Det här om matte

Än en gång blåser universitet och högskolor i visselpipan:

Studenternas förkunskaper i matematik brister på fler och fler områden.

Det vi ser är utfall av ett skolsystem INNAN Björklunds tillträde. Det är nämligen så att elever går nio år i grundskola, och därefter tre år på gymnasiet, innan det överhuvudtaget är aktuellt att söka till högskola. De har nu gått minst en termin på högskola, ofta mer. Dagens studenter inträdde alltså i grundskolans första år, där grunden för matematikkunskaperna lades, där de skulle fått lära sig de fyra räknesätten, betydelsen av likhetstecken och prioriteringsregler etc, för senast tretton år sedan (Nio år i grundskolan, addera tre år i gymnasiet, addera ett år på högskola. 13=9+3+1) Många av dem började i grundskolan ännu tidigare, under det förra årtusendet.

Trots detta läggs skulden på Björklund, och de skolreformer som trätt i kraft under de två senaste mandatperioderna. Det håller inte riktigt. Matematikkunskapsnivån hos dagens högskolestuderande ger oss ingen information om hur skolreformerna påverkat nivån på undervisningen.

Är läget ännu sämre i dag? Ligger det på samma nivå? Är det bättre i dag? Kommer studenterna om tretton år att ha bättre på fötterna än de som kämpar i motvind och uppförsbacke i dag? Jag vet inte. Men jag vet att det hänger på den undervisning de får, redan från första skoldagen.

Lärarutbildning i höst?

Söktrycket på lärarubildningarna är i år svagare än tidigare, och flera utbildningar ställs in i brist på sökanden.

En rad universitet och högskolor har tappat mellan 30 och 50 procent i antal sökande jämfört med i fjol, visar en sammanställning Högskoleverket gjort för TT. Som en konsekvens ställs flera planerade utbildningar in i höst. Andra utbildningar har inte ens gått att söka, då lärosätena valt att lägga dem på is till 2012. Orsaken till det är att lärosätena först i juni fick examensrätt för dem.

Vilka konsekvenser detta får för svensk skola på lång sikt är svårt att sia om. För lärosätena får det konsekvenser direkt, varje student genererar pengar och varken lärareutbildare, forskare eller lokaler är gratis. Jag har hört viskas i vinden om specialsydda kortkurser för ämneslärare, kanske blir det ett alternativ, vi får se. Från politiskt håll var det låga intresset för lärarutbildningarna väntat:

Den politiska intentionen med ny lärarutbildning var att öka dess attraktionskraft. Hittills syns ingen sådan effekt men enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) var det väntat med tanke på att ett antal högskolor hängt på gärdsgården vad gäller examensrätt.
-Det är en engångsföreteelse. Men det svaga intresset för naturvetenskap är ett problem vi haft i många år. Under hösten kommer vi att presentera en strategi för naturvetenskap, matematik och teknik där även lärarutbildningarna fångas in, säger Björklund.

Vi har pratat tidigare om det här med dimensioneringen på lärarutbildningen, utan att egentligen komma fram till mer än att det är ett bekymmer om fokus hamnar på att fylla platserna istället för på innehållet. Jo, vi kom fram till en hel del annat också i den diskussionen, i och för sig, men inte så mycket som hade med frågan om dimensionering att göra. Om jag förstår saken rätt så har vi nu hamnat i ett läge där å ena sidan en del utbildningar inte alls kommer att bli av på grund av för få sökanden, och å andra sidan en del sökanden faktiskt inte kommer att komma in på lärarutbildningen på grund av att just den utbildning de sökt inte blir av. Om de kommer att erbjudas plats på andra utbildningar, eller om det öppnas möjligheter för den att ansöka till de utbildningar som faktiskt blir av får vi se.

Det blir intressant att se hur situationen utvecklas.

Medioker forskning

Sverige hör till de länder i världen som satsar allra mest på forskning och utveckling. Framför allt beror detta på näringslivets stora satsningar. Men även statens utgifter är höga i ett internationellt perspektiv.

Men Sverige lyckas alltför dåligt med att dra nytta av de omfattande satsningarna. Alltför få forskningsresultat omsätts i innovationer som skapar sysselsättning och exportinkomster. Inom alltför få forskningsområden ligger Sverige i den internationella forskningsfronten

skriver forsknings och högskoleminister Tobias Krantz på DN debatt. Även SvD tar upp tråden. Massa pengar, liten utdelning, alltså, och det är ett bekymmer. Svenska forskare citeras inte alls så ofta som man skulle önska, internationellt sett, och man kan med en bekymrad rynka i pannan konstatera att även om svensk forskning har en bred och till synes stabil bas är toppen smal.

Svensk forskning är medioker.

Det finns givetvis flera orsaker till detta. Svenska forskare är inte dummare än forskare på andra platser, och våra universitet och forskningscentra är inte jättekassa. Nej, problemet ligger på andra ställen, och Krantz listar ett antal åtgärder som Forskningsberedningen föreslår:

Rusta upp hela det svenska utbildningsväsendet med tydligare fokus på kunskap.

Förbättra villkoren i forskarutbildningen. Fler forskarbegåvningar, även från studieovana miljöer, bör fortsätta i en forskarkarriär.

Tydligare kvalitetsdrivande åtgärder för forskningen som baseras på fler kriterier än citeringar bör införas.

Stärk samverkan mellan akademi och näringsliv.

En rad åtgärder för att stärka Sveriges attraktivitet som bas för FoU-verksamhet bör dessutom genomföras.

Och, kanske viktigast av allt, i artikeln framhålls den enorma betydelse det har att forskare får frihet i sitt arbete, och därtill hur viktigt det är för att nå framgång på lång sikt att det finns utrymme att misslyckas!

Det kan tyckas paradoxalt att i ett stycke skriva om hur man bekymrar sig över hur litet utfall man får trots att man pumpar in så mycket pengar i svensk forskning, och sedan till synes vända helt om och framhålla hur viktigt det är att med utrymme att misslyckas. Egentligen är det tvärtom – det ena är en följd av det andra. Om det inte finns utrymme att misslyckas riskerar man att resultatet blir lågkvalitativ, försiktig, nervös forskning som bara rör sig inom välkända områden och ägnar tid och resurser åt att bekräfta det man vet och försynt antyda att där kan finnas mer att lära inom områden.

Det ger inga internationella citat, det ger inga framgångar, inga nobelpris, inga utmärkelser och framför allt – en forskning som kryper omkring nervöst på trygg marknivå ger ingen möjlighet för framtida forskare att ta avstamp från trädtopparna för att svinga sig mot stjärnorna.

Det Krantz skriver om är egentligen inget speciellt revolutionerande, inget nytt. Det som gör det värt att skriva om är att det faktiskt finns en tanke om vad man ska göra åt saken. Inte vad man kan, eller skulle kunna, göra åt saken, utan vad man ska göra åt saken.

Hur man ämnar lyfta svensk forskning från medioker till excellent.

Det är lovande.