Strax innan Blåkulla: #skolchatt

Det är torsdag, och inte vilken torsdag som helst utan skärtorsdagen när, enligt tradition och folktro, häxorna flyger till Blåkulla för årets fest. Men först blir det torsdagstraditionsenlig #skolchatt klockan 20.00. Anna Kaya modererar och ämnet för kvällen kanske kan visa sig vara en het potatis:

 Hur förändrar vi lärarkulturen som säger att vi som lärare inte ska säga ifrån & protestera mot pålagor från utomstående?

Finns det en sådan kultur, eller är den en tankekonstruktion, en chimär, en retorisk halmdocka som används för att elda på debatten? I tidningars kommentarsfält hävdas det ibland att det handlar om bekvämlighet, motvilja inför förändring eller okunskap. Andra hänvisar till Jante och låter skymta fram en rädsla för att digra konsekvenser drabbar den som säger emot skolledningen. Eller handlar det om att lärare är så överarbetade att det helt enkelt inte finns tid eller ork att samla sig till en protest?

Onsdagkvällens försnack antyder att samtalet kan komma att röra sig dels kring den spända situation som kan uppstå när politiker tycker en sak och forskningen indikerar en annan, dels kring den inte mindre spända situation som kan uppstå när politiker tycker en sak och skolledning och lärare arbetar i en annan riktning. Det har också kommit antydningar om att det kan förekomma funderingar kring hur skillnaden mellan att säga ifrån och att gnälla, ja, rent av ikläda sig offerkoftan och/eller bitterkappan, ser ut.

Visst låter det intressant och angeläget? Vi ses i #skolchatt klockan 20!

Debattfokus

Det händer ibland i skoldebatten att jag får en kommentar i stil med den jag fick häromdagen:

Du har hela tiden fokus på vad vi ska göra för att förändra saker, men vi kan inte bara fokusera på det!

och varje gång blir jag lika ställd och vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag deltar i skoldebatten i tanken att samtalen och diskussionerna skall syfta till att åstadkomma en bättre, mer givande och mer värdefull skoltid, för små såväl som stora. Jag uppfattar att många av de som aktivt deltar i debatten gör det i samma syfte, men efter att ha fått svar i den här stilen har jag kommit att fundera på om där finns fler syften.

Så, jag har reflekterat länge och ingående över situationen och kommit fram till en tes som ser ut såhär: Det finns två rätt olika aspekter man också vill/hellre vill lägga fokuset på:

Antingen på hur eländigt man själv har det, dvs man vill helt enkelt gnälla av sig och få sympati och gärna lite hjältegloria för att man trots allt står ut och kämpar i eländet.

Eller på hur man ska få upprättelse, klämma till, ge igen för upplevda oförätter och på så vis ge sig själv en ökad känsla av… tyngd, kanske?

Jag är glad att jag hoppar till när jag möter de här attityderna. Det betyder, hoppas jag, att de inte är så vanliga. Jag undrar om det inte rent av är så att de faktiskt är mindre vanlig idag än den var för ett eller ett par år sedan.

Så kanske är kontentan helt enkelt att skoldebattfokus i allt högre utsträckning faktiskt ligger på hur man kan göra skoltiden värdefullare för de studerande, oavsett deras ålder och skolform?

Politisk debatt

Plötsligt, utan förvarning, blev jag rasande arg på den politiska debatten. Först blev jag lite överraskad, jag var inte alls beredd på denna ilska, men sen började jag titta på den – vad är det som gör mig arg? Jag fann två saker, som nog egentligen är olika sidor av samma:

Det första är det evinnerliga klagandet på vad som pratas om och vad som inte pratas om. Ni har hört det, inte sant? Trots att X är så viktigt pratar politikerna bara om Y och Inte ett ljud om Z i debatten, trots att det är så viktigt.

Sluta klaga! För upp frågan på agendan själv, prata om det som är viktigt. Om någon tar upp Y så för över samtalet till X, dra in Z i resonemanget också.

Det andra är de aldrig sinande anklagelserna mot politiska motståndare som helt ställer den egna politiken i skuggan.

Att ständigt prata om hur saker och ting inte ska vara, hur illa det är, hur korkade/farliga/olämpliga motståndarna är leder till en fruktansvärt tråkig och väldigt gnällig debatt. Det är inte ett dugg konstigt att unga väljare tappar modet och intresset när politik mer framstår som gnäll än styrande.

Det får vara nog nu. Nog med gnäll och nog med klagan. Om fel saker diskuteras, lyft fram rätt saker. Om motståndarsidan gör något dumt, tala om hur ni ska göra det bättre. Visa att ni har en tanke, och att den håller. Visa att ni har en vision, och att den är värd att kämpa för. Visa vilken väg ni vill gå, tala om varför den är bäst och vart den leder, och gå sen först.

Inspirera. Motivera. Led om ni gör anspråk på ledarpositionen.

Gnällkulturen i skolan

Anne-Marie Körling skriver i sin krönika på Lärarnas nyheter om hur lärarkåren talar om sitt yrke, och det är viktigt det hon säger:

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Jag säger det igen: Det är viktigt det hon säger, vi bör lyssna – skolan beter sig som den där släktingen ni vet, nästan alltid en kvinna, ofta medelålders eller mer, som ordnar allt till släktkalaset. Hon lagar mat, hon fixar lokalen, hon bjuder in, bakar överraskningstårtan, ordnar musiken och delar ut uppdrag till människor – små detaljer som för henne är livsviktiga, men för den som fått uppdraget kanske inte spelar lika stor roll (vad gör det för skillnad egentligen om servetterna är grå eller gråblå?) allt medan hon signalerar på alla upptänkliga sätt att hon verkligen får slita medan övriga… Men varje gång någon frågar om hon behöver hjälp eller, gud förbjude, själv tar något initiativ ler hon ett pressat stressat leende och svarar att nej, det behövs inte, hon fixar det. Gå och roa sej istället.

Den är lite lockande i sin självrättfärdighet, martyrrollen, den ger en viss makt, alla går omkring och har dåligt samvete och mår lite sämre än de skulle gjort om man hjälpts åt, men den ger varken status eller inflytande. Körling fortsätter:

Tänk om vi kunde göra en liten synvända. Vi kunde med stolthet säga att vi har det mest utmanande arbetet som man kan ha. Det är så innehållsrikt och så varierande att det nästan inte går att förutsäga hur dagarna ska bli. Och allt lärande som vi skapar, ja ni skulle bara veta! Men då måste vi ju också ha ett innehåll som vi gärna pratar om och diskuterar. Dessvärre sitter vi där med vår bristsyn och talar mer form än innehåll. Och form — det är vad tid handlar om.

Vågar vi? Släppa martyrrollen och våga chansa på att vi är uppskattade ändå, att festen blir bra i alla fall, trots att servetterna kanske till och med råkar vara signalröda när de tillslut kommer på bordet? Vågar vi sluta vifta med hur hårt vi sliter och istället börja prata om det roliga, viktiga och givande?

Jo, vi vågar. Kom igen, visst vågar vi?