Att gå i skolan

Det är inte så självklart enkelt som det ibland låter, det här med att ”gå i skolan”. Det är ingen förmåga vi föds med, vi människor, konsten att förhålla sig i och till och tillsammans med en grupp slumpvis utvalda människor, i en miljö med både skrivna och oskrivna regler och noga reglerade tidsjok för varje aktivitet.  Somliga tycks glida rakt in i det, har alltid med sig penna och papper, kommer alltid i tid, har alltid gjort läxorna och är alltid förberedda och pålästa. Andra behöver lite längre inkörssträcka, några fler chanser och lite mer vägledning.

Det är rätt bra att hålla i minnet att för den som håller på att lära sig att gå i skolan, att hantera själva konceptet och situationen, så blir det inte alltid så mycket fokus och energi över för själva den kunskapsinhämtning som förväntas pågå i klassrummet. Det betyder inte att människan i fråga är dum, har inlärningssvårigheter, är trotsig eller allmänt hopplös och besvärlig. Man kan tro det, men det är något helt annat det handlar om här.

Man ser det tydligast när människan i fråga har lärt sig hantera skolsituationen. Det som kändes rent förtvivlat, ångestladdat, kvävande, så omöjligt att man nästan är beredd att ge upp, för lärare, för eleven, för familjen, för alla inblandade, rätt som det är lättar det. Rätt som det är visslar det till, och det lärande man traditionellt avser när man talar om lärande i skolan tar fart.

Och då kan det gå undan!

Så, min slutsats är enkel: Ge inte upp! Det är sällan så illa som det ser ut att vara.

.