och här är en väldig massa människor, och som vanligt vid tillfällen som dessa alldeles för många intressanta seminarier som jag tvingades välja bort, since I could not travel all and be one traveler.
Det ingen behöver välja bort är keynote talarna. Här inledde Jimmy Wales och Rebecca MacKinnon. Wikipedia är inte helt okontroversiellt i utbildningssammanhang, det ställer höga krav på källgranskning och källkritik. Samtidigt är det ett verktyg som helt förändrar lärandevardagen, utan att behöva bryta undervisninge för att skena iväg till ett bibliotek eller en bokhylla, utan att behöva belamra hela bordet med stora tunga uppslagsböcker har elever, kursdeltagare och studenter – och lärare – möjlighet att ögonblickligen få en uppfattning om vad ett ord eller fenomen innebär, när något hände, i vilket sammanhang något hör hemma. För den som studerar någonstans där uppslagsverk är en sällsynthet, dagstidningar kraftigt vinklade och begränsade men smartphones och nätuppkoppling finns öppnar wikipedia upp helt nya horisonter! Men nätet är inte självklart för alla överallt, och det har inte självklart den automatiska demokratifrämjande effekt vi gärna önskar att det skulle ha, underströk MacKinnon.
Nu pratas elevers integritet, google, google apps, erfarenheter och farhågor. Edward Jensinger berättar om erfarenheter från Malmö Stad, och i eftermiddag kommer googles egen representant. Och innan dess lunch tweetup.
Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.
.
.
Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.
Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.
Jag kan mycket lite om konstformen fotografi, men tack vare sociala media kan jag lite mer nu än jag kunde innan. Jag kunde givetvis titta på bilder och tycka om eller inte tycka om, fascineras över ett speciellt ljus eller en vinkel eller ett format, och jag tyckte ofta om vad jag såg, men det var ungefär allt.
Sociala media är människorna som huserar där, som delar, som möts, som pratar, som berättar, som grälar och kivar och skämtar, som etablerar sig, som passerar igenom, som lurkar tyst i bakgrunden och som ständigt babblar. Utan människor försvinner såväl aspekten ‘social’ som aspekten ‘media’ och man står där med en ekande tom plattform som på sin höjd fungerar som vändplats, oavsett hur vacker den är.
.
Ett sidospår.
Sociala media är människorna som huserar där, där var vi.
Somliga av dessa människor är fotografer som gärna visar upp sina bilder. De pratar sinsemellan om hur de gjort dessa bilder, de talar om slutare, vinklar, reflexer och reducering, de pratar om färger och ljus och bländare och mättnad på ett initierat sätt som förutsätter förförståelse hos lyssnaren. De pratar helt enkelt sitt fackspråk med varandra, och den som inte är insatt i detta fackspråk kan ha svårt att hänga med i samtalet, samtidigt som det skickar tydliga signaler till den som är insatt om både ämnet och nivån på samtalet.
Detta fackspråkliga samtal skulle kunna upplevas som snobbigt, exkluderande, lite skrytigt rent utav av den som står utanför och inte förstår. Det är en inte helt ovanlig om än ledsam reaktion på fackspråk, en reaktion som ibland leder till sura miner, ibland till att det glada ivriga fackspråkssamtalet dör ut, och ibland till och med till rena grälen. Och det är dumt.
Nu kommer jag till min poäng:
Dessa fackspråkliga samtal om olika ämnen, de är en del av den folkbildande aspekten av sociala media. Fotografer som öppet diskuterar finesserna i sin konst delar med sig av sitt hantverk. Vem som helst är välkommen att lyssna, och de allra flesta är mer än glada att förklara även för den som inte kan ett dugg om saken vad det faktiskt är de pratar om. Inte mitt i samtalet, givetvis, precis som alla andra människor blir konstnärer också störda och irriterade om man avbryter ett spännande samtal, men vid andra tillfällen.
I natt ägnade t ex en generös fotograf en hel timme åt att visa för mig hur han gjort för att skapa den ljuseffekt jag kommenterade på i en bild han lagt upp på Google+. Han visade mig hur bilden sett ut innan han gjort något alls med den, och visade sedan steg för steg hur han tonat upp här och tonat ner där, ökat mättnaden i färgen på ett ställe och jobbat med skuggor och skärpa och andra aspekter jag aldrig tänkt på innan för att komma så nära den upplevelse av ljuset han hade haft när han tog bilden som han någonsin kunde, och svarade tålmodigt på varenda fråga jag ställde.
Ni anar inte hur stor skillnad något som tycks yttepyttelitet oviktigt kan göra i ett fotografi! Jo, det kan tänkas att ni både anar och vet, men jag anade inte förrän han visade mig och pekade ut.
Och när man fått grunderna förklarade för sig, då händer det fantastiska att plötsligt börjar man kunna förstå vad det är de pratar om! Man börjar se nyanser i konsten man aldrig sett innan, eftersom man inte visste att de fanns.
Folkbildning. Jag tycker det är en av de vackraste aspekterna av sociala media.
Lite ödsligt ännu, men det ser lovande ut. Det är enkelt, tydligt och verkar lätt att använda även för den som inte är jättevan datoranvändare. Google har dragit lärdom av de tidigare, inte helt lyckade experimenten.
Att det, via en omväg visserligen men inte någon som kräver stort tekniskt kunnande, är möjligt att importera sina kontakter från Facebook talar för Google+, men allt hänger givetvis på den nyckfulla mänskliga faktorn. Människan är en bekväm varelse, trivs med det kända, invanda, hemtama, insuttna.
Varför finns det så lite poesi om google? Eller finns den, och jag bara inte har stött på den?
Jag var på sista konferensen i den här omgången idag, imorgon är jag äntligen tillbaka hemma i klassrummet. Det ser jag fram emot. Idag, däremot, lyssnade vi på AndreasEkström som pratade om google, twitter och sociala media. Det var också trevligt, på många sätt. Dels för att det alltid är roligt att träffa människorna, dels för att det var ett välhållet föredrag. Och det var nyttigt. Jag behöver bli påmind, om och om igen, om att det som tycks mig så självklart är det inte alls för alla.
You're no different to me 