Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?

Oroa er inte

.

Just nu.

Precis i detta ögonblick, bara en liten period.

Det kommer att gå över.

Men just nu.

Just nu

är jag så jävla trött på Jante.

Jag är så jävla trött på Jante

att ljussättningen blir skev

skuggspelet kommer ur fas

och en glimt

bara en glimt

men en glimt

av verkligheten

.

Oroa er inte.

Det är bara ett ögonblick.

Väktaren är på plats.

Ljusspelet justeras

snart är allt som vanligt igen.

Härskarteknik och primadonnalater

Jag är på uselt humör idag, vilket leder till att även en bloggpost om något så vardagligt och oviktigt som primadonnafasoner riskerar att bli lite av det kinkiga slaget. Om ni istället vill läsa ett glatt och trevligt inlägg om nybakade kanelbullar eller hur man förbereder rosenrabatten för vintern föreslår jag att ni klickar vidare.

Jag lutar mer åt Machiavelli-hållet i afton. Känner ni till honom? Han som skrev Fursten, en slags handbok i härskarteknik. Eller är ni kanske mer bekanta med Berit Ås? Hon beskrev fem härskartekniker av en annan sort. Medan Machiavelli pratar om vad en furste har att vinna på att uppträda med värdighet och att sträva efter att inte bli föraktad skriver Ås om rena primadonnalaterna, om ohövligheter och barnsligt demonstrerande.

Att skriva det här inlägget var en delikat balansakt, finner jag, knivseggen var tunnare än den såg ut på avstånd. Jag nöjer mig med en klumpig avrunding där jag antyder något om att det nog finns ett och annat att vinna på att studera Machiavellis skrifter. Inte för intet kallas han den moderna politiska teorins fader.

Och så, apropå det här med att härska då: