Halva elever

I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.

Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.

Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.

Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.

Det besvärliga barnet

Det var en gång en liten gosse, låt oss kalla honom Anders. Inte för att han heter Anders, det gör han inte, men för att det blir lättare att sätta sig in i hans situation om vi har ett namn att tänka på.

Anders har alltid varit den sortens gossen kring vilken saker och ting bara händer – porslin trillar i golvet för att möbler gungar till när han passerar, han springer in i träd och snubblar på saker och ting för att han har för bråttom när han ska ta sig från en plats till en annan, han trillar ner ur klätterställningar och träd. En liten olycksfågel, helt enkelt.

När Anders börjar i skolan konstaterar fröken att Anders dels har svårt att koncentrera sig, dels tycks ha problem med finmotoriken – att forma prydliga bokstäver i långa rader är svårt för honom, bokstäverna dansar omkring som de vill på papperet, ändrar storlek, rymmer ut på bänken ibland och varje gång fröken går igenom något på tavlan tappar Anders intresset och hoppar omkring på stolen istället, pratar med bänkgrannen, snurrar eller somnar rent utav. Det enda sättet, konstaterar fröken, att hålla Anders intresse vid liv är att placera honom i en ensam bänk längst fram där fröken kan hålla ett strängt öga på honom. Då lyssnar han och följer med.

Anders är född i februari, så det går inte att förklara hans uppförande med att han skulle vara född sent på året. Hans föräldrar är skötsamma människor som klipper häcken till radhuset i tid och är med i rätt sammanhang. Anders syskon är trevliga och prydliga barn som inte har några problem i skolan. Man börjar misstänka att Anders har ADHD, men eftersom lärarkåren på Anders lilla lugna och trevliga skola precis gått fortbildning och fått lära sig att man ska strunta i diagnosen och istället fokusera på individen, på vad som fungerar och inte fungerar för barnet initierar man ingen utredning utan koncentrerar sig på att göra Anders skolvardag strukturerad och lugn. Han flyttas från sin klass till en mindre grupp och får ett enklare schema.

Men inget hjälper.

Anders börjar i tredje klass och kan fortfarande varken läsa eller skriva ordentligt. Elevvårdsteamet ser på varandra och suckar, och man bestämmer sig för att man nog inte har något val längre – man intitierar en utredning, Anders får en diagnos och man kan från skolans sida inte göra annat än konstatera att den välmenta hjälp man gett Anders inte alls varit den hjälp han behövt. Utifrån diagnosen kan man nu istället skräddarsy en lösning som passar Anders, och vips kan han inte bara gå tillbaka till sin klass, han tycks rent förvandlad – han lär sig skriva och läsa på rekordtid, han följer uppmärksamt med i genomgångar på tavlan, saker faller inte längre i golvet omkring honom och han springer obehindrat, utan att ständigt snubbla och skrapa upp båda panna och knä.

I Anders, som existerar någonstans i verkligheten men heter något helt annat, fall visar diagnosen att Anders är fruktansvärt närsynt och det är starka glasögon som behövs. När diagnosen väl ställts var det inte längre någon som föreslog att man skulle strunta i den och fokusera på individen utan Anders fick såklart sina glasögon, världen blev tydlig i konturerna och han kunde slappna av.

Sensmoralen i min historia är helt enkelt den, att diagnoser är verktyg man har till sitt förfogande för att göra tillvaron enklare för individer. Man kan välja att inte använda verktygen, men det är svårare och tar mycket längre tid att slå in en spik med en sko än med en hammare, och resultatet blir sällan lika bra.