Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

Hösttecken

Att sökord som ‘studera i höst’, ‘plugga i höst’ och ‘högskolebehörighet’ seglar upp till toppen av min sökordslista är ett tydligt hösttecken. Universitet, högskolor och eftergymnasiala utbildningar som t ex fritidsledarutbildningarna tar emot anmälningarna inför höstens kurser nu, och det innebär också att många börjar fundera på hur de skall göra för att uppnå behörighet att söka de utbildningar de vill gå. Hvilan tar emot ansökningar till fritidsledarutbildningen just nu. Sista ansökningsdag dit är 15 April, medan det går bra att söka till Allmän Kurs hela våren, samhällsvetenskaplig såväl som naturvetenskaplig inriktning, allt efter smak och önskemål.

Så vet ni det, ni som hamnar här när ni googlar och söker.

Lycka till, och välkomna!

.

(vännen, jag saknar dig!)

Rättvisa eller rättvisande betyg?

Som många andra läser jag GPs artikel om skillnader i hur Nationella Prov bedöms på olika skolor och av olika lärare.

 I nästan hälften av de insamlade proven från 62 gymnasier åren 2009 och 2010 satte de omrättande lärarna ett annat betyg, i huvudsak ett eller flera betygssteg lägre, än ursprungsrättaren.

Mest anmärkningsvärt är att Skolinspektionens lärare för var nionde elev satte betyget IG i fall där berörda skolors egna lärare hade bedömt provet vara värt ett MVG.

Och det är ju bekymmersamt i och för sig, men uppriktigt talat, har vi inte anat det? Det har olika orsaker – lärare som vill sina elever väl och i missriktad välvilja ”snällrättar”, delar av eller rent av hela prov är mindre väl utformade, rättningsmallarna är otydliga, föräldrar sätter press på rättande lärare, huvudman vill höja skolans betygssnitt och sätter press på rättande lärare… och det finns fler varianter.

Men det som fångar min uppmärksamhet i artikeln är en formulering i början av artikeln. Ja, själva inledningsmeningen, faktiskt:

Hur rättvisa är betygen?

Och jag frågar mig, och er om ni vill fundera med mig kring saken, om det är rätt fråga att ställa i sammanhanget? Borde man inte istället fråga sig:

Hur rättvisande är betygen?

Går det att titta på betyget och läsa av i betygskriterierna vilka kunskaper den betygssatte visat upp, eller ger betygen snarare en indikation om vilket betygsgenomsnitt skolan önskade visa upp, hur mycket betygssättaren tyckte om den betygssatte eller hur inflytelserik den betygssattes föräldrar är i den aktuella kommunen?

Rättvisa betyg är betyg satta på samma villkor – om alla finge ”snällbedömningar” och ett eller två betygssteg över sina faktiska kunskaper av välmenande lärare vore det rättvist. Om allas betyg höjdes ett steg för att polera det genomsnitt skolan visar upp vore det också rättvist. Inte rättvisande, men rättvist. Lika fel, och lika vilseledande för alla.

Och vem i hela friden skulle tjäna på det?

Uppdatering: Christermagister, Fredrikbloggen, Ordklyverier, Helena von Schantz, SVD, SVD, DN, Expressen, LR tar också upp frågan.

Tre terminer

Jag sitter och funderar över det tidningarna skriver om treterminsförslaget som lagts. Jag har slagit på trumman för tre terminer ett tag, och min första reaktion var jubel. Äntligen! Och jag är inte den ende som jublar, Christermagister är också glad.

Så läste jag en gång till:

Såväl alliansen som Socialdemokraterna överväger att ta bort den långa sommarledigheten och därmed förkorta studietiden. ”Se det som en åtgärd bland flera att få ut studenterna i arbetslivet fortare, säger högskoleminister Tobias Krantz (FP).”

och inser att det inte alls handlar om att man äntligen förstått de forskningsvinster, kunskapsvinster och bildningsvinster som skulle finnas med att omfördela dagens 40 studieveckor och däremellan 12 ibland desperata veckor för den som varken har besuttna föräldrar eller lyckas få ett jobb till t ex tre terminer á 15 veckor med två eller tre veckors återhämtning emellan.

Nej, det handlar snarare om att man tänker sig att tre års studier i framtiden skall klaras av på två år. En förtätning som det kanske finns utrymme för inom vissa utbildningar, men som kommer att sänka kvalitén drastiskt på andra. Inte bara kommer det ett bli snärjigt att hinna med alla moment, jag är rädd att det som först kommer att rationaliseras bort är den oundgängliga reflektionstiden.

Och jag oroar mig för forskningen! Hur ska det gå till att både höja svensk forskning från medioker till excellent och samtidigt utöka undervisningstiden för dem som ska utföra den?

Nej, Krantz, nu får du lov att förklara närmare hur detta är tänkt!

Naturvetare, vet ni vad?

Nu tänker jag göra lite skamlös reklam här:

På Hvilan har vi faktiskt platser kvar för den som vill läsa naturvetenskaplig allmän linje i höst! Inte jättemånga, och det är först till kvarn som gäller om ni vill söka, men vi har faktiskt platser kvar både andra och tredje året.

Varje år utexamineras läkare, sjuksköterskor, veterinärer, barnmorskor, tandläkare, ingenjörer, tekniker, kemister, biokemister, biologer, forskare och många fler från universitet och högskolor inte bara runtom i Sverige, utan runtom i hela världen, och många av våra (för vi ser med sån stolthet och värme på dem som lämnat oss och gått vidare ut i världen att de fortfarande är våra, i någon mån, åtminstone i våra hjärtan) naturvetarelever är bland dem.

Om du sökte till högskola eller universitet men betygen inte riktigt räckte till, fundera, men inte för länge, det är inte många platser kvar, på om ett år på folkhögskola skulle vara något för dig. Du kan söka i ännu en kvot, du får tillfälle att fördjupa, förstärka och utveckla dina kunskaper och du får tillfälle att erövra ett par av de där förtretliga meritpoängen som inte fanns för dig som gick ut för några år sedan genom att t ex läsa Engelska C och/eller matte C och D och E, om du vill och hinner.

Ny lärarutbildning

Så tog då riksdagen idag beslutet om en ny lärarutbildning. Höstens studenter blir, om jag förstått saken rätt, den sista kullen i det nuvarande systemet. Somliga är glada, andra mindre glada, givetvis. Som alltid när system ändras råder viss oro för hur det ska gå, hur det ska bli. Vilka lärarhögskolor kommer att finnas kvar, vilka försvinner? Vad händer efter valet i höst?