Ett inlägg om grytstek

Har ni hört den, sägs det, sanna och om inte så helt definitivt sannolika historien om kvinna som, genom att redan från det hon var liten tös hjälpa mamma i köket, lärt sig laga en fantastisk grytstek?

Inte? Oj! Jo, det var såhär:

Kvinnas make älskade just hennes sätt att laga grytstek, så varje månad, den första söndagen i månaden, lagade hon just denna rätt. Barnen älskade den också, och när de växte upp kom de hem med sina respektive just denna söndag för att njuta. Så en dag ringde hennes äldsta dotter upp sin mor och bad om receptet – hennes makes chef skulle komma på middag och hon ville såklart imponera, och vad kunde vara mer imponerande än denna fantastiska rätt? Mamman blev glad, och började förklara hur man lagade rätten. Halvvägs in i receptet förklarade hon:

-Så, nu har du kryddat köttet och förberett grönsakerna. Nu skär du av en bit av köttet, ungefär en halv decimeter, och lägger den biten vid sidan av i grytan.

-Vad sa du? Varför ska jag göra så? Ser det inte trevligare ut med en hel köttbit?

-Nej, så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

-Men varför? Jag förstår inte!

Kvinnan upprepade sin förklaring, och fortsatte sen förklara hur rätten skulle lagas. Men dotterns fråga hade fått henne också att börja fundera, så hon ringde upp sin egen mamma och frågade, och fick exakt samma svar som hon gett sin egen dotter.

-Så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

Nu var hon riktigt nyfiken, kvinnan, så hon tog och åkte till det vackra och trivsamma äldreboende där hennes egen mormor framlevde sina sista år, och ställde sin fråga.

-Åh, kära du, vilken fråga! Min gryta var för liten, så jag var tvungen att skära av änden på steken och lägga den intill för att få plats med den, log den gamla kvinnan.

Vi gör så, lite till mans, visst gör vi? Skär av en bit av steken utan att reflektera över varför, bara för att så har man alltid gjort. Vi kallar det ibland traditioner, ibland sedvänjor, ibland vedertagen erfarenhet. Men vet ni vad, oavsett vad man kallar det så är det en god idé att då och då stanna upp och ställa sig rumpnissefrågan:

-Voffo gö’ vi på detta vise’?

Ibland blir svaret något helt annat än vi trodde det skulle bli, och vips har vi fått ett nytt perspektiv på saken.

Annonser