Just nu har jag inte mycket att tillägga

En Umeå-rektors triumfatoriska debattinlägg efter ett studiebesök från Finland har väckt viss uppmärksamhet. Han jublar, kanske med rätta, över hur finländarna artigt kommenterat på den höga IT-tätheten i skolan, berömmer elevernas flit även en fredageftermiddag, och lyfter slutligen sin uppfattning att svenska skolan minsann är jättebra, inte bara trots att, utan nästan rent av på grund av att de internationella mätningarna visar att elevernas kunskapsnivåer sjunker stadigt.

Lättad ser jag hur kloka Helena von Schantz pedagogiskt bemöter den euforiske rektorn i sin replik Finlands mål är en likvärdig skola:

Det är heller inte bara den finländska skolan Strandgren kritiserar. Han hävdar att Sverige okritiskt använder internationella provresultat i enstaka färdigheter som enda värdemätare på hur bra skolan är. Vår bristfälliga centrala resultatuppföljning och den ”glädjerättning” som uppstått i konkurrensen om elever har visserligen medfört att resultaten på internationella prov fått större betydelse i Sverige än i andra länder. Men det finns flera andra värdemätare. Larmrapporter från universiteten, resultaten på högskoleprovet, statliga kontroller och utvärderingar, resultaten på NP är några sådana. Det handlar inte heller om enstaka ämnen i de internationella proven, utan om de kunskaper och färdigheter som vi i vårt eget skolsystem uppfattar som de mest centrala. Pisa prövar förmågan att sätta kunskaper i ett sammanhang, att förstå processer, kommunicera, analysera, reflektera, lösa problem.

Jag ser också hur Maria Ludvigsson i SvD kommenterat på rektorns artikel:

Strandgren är medveten om att svenska skolresultat inte helt står sig i erkända internationella jämförelser, men det är snarare själva rankningarna än våra undermåliga resultat han finner anledning att problematisera.

”Inte minst då dessa prov inte självklart mäter vilka kompetenser som är viktigast att utveckla för att som individ och land kunna vara konkurrenskraftiga i framtiden.”

Det är svårt att se på vilket sätt läs- och skrivförmåga liksom matematiska färdigheter inte skulle vara viktiga för såväl individer som länder. När Strandgren framhåller hur andra undersökningar visar att svenska elever har en god innovationsförmåga vill han säkert väl – något lär vi dem i alla fall. Men för att över huvudtaget kunna använda denna talang krävs ytterst goda färdigheter i just språk, matematik och logiskt tänkande.

Och slutligen läser jag Helenas blogginlägg i samma fråga, och känner att just nu har jag inte mycket att tillägga. Jag bara nickar och instämmer:

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.
Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.
I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det.
Jag rekommenderar er att läsa resten av blogginlägget med eftertanke. Vi kommer att återkomma till frågan, gång efter gång, ty priset för den självgodhet rektorn i Umeå uppvisar är förödande högt. För såväl den enskilda eleven som för oss alla som samhälle.
Annonser

Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.