Komplimanger och sånt

Det här är ett sånt inlägg som jag skrev om häromdagen. Ett sånt jag ägnat flera veckor åt att formulera, formulera om, fundera över, överväga – kan någon känna sig utpekad på ett negativt sätt? Har det gått tillräckligt lång tid? Kan jag vänta längre? 

Först och främst: jag vet. Jag förstår att det sägs för att glädja mig, för att uppmuntra, visa mig positiv uppmärksamhet. Och jag uppskattar omtanken, jag ser den goda intentionen bakom orden. Jag vet också att de sägs för att personen som yttrar dem själv skulle bli glad av att få höra orden. 

Vi pratar om mat. 

”Ska du också ha mer?” *Nej tack, det är bra” ”Åh så duktig du är!” 

Det händer ibland att jag vill ha en portion till. Det händer ungefär lika ofta att jag inte orkar äta upp allt på tallriken. Men jag är en gammal tant, och har genom många års erfarenhet lärt mig beräkna hyggligt ungefär hur stor portionen bör vara för att matcha min nivå av hunger. Resultatet är att de allra flesta gånger är en portion tillräckligt. 

Det är inte kvantfysik, direkt, och låt mig vara uppriktigt – att få beröm för att jag kan lägga upp en lämplig portion till mig själv känns ungefär lika motiverat som att få beröm för att jag kan knyta skorna, åka buss på egen hand hela vägen till jobbet eller tvätta håret på mig själv. Det är förmågor de flesta vuxna människor genom beprövad erfarenhet erövrat och tar för självklara. 

Men det finns en betydande skillnad: såvitt jag vet är det mycket få människor som blir dödligt sjuka av problem relaterade till skoknytande, bussåkande eller hårtvättande. Problematik kring mat och dieter, däremot, dör människor av. Vi lever i en vardag där anorexi, bulimi, ortorexi, parasiter som diet etc kostar människoliv. 

Det kan hända att jag överreagerar, men implikationen i berömmet över min briljanta förmåga att beräkna portionsstorlek oroar mig. Ty jag har en gnagande känsla av att det som egentligen åsyftades med det spontana berömmet var att lite behavioristiskt ge positiv förstärkning till avhållsamhet. Till mig, till sig själv, och förmodligen till alla andra omkring oss. Och det känns inte riktigt friskt, om ni ursäktar att jag säger det. 

Med goda intentioner

Jag tror de flesta av oss varit med om det, i en eller annan form:

Någon gör, ofta på eget initiativ, i all välmening och med de bästa intentioner, något för oss, och resultatet blir att vi hamnar i en förarglig, besvärlig, komplicerad situation. Det kan handla om tämligen små saker, som att någon i välmening flyttat på den nyckelknippa vi lagt fram för att se den när vi ger oss iväg på morgonen vilket kan leda antingen till att nycklarna blir glömda eller en stunds frustration medan vi letar efter nycklarna, att någon välmenande föser ihop de papper vi precis ägnat tio minuter åt att sortera i en enda hög med en vikt på för att de inte ska blåsa bort när personen öppnar fönstret.

Ger vi uttryck för vår frustration över den uppkomna situationen ser människan i fråga sårad ut och menar att eftersom h*n ju menade väl bör vi inte bara ha tålamod, utan rent av uppskatta den goda intentionen även om det gjorde vår tillvaro otympligare.

Vilket givetvis är än mer frustrerande.

Andra gånger blir det mer komplicerat och konsekvenserna blir större. I Santuario de Misericodia-kyrkan i staden Borja i norra Spanien finns, berättar SvD en väggmålning som börjat bli en aning sliten. En kvinna i församlingen bestämde sig på egen hand för att göra något åt saken, men snarare än att anlita en konservator eller en konstnär plockade hon själv fram pensel och färg och satte igång att ‘bättra på’ målningen.

Det gick sådär, kan man säga.

– Olyckligt nog så bestämde sig en boende som hade mycket goda intentioner för att återställa fresken utan att fråga någon, säger Silvestre till tidningen The Telegraph.

Kvinnan kunde genomföra sitt arbete utan att någon lade märke till det. Först när hon var klar upptäckte besökare vad som hade hänt. En grupp konsthistoriker ska nästa vecka undersöka möjligheterna att återställa den ursprungliga målningen.

De där goda intentionerna och det välmenande syftet, de räcker inte alltid som ursäkt. Konsekvenserna finns där ändå.