Har sagt det tidigare

men det tål att upprepas:

Helhet.

Delar.

Helheten består av delarna. Delarna samspelar och bildar helheten. Tar man bort en av delarna har man för alltid och i grunden förändrat helheten. Förändrar man en av delarna förändrar man helheten.

Det är möjligt att betrakta, diskutera, fundera över, analysera, grubbla kring en av delarna, titta på den från olika håll, fundera över hur den skulle kunna förändras UTAN att nämna andra delar, eller helheten, och samtidigt (håll i er nu, för nu kommer det komplicerade) UTAN att ha glömt att alla de andra delarna och därmed helheten finns, och att de samspelar. Det kan rent av vara nödvändigt att göra så, och att ständigt behöva referera till helheten kan både göra diskussionen otymplig och förflackad. Det kan rent av riskera att dra fokus från delen.

Yrkens värde

Jag sitter här och funderar över varför yrkesgrupper sorteras in i mycket värda och mindre värda i samhällsdebatten i allmänhet och i skoldebatten i synnerhet? Varför talar man med varmt högaktande röst om högskolestudier och akademiska meriter och fnyser ‘bara’ när det gäller yrkesutbildningar? Vad har man för uppfattning om hur ett samhälle fungerar, egentligen?

Jag drömmer om ett Utopia där man bildning och kunskap är navet i hjulet, där det finns utrymme för alla att utbilda sig utan att någon central studiestödsnämnd sätter käppar i hjulet, där forskning och utveckling inom alla områden är hela nationens stolthet och det livslånga lärandet är en självklarhet. Ett samhälle där det finns möjlighet för den som av olika anledningar inte erhöll sin baskunskap i unga år att få den senare i livet, där det finns plats att göra annat än utbilda sig och veta att man är välkommen tillbaka.

För att ett sånt samhälle ska fungera är de som får hjulet att gå runt oundgängliga. Utan kockar, serveringspersonal, frisörer, städare, busschaufförer, lokförare (i mitt Utopia är kollektivtrafik det självklara förstahandsvalet) elektriker, sömmerskor, rörmokare, barnskötare, byggnadsarbetare, fritidsledare, vårdpersonal, trädgårdsmästare, vaktmästare, brevbärare, väktare, butiksbiträden osv faller samhället ihop. Så är det bara. Att referera till yrken som dessa som ‘bara’ är inte bara oförskämt, det är dumt.

Bildning är viktig, ett obildat samhälle är ett inskränkt och människofientligt samhälle, kunskapsförmedling öppnar dörrar och horisonter, forskning för oss framåt. Bra skolor är livsviktigt, men det innebär inte att vi får se ner på dem som inte vill gå igenom dessa dörrar, de som tittar på de öppna horisonterna, nickar vänligt men föredrar att fokusera på annat. I ett väl fungerande samhälle gör somliga somt, och andra annat, och alla är medvetna om att samtligas insats gör skillnad.