#Samkönat i #letsdanceSE – äntligen!

Så fick vi änteligen det första samkönade paret i Let’s Dance! Hurra! Eller ja, typ i alla fall. De var med utom tävlan, i den del av konceptet som fungerar som pausunderhållning. ‘Tony Irving bjuder upp’ kallas inslaget och kan ses på nätet.

Inslaget väckte uppmärksamhet, och inte bara för dansen som sådan. Expressen låter oss veta att efter programmet kallades till krismöte, där jurymedlemmen Ann Wilson ska ha uttryck skepsism mot det faktum att två kvinnor dansade med varandra;

 Saken är den att jag inte tycker att ”Let’s dance” eller ”Tony bjuder upp”, det är båda underhållningsprogram, och vi har inte politik. Man ska inte behöva känna påtryckningar från varken den ena eller andra politiska inställningen till dans […] Vi kan aldrig hålla alla människor glada, det finns människor från alla möjliga sorters bakgrund, religiösa och politiska. Vi hoppas att dans ska vara något som förenar människor, det är temat för ”Let’s dance”. Det är ett underhållningsprogram och att vi måste följa vissa politiska linjer kände vi inte var nödvändigt, säger Ann Wilson.

Ann Wilson åsikt om samkönade par i programmet delas inte av alla inblandade i produktionen. Expressen berättar vidare att jurymedlemmen Dermot Clemenger inte var med på mötet alls:

 Jag tar totalt avstånd från den här diskussionen. Jag har inte ifrågasatt varken Tony eller TV4. Jag var inte ens närvarande på mötet utan åkte direkt hem för jag tyckte att frågan var oväsentlig. Det är en ickefråga för mig, säger Dermot Clemenger.

Han har så rätt. Men trots det: För mig är det en fråga. Och jag är ingen särskilt unik människa.

Jag har dansat olika slags pardans genom mitt liv, och alltid funnit mig bäst tillrätta som förare. Det har aldrig någonsin ifrågasatts, förrän på senare år. Jag tolkade det först som att det har med min ålder att göra, väl medveten om att det kan vara svårare för omvärlden att ha överseende med en tants infall än en yngre människas nycker, men har tvingast inse att nej, vi befinner oss faktiskt i en tillfällig tillbakagång när det gäller samhällets tolerans mot det som ses som avsteg från gängse könsnorm.

Jag har om och om igen ifrågasatt bristen på variation bland dansparen i Let’s Dance. Visst är det roligt att se de mer eller mindre kända amatördansarna utvecklas och lära sig, men som kvinna och förare är det inte särskilt inspirerande att alla par är så lika.

Inte för att det är politik, utan för att det är dans.

Men politik blir det när någon vill förbjuda mig att dansa med kvinnor.

Det finns bara ett enda anständigt sätt att bemöta det, och Tony Irving förklarade hur när han presenterade det första samkönade dansparets Queer Tango i Let’s Dance:

 

 

Nu ser vi fram mot kvällens avsnitt, och nästa säsong när det här med samkönade par inte längre är obeträdd mark.

#MrsDanvers #blogg100

Jag läste Rebecca första gången någon gång i tonåren. Det var före Internet, och jag läste som jag gjorde i den åldern, utan att prata med någon om boken jag läste. Det tog därför några år innan det gick upp för mig att Mrs. Danvers inte alltid självklart uppfattades som jag uppfattat henne – en kvinna i sorg, som förtvivlad, närmast galen, desperat försöker behålla åtminstone minnet av sin älskade intakt. Jag uppfattade den övriga tjänarstaben som sympatiska, stöttande i hennes sorg, och den unga berättaren som oförstående, taktlös, korkad och känslokall mot stackars Mrs Danvers när hon tolkade sorgen som hat och drev den sörjande kvinnan in i en situation där hon till och med förlorade föreställningen om att ha varit älskad, och helt tappade förståndet. Som jag grät när Mrs Danvers med det brustna hjärtat krossat i småsmulor tog livet av sig och sin älskades hem!

Jag blev mycket förvånad när jag fick veta att andra som läste boken fann något helt annat.

Min sympati för den förtvivlade kvinnan har alltid bestått, och Nanne Grönvalls tolkning av henne gjorde inget för att förändra den saken. Sån sorg, sån förtvivlan i rösten när hon sjöng om sin älskades rastlösa hjärta, om sin saknad och omöjliga längtan!


Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:



When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.

Tittskåpet eller att stötta sin förening

Det här är min jobbdator:

Det är ett par klistermärken på den. Noga utvalda, men långt ifrån ett komplett budskap ännu, det är en handfull till jag skulle vilja ha där (Hej SF-bokhandeln, Malmö Opera och Riksförbundet Attention t ex), och många många fler jag fått som inte hamnat där.

Det här är nämligen ingen reklamplats, utan ett tittskåp där människor, främst kursdeltagare och elever men alla andra också, skall kunna få en aning om vem det är som står där framför dem. Datorn är med mig i klassrummet för det mesta, och märkena är placerade så att den som sitter mittemot när locket är uppslaget utan att behöva vrida nacken ur led kan se att jag t ex har ett öppet intresse för hur framtiden utvecklas.

Härförleden var det någon (som skall få förbli skonsamt anonym) som pekade på den lilla regnbågstejpremsan och med viss eftertänksamhet sa ungefär:

Alltså, det där är ingen dum idé. Jag kanske skulle försöka hitta ett klistermärke för att stötta min (namn på någon slags sport) -förening också

Jag hoppas dock att det är så att de som behöver förstå, de förstår, och övriga är lika glada ändå

#gaygalan i kväll

I kväll är det dags, Gaygalan i all sin glittriga glans under ledning av Måns Zelmerlöv slår ut över hela Cirkus i Stockholm. Först på lördag kväll, klockan 21.30 så det går utmärkt att värma upp med melodifestivalen på SVT först, få vi vanliga dödliga se festen på TV4.

I kväll får vi nöja oss med att följa galan via sociala media, och det är där vi först kommer att få veta vem som faktiskt får priset som årets HBT-person. Ni vet vem jag lagt min röst på, inte sant?


Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.

Samkönat i #letsdance

Jag följde Let’s Dance i våras, som en och annan kanske minns. Det var ett trevligt program på många sätt, framför allt uppskattade jag hur bedömningarna från domarna i högre grad hade formen av feedback och tips än kritik.

Men, och nu ska jag försöka vara lika konstruktiv jag, det skulle kunnat vara ett ännu trevligare program om man vågat ta ut svängarna lite mer. Upplägget går ut på att tittaren bjuds in att uppleva en tämligen personlig vinkel på de tävlande, de små intervjuerna, klippen om repetitionerna, jublet när de nya stegen äntligen funkar, allt talar till våra känslor som tittare, och det funkar. Vi blir charmade av deltagarna.

Mycket trevligt. Men aningen enahanda. Paren är ju precis likadana allesammans – man kvinna, kvinna man, man kvinna, kvinna man…. Vilket är trevligt i och för sig, men uppriktigt talat, hur spännande är det i längden? Snark….

Så jag föreslog i våras, på Twitter och på bloggen, att tv4 skulle ta och pigga upp konceptet en gnutta genom att låta åtminstone ett av paren vara samkönat. De svarade milt uttryckt undvikande och förvirrat något om att det är en tävling och att tittarna inte är redo och svammel mummel.

Omtänksam som jag är konkretiserade jag därför mitt förslag, som jag upprepade häromdagen till Twitters förtjusning, att döma av antalet RT och Favoritmarkeringar, och rekommenderade dem att de ska ta och fråga Rickard Söderberg om han har tid och möjlighet att ställa upp. Han är charmig, rak, kunnig, engagerad och entusiastisk, superproffsig i allt han tar sig för, artistisk och dessutom lättfotad och dansant.

Frågar de sedan mig om råd om detaljer kommer jag föreslår Tobias Wallin som hans danspartner, tänk er två manliga jedis, dämpad belysning, och lasersvärd med ljus och ljudeffekter… Nu snackar vi TV!  

Det är dessutom lika elegant som två kvinnor som glider fram med två män i frack som dansar en klassisk wienervals, titta bara här:

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

image

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Ut ur #Körslaget med flaggan i topp

Så kom då den kväll när Körslagetresan tog slut för fantastiska #TeamRickard. De avslutade som de började, med att sjunga på både traditionellt sätt, med röst, och med teckenspråk, och jag gläds innerligt. Inte åt att de åkte ut, såklart, och inte åt den lilla skandalungen som solkar tävlingsmomentet i programmet heller, men jag gläds åt hur den skickliga Halmstadkören med helt underbare Rickard Söderberg i spetsen visade både att det här med körsång också hör hemma på kultursidorna, och att bildning gör skillnad och gav oss underbara körupplevelser dessa lördagkvällar.

Med regnbågsflaggan i topp lämnar Team Rickard, men

med flaggan i topp

i mitt öra twittrar en liten fågel att det kan vara så att detta inte är det sista vi hör och ser av kören. Jag hoppas fågeln har rätt.