Objektiva blommor

Häromdagen upplyste jag Facebook om att jag kommer skrika högt nästa gång jag hör en kursdeltagare med förundran/förtvivlan/uppgivenhet i rösten berätta att hens lärare på Komvux/sfi/gymnasiet/högstadiet etc hävdat att det inte finns någon direkt regel om när hen ska skriva dem eller de. I dag hade jag orsak att varna för ännu ett gallskrik, när en person som beskriver som själv som lärarutbildare vid ett svenskt lärosäte obekymrad hävdade att hen som just lärarutbildare avråder från att ta upp hen vid pronomenundervisning, eftersom hen ”kan undvikas i kommunikation”.

Av pietet och hänsyn till hens kollegor talar jag inte om vilket lärosäte hen befinner sig vid, och inte heller vilket kön hen har. Men hen uttalar sig, uttalat, som lärarutbildare på detta sätt i denna fråga. Och det gör att jag känner impulsen att skrika högt ännu en gång.

Det är klart det går att uttrycka sig utan att använda pronomen. Det är rätt bökigt, blir snabbt klumpigt och den som uttrycker sig så löper raskt risken att låta som en tvååring som lär sig hantera språket, men det är möjligt.

En klassisk exempelmening i klassrummet kan se ut såhär (jag använder nästan alltid blommor i exemplen av den enkla anledningen att det är lätt att rita en blombukett):

Armand ger Madeleine blommor. Han ger henne blommor.

Enkelt, tydligt med namn som ger oss fingervisningar om genustillhörighet.

Claudia ger Louis blommor. Hon ger honom blommor.

Lika enkelt, lika tydligt, samma fingervisningar, vi vet precis vad vi pratar om.

Armand ger Louis blommor. Han ger honom blommor.

Hur enkelt som helst, nu börjar vi kunna det här, inte sant?

Madeleine ger Claudia blommor. Hon ger henne blommor.

Inga problem alls, bring it on, nu kan vi det!

Kim ger Robin blommor. 

Jaha,vad gör vi nu då? Kim – är det en man eller en kvinna? Robin, det kan ju lika gärna vara en kvinna som en man.

Vi kan inte avgöra genuset utifrån den informationen vi har, men vi vill ändå slippa krångla med att omformulera, vi vet ju inget om relationen mellan Kim och Robin så vi kan inte heller beskriva dem som ‘vän’ eller ‘chef’ eller ‘kusin’, och övningen går dessutom ut på att använda ett pronomen i stället för namnet.

I ett klassrum där lärarutbildaren avrått läraren från att inkludera hen i undervisning om pronomen blir det lika komplicerat som i de klassrum där lärare av princip förbjudit användningen av hen (det förekommer, och beskrivs med illa dold stolthet i samma tråd), i övriga lika enkelt som övriga exempel.

Hen ger hen blommor. 

Enkelt, elegant har vi löst problemet. Hen fyller ett hål, ger oss en möjlighet att uttrycka oss vuxet och formellt utan att krångla med klumpiga omskrivningar eller krångliga formuleringar för att ta oss runt språkligt kluriga situationer där vi av olika orsaker inte anser det relevant att peka ut kön. Låt oss hoppas att landets lärarutbildare också vågar släppa taget om sargen och låta sina studenter undervisa i dagens svenska i dagens klassrum, även om det hisnar lite i magen på lärarutbildaren själv.

Annonser

Hen igen

Det är svårt för alla oss, vi som fötts i en kropp där det biologiska könet stämmer överens med såväl vår egen som omgivningens känsla för vem vi är, att föreställa oss hur det är att leva varje dag och varje stund så utsatta som transpersoner lever. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att vara tvungen att be andra människor att använda rätt pronomen, och det är svårt att sätta sig in hur detta lilla ord, han, hon eller hen, handlar både om respekt och rätt upp och ner om säkerhet för individen i fråga.

Hen är ett väldigt piffigt och praktiskt ord, ett helt nytt pronomen som fyller ett språkligt hål vi i många år fyllt med klumpigare konstruktioner som ‘h*n’, ‘han/hon’, ‘hon eller han’, ‘den’ eller bökiga omskrivningar för att slippa använda något pronomen alls. Det ger oss möjlighet att tala om enskild individ ur en grupp. En enskild individ vi antingen helt enkelt inte vet könet på (kanske på grund av att vi inte träffat hen, kanske av andra orsaker, operationskläder med munskydd uppe, rökdykardräkt, samtalet kanske rör sig om en hypotetisk person, det finns väldigt många orsaker till att könet kan vara okänt), en individ vi av någon anledning (vi vill kanske skydda hens integritet, hen har bett oss att inte berätta vilket kön hen har, vi vill prata så generellt om en situation att vi inte vill dra uppmärksamheten till könet) inte vill berätta könet på.

Det är vad hen är. Ett pronomen vi länge behövt. Nu har vi det. Hurra!

Vad hen däremot inte är, är en etikett det står oss fritt att klistra på andra. Om en människa du möter ber dig att tala om honom som han, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om han har D-kupa och smal midja. Om en människa ber dig tala om henne som hon, då är det enda respektfulla att göra det. Oavsett om hon rakar kinderna två gånger om dagen.

Etikettera aldrig någonsin en människa som bett dig använda ett specifikt pronomen som ‘en hen’ eller ‘egentligen en hon’ eller ‘egentligen en han’. Inte ens i smyg, bakom stänga dörrar, bland människor du litar på att de inte skall föra dina ord vidare. Av flera orsaker:

1 Det är fruktansvärt respektlöst.

2 Det får dig att framstå som en bigott obildad tölp.

3 Du ökar risken att det du sagt i lönn råkar slinka ut i öppna sammanhang.

4 Du riskerar att outa personen, och utsätter därmed (oavsiktligt, men det gör lite skillnad i praktiken) personen för potentiell livsfara.

Så bara – gör det inte. Respektera dina medmänniskor.

Svårare än så är det inte.

Sumérgete en el idioma

Mitt sommarprojekt har inte riktigt kommit igång ännu, det är fortfarande mycket vårtermin kvar och det finns inte tid ännu att ge sig hän åt timslånga språkbad.

Jag pysslar lite med pronomen och försöker få kläm på verbböjningarna, petar med prepositionerna och funderar över den oundvikliga logiken i användandet. Ty den finns där. Det gör den alltid.

Och så letar jag efter en bra tv-serie att bada i. Den bör finnas på Netflix, språket vara modernt och vardagligt, avsnitten mellan en halvtimme och en timme och metastoryn behöver vara rimligt intelligent. Tips mottages tacksamt.

Statistik och grammatik

Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow påminner mig om att trots att såväl grammatik som statistik ofta ses som lika abstrakta fenomen så hanterar vi dem väldigt olika. Ty medan människor generellt sett är intuitivt goda grammatiker, är vi lika generellt sett svaga, för att inte säga rent av urusla, intuitiva statistiker.

Vi ser det titt som tätt i allmänna debatter, inte minst i skoldebatten, där generaliseringar utifrån enskilda individers begränsade erfarenheter används som såväl exempel som argument, och ofta rent av ges större tyngd än forskning (som i sin tur, det ska vi inte förneka, ibland bygger på väl tunt statistiskt underlag)

Trots detta läggs ofta stor vikt och mycket tid i skolan på just grammatikundervisning, trots att det är ett av de områden där vi faktiskt kommer väldigt långt genom att lita på vår intuition, medan statistik, så betydelsefullt i matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap etc, och inte minst för att utveckla vårt kritiska tänkande, avhandlas på ett fåtal lektioner och ibland rent av reduceras till att tolka och rita enkla diagram, nästan helt utan inslag av reflektion och diskussion, annat än trötta försök till putslustigheter som ‘lögn, förbannad lögn och statistik’.

Hur kan det komma sig? Och viktigare – vad gör vi åt saken?

En ukulele, två uku…. eh…. ja

En rosa ukulele kan man använda till mycket. Man kan t ex uppvakta någon med den, det är inte så dumt. De flesta blir glada av en ukulele. Dock finner jag att den också renderar ett plural-relaterat problem. En ukulele, två ukulelar? Ukuleler? Ukulelear? Ukuleles? Ukes?

Vad är rätt? Finns det något rätt? Finns det något fel?

Blondinbella kommer ut

Blondinbella brottas med genustanken, och hon gör det offentligt. Inte bara inför sina bloggläsare, aftonpressen och sociala media följer också, kommenterar och diskuterar hennes grubblerier.  Det tycks som att det inte är helt självklart för henne hur det fungerar, det här med att människor är olika, med olika behov, olika preferenser och önskemål, olika perspektiv och känslor. Dessa främmande tankar förefaller förefalla henne skrämmande, ja, så skrämmande att hon, enligt en notis i Aftonbladets Nöjesbilaga, faktiskt i en karaktäristiskt grammatiskt halsbrytande formulering jämför genustanken med läskiga sagomonster:

Jag kan inte låta bli att fascineras över det. Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead, skriver Isabella Löwengrip

Blondinbella är inte den enda som har svårt att se behovet av att på ett enkelt sätt kunna sätta ord på det faktum att vi lever i ett samhälle där vi faktiskt inser och förhåller oss till det faktum att det finns ett vidare genusspektra än bara ytterligheterna. Hon ger uttryck för en föreställning om att hen skulle utesluta såväl hon som han, en förvånande vanlig reaktion. Det kan tyckas väl naivt, jag är säker på att det till och med i hennes bekantskapskrets kan finnas en och annan som känner sig besvärad i det biologiska kön hen är född in i, men döm henne inte för hårt. Hon ger nämligen också uttryck för att faktiskt ha viss förståelse för behovet av att få sätta ord på, öppet och otvunget, vem man själv är. Enligt Aftonbladetttexten slår Blondinbella upp garderobsdörren på vid gavel och deklarerar:

Jag är en kvinna och jag är förbannat stolt över det

Att komma ut ur garderoben är inte självklart enkelt (även om det blir enklare ju fler gånger man gör det) och omgivningens reaktioner gör allt skillnad i världen. Blondinbella är kvinna. Hon är stolt över det. Det är underbart.

I tur och ordning

När vi lär oss språk så gör vi det i ungefär samma ordning. Ett följer på ett annat, ett triggas av ett annat, ett kommer ur ett annat, det finns strukturer och mönster, former och system som svävar omkring över och under och i och kring det språk vi använder. Ständigt, alltid, oavbrutet är grammatiken närvarande, essentiell, oundgänglig.

Därför blir det, för mig, fullständigt orimligt att föreställa sig en språkundervisning där grammatiken inte är ständigt närvarande, inte lyfts i alla sammanhang. Inläraren måste få lov att experimentera med grammatiken, bända den, rådbråka den, töja, testa, vända upp och ner och ut och in på den, surfa på den. Se vad som händer om… Hantera med elegans och misslyckas med, trygg i vetskapen att läraren känner till stegen, processerna, strukturerna så väl att läraren vågar släppa loss experimenterandet.

Språklig korrekthet har betydelse. Inkorrekt språk gör kommunikationen otydlig och ökar risken för missförstånd. Graden av korrekthet påverkar hur mottagaren ser på avsändaren, och på avsändarens vederhäftighet.

Men alltför stort fokus på och respekt för korrekta formuleringar hämmar kommunikationen. Strukturerna är ständigt närvarande, ständigt betydelsebärande. De finns där, de är en del av kommunikationen, och de är i vår tjänst. Inte tvärtom.