i P1

Upprörda röster når mig från såväl bloggosfär som twitter och facebook angående ett program i P1. Jag har inte hört programmet, men fascineras över den upprördhet en tydligen mycket ung persons uttalanden kring den person som städar hemma hos dem väcker. Det tycks röra sig om en tämligen besutten familj, och jag fascineras av den moraliserande tonen i upprördheten. Kommentarerna kan grovt delas in i två kategorier:

1. Man upprörs över den unge personens attityd när h*n pratar om hur underlig/konstig/udda städerskan är, det antyds att det inte bara handlar om en enda bortskämd ung persons inställning utan speglar något större.

2. Man upprörs över det faktum familjen betalar en kvinna från en annan samhällsklass att städa hemma hos familjen. Just det faktum att städaren i fråga är kvinna tycks göra det hela än värre.

Jag hör ekon av den upprörda pigdebatten, av indignation över att den förmögna familjen inte ‘tar reda på sin egen skit’, men mer hör jag något helt annat, något jag inte riktigt får grepp om. De upprörda rösterna påminner mig en del om tant Prüselius upprördhet över Pippis situation

jag har kommit fram till att hon egentligen inte är så elak, hon bara tror att alla barn måste vara lika artiga, rena och tysta som Tommy och Annika. Hon vill rädda Pippi. Hon är väldigt stram och skör och ett offer för sin egen uppfostran, säger Lotta Thorell som gör rollen som Prussiluskan i scenversionen av ”Pippi Långstrump” […] på Nöjesteatern i Malmö [2005].

Jag vet inte riktigt vad det här står för, men jag tror det kan vara intressant att ha dokumenterat den här situationen.

Ocharmigt

En del gny når mig kring det faktum att kulturjournalisten Johanna Koljonen har anställt en person som städar Koljonens hem:

 En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk

upprör sig t ex Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Hon antyder att upprördheten har något att göra med skattesubventioneringen och kommenterar småsurt

 När Koljonen skriver att hon har råd med städerska påstår hon att även alla vi andra har råd att låta Koljonen ha städerska – inklusive hon som städar hemma hos Koljonen. Koljonens rena boytor betalas via skattsedeln. En av dem som betalar är städerskan

Lindeborg själv är en annan sorts människa och skulle aldrig utnyttja systemet på det viset, får vi veta:

I likhet med Koljonen läser jag hellre en bok än städar, går hellre på bio än tvättar. Men jag skulle aldrig låta min lust bli last för andra

Lindeborg moraliserar så grundligt över att Koljonen anställt en professionell städare i sitt hem att jag får svårt att tro på att kommentarerna om skattesystemet är mer än politisk korrekt koketterande. Jag ges snare en känsla av att det handlar om rönnbär? Särskilt Lindeborgs slutkläm lämnar en bitter eftersmak. Hon citerar ”Jag har böjt mig” ur Koljonens DN-artikel och kommenterar snärtigt:

Well. Inte i jämförelse med kvinnan som hukar över Johanna Koljonens toalett.

Om hon nu vore ärligt upprörd över de skattetekniska aspekterna av anställningen undrar jag var detta illa dolda förakt mot städarens arbete kommer in i bilden. Dennes kön tycks viktigt i sammanhanget, och spekulerandet kring dennes privatliv framhålls också som i någon mån relevant.

Varken det ena eller det andra är relevant, om det verkligen handlar om en diskussion kring anställningsformen och skattesubventioneringen.

Om vi däremot talar om moral borde Lindeborg läsa sin egen lilla artikel noggrannt. Den överlägsna respektlöshet för städarens arbete som lyser fram i formuleringar som ‘hukar över […] toalett’ och brösttoner om ‘solidaritet’ och ‘jämställdhet’ placerar effektivt denne städare längst ner på samhällsstegen och antyder att om denne råkar gå omkring och känna någon form av stolthet över sitt yrke så ska h*n omedelbart sluta med det. Statusen hos den som städar hemma hos någon är, antyder Lindeborg, långt lägre än hos den som svabbar golven på McDonalds, städar offentliga toaletter, telefonförsäljer för provision och ibland jobbar flera dagar i rad utan att ens få betalt eller städar obduktionssalar på sjukhus.

Koljonen gläds åt att ha råd att betala någon att göra det hon själv inte har tid för. Ingenstans i sin artikel talar hon annat än respektfyllt om såväl person som arbete. Lindebergs nedlåtande moraliserande talar ett helt annat språk. Ocharmigt, Lindeborg.