exklusiva och inflytelserika sammanslutningar som finns i världen. Den består av ledarna för de sju tyngsta industrinationerna i världen, samt Ryssland. Gruppen har sina rötter i oljekrisens sjuttiotal, då Frankrike tog initiativ till att inkludera nationernas ledare i det som tidigare kallades the Library Group, en lika informell sammanslutning av mäktiga och inflytelserika före detta finansministrar. Första gången man träffades representerades sex nationer – USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan och Italien. Året efter anslöt Kanada, och 1998 så Ryssland.

Gruppen arbetar först och främst för att stärka handel och finans, och för att stärka den globala ekonomin. Som ett led i detta arbetar de också för fred och demokrati, och för att förebygga och lösa konflikter runt om i världen.

Denna grupp går nu ut med ett uttalande om hur den sköra återhämtningen efter finanskrisen världen över framförallt riskerar att slå mot fattiga.  Gruppen har kritiserats för att den inte uppfyllt alla de biståndslöften de gett, och därför föreslår man kontrollmekanismer där länder som inte uppfyller sina åtaganden kan ställas till svars. Men man säger också, enligt Sydsvenskan :

Krisen har satt möjligheterna att nå millenniemålen till år 2015 på spel. Förnyade åtaganden är nödvändiga. Både utvecklade länder och utvecklingsländer måste göra mer

Världen är på många sätt en väldigt annorlunda plats idag än den var för trettiofem år sedan, men tanken bakom gruppen är lika aktuell som den någonsin har varit – vi kommer aldrig att få någon ordning på saker och ting om vi inte pratar med varandra, lyssnar på varandra, kommer överens och sen håller de överenskommelserna, och sedan hjälps åt att genomföra det vi kommit överens om, var och en utifrån sin förmåga.

NB: SvD ändrade artikeln i länken till en artikel om G20, intressant på sitt sätt men inte riktigt samma sak som jag skriver om här i inlägget. Därför ligger länken här nere nu.