Genusfarhågor

Jag kom att befinna mig i en av tre grupper kvinnor som fick till uppgift att med hjälp av olika artefakter – en per grupp – illustrera ett koncept. En intressant övning, instant gruppkänsla som ofta när gruppen får en tydlig uppgift.

Efteråt pratade vi igenom processen, hur vi tänkt, hur vi reflekterat, om någon klivit fram som ledare, om alla bidragit, om arbetet skettstegvis, organiskt eller…. Ja, ni vet, inte sant? Vem i gruppen hade tagit emot artefakten? Hade hon därmed getts ett initialt initiativ, slagit an en ton eller var det bara en gest utan betydande betydelse?

Och sedan kom genusfrågan upp – om det varit en man med i gruppen, och han hade varit den som tagit emot artefakten, hade det gjort skillnad? Och jag noterade intresserad att dels var det ett flertal av de deltagande som spontant tänkte sig att det skulle gjort skillnad, dels gav uttryck för en omedelbar handlingsberedskap om utifall att den hypotetiske mannen skulle ge uttryck för ‘lilla gumman’-attityd. Samtidigt som samma personer uttryckte att genus inte gör någon skillnad.

Jag drar ingen slutsats, men konstaterar att det är intressant att reflektera över vilka effekter dessa farhågor och denna handlingsberedskap kan ge i mellanmänskliga interaktioner.

Annonser

Gruppdynamiska funderingar

Varje lärare vet hur stor betydelse varje enskild gruppmedlems närvaro eller frånvaro har för gruppdynamiken. En klass agerar och reagerar plötsligt på ett helt annat sätt, stämningen i klassrummet blir annorlunda och man kan känna förändringen i luften.

Det är ingen skillnad i andra grupper. Om en viktigt medlem försvinner förändras dynamiken drastiskt, tyngdpunkten förskjuts och ibland kan det ta lång tid innan jämnviktsläget hittas igen. Under tiden flyter saker och ting omkring, det kan bli riktigt kaotiskt och stämningen kan sjunka lågt medan gruppmedlemmarna söker sina nya positioner gentemot varandra. För den som följt gruppen ett tag kan det som händer vara tydligt och synligt, men för den som kommer ny är det annorlunda. Det är lätt att tolka situationen som att det är man själv, som nykomling, som är orsak till kaoset.

Och det är ingen lätt situation att hantera.

Har man otur börjar andra i gruppen tänka något liknande. Det kan, om det vill sig illa, urarta till mobbningsituationer, trots att ingen inblandad egentligen är en dålig människa. Jag tror att det enda man kan göra för att vända situationen, om det börjar gå fel, är att kommunicera. Prata med varandra, berätta hur saker och ting upplevs. Det finns inga garantier att det fungerar, men det ökar definitivt chansen.