Tårar, handskar, mat och kramar

Jag har precis laddat ner Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, har bara sneglat på de första sidorna ännu och återkommer när jag läst mer.

Jag minns den tiden han skriver om så väl. Inte för att jag jobbade på sjukhus då utan för att reaktionerna på HIV, AIDS, HTLV-3 eller, som det ibland lite finkänsligt kallades, ‘den där sjukdomen’ eller mindre finkänsligt ‘bögpesten’ var så tydliga. Det är svårt, tror jag, att föreställa sig vilket naivt och godtroget samhälle som drabbades av denna farsot, och människor pendlade mellan två ytterlägen – antingen total förnekelse och avståndstagande, eller så den demonstrativa acceptans och naturlighet som skulle visa för den drabbade att man fortfarande såg honom – det rörde sig i människors föreställningsvärld uteslutande om homosexuella män som kunde drabbas av denna sjukdom – som en människa vilken som helst. Det fanns inga mellanlägen, men även i det yttersta acceptansläget fanns ett avståndstagande – jag minns en vän som med sorg i rösten berättade om hur de hemsjukvårdare som kom till honom medan han fortfarande orkade bo hemma mellan varven gärna kramade honom, men fick något panikartat i blicken om han ville dela en måltid med dem eller så bara bjuda på en kopp kaffe.

Det var svårt och obegripligt, alltför overkligt för att hantera naturligt. Nu ska jag läsa boken, och under tiden kan ni veta att man inte blev ett dugg smittad av att dela en måltid eller fika tillsammans. Jag provade många gånger, han var så duktig på att baka småkakor.