Några ord till mina kära kursdeltagare

Jag är ingen Lenngren, så det blir inte på vers, men jag vill ändå passa på tillfället att ge er några ord på vägen:

Planera – använd en kalender, en digital eller en i papper, vilket ni föredrar, men använd en kalender redan från första dagen. Personligen trivs jag bäst med Google Calendar, men det är en smaksak.

Planera in allt – lektioner, enskilda handledningspass och skoluppgifter, såväl deadline som tid för att arbeta med dem (mer än ni tror kommer att behövas, och det är bättre att sprida ut det under flera dagar än att försöka klämma in allt i ett pass), jobb, träning, sociala aktiviteter, restid (glöm inte räkna med förseningar), mat (det tar tid att handla, det tar tid att laga, det tar tid att äta), tvättstuga, tid att vila och tid att sova. Det är två olika saker, och båda behövs.

Dokumentera – skriv ner vilka böcker ni lånar och av vem, och vem som lånar era böcker, anteckningar, pennor eller pengar. Skriv ner vad som har beslutats och kommits överens om i grupparbeten, redan från början. Skriv minnesanteckningar vid lektionsgenomgångar. Fotografera det som skrivs på whiteboard eller be att få en kopia av digitala presentationer, slösa inte tid och fokus på att skriva av det under lektionstid, utan koncentrera er på det som sägs. Gör anteckningar när ni får feedback. Skriv ner det viktigaste som sagts och kommits överens om i samtal med lärare, myndigheter, klassföreståndare, kurator, rektor etc. Papper minns det vi glömmer.

Be om hjälp – under lektionstid, fråga läraren. Om ni inte kan få hjälp direk (ni är ju många i klassrummet och alla får vänta på sin tur, hur frustrerande det än kan kännas), skriv ner frågan och gör en annan del av uppgiften så länge. När läraren har tid behöver ni inte vara oroliga att ha glömt vad det var ni ville fråga, även om ni ägnat er åt en helt annan del av uppgiften, eftersom papper minns det vi glömmer.

Utanför lektionstid – föreslå medstuderande att ni pluggar tillsammans. Fem eftermiddagar i veckan eller en timme i veckan, allt utifrån vad som passar bäst just för er, gör stor skillnad för både studieresultat och klimatet i klassrummet.

Online – använd sociala media, använd Google Hangouts, Skype, Facebookchatten, mail, Google Docs, Evernote etc till att studera tillsammans, till att vara bollplank åt varandra, till att be om och ge varandra stöd och hjälp.

Visa respekt – det kostar inget alls, men gör all skillnad. Ingen älskar alla, men alla kan behandla alla respektfullt.

Var hövlig och artig mot medstuderande, mot lärare, mot övrig skolpersonal oavsett personliga känslor, och oavsett om de är hövliga tillbaka. Det innebär inte att ta skit, men det innebär att inte lägga er egen tid och kraft på att hantera någon annans problem. Blir ni illa behandlade, säg hövligt ifrån. Räcker det inte, be lärare om hjälp. Det ingår i vårt jobb att gör allt vi kan för att bidra till att er skolvardag är lugn och trygg, men mycket få av oss är tankeläsare.

Var lika respektfull på skolgården, i trapphusen, i matsalen, i omklädningsrum, online och på busshållsplatser som i klassrummet. Kom i tid. Kom förberedd. Ta del av information. Var tyst när läraren eller någon annan elev pratar. Svara på frågor. Hur ni uppför er påverkar er skolvardag. Det påverkar skolvardagen för den ni pratar med eller möter. Det påverkar skolvardagen för alla omkring er.

Gott Nytt År! 

 

Annonser

Sex höviska vanor att lägga sig till med

Huffington Posts ”moderne gentleman” James Michael Sama lyfter på sin blogg en dryg handfull höviska vanor han rekommenderar att läsaren lägger sig till med, och jag håller definitivt med honom. Sama vänder sig visserligen i första hand till män, eftersom han är man och skriver om hur han själv vill föra sig, men tipsen är lika relevanta för alla så genusaspekten behöver vi inte stanna vid.

Vanorna är väldigt enkla, tar nästan ingen tid och jag tror dessutom att de flesta, och sannlikt alla som hört namnet Magdalena Ribbing, kommer känna igen sig:

Ge någon din sittplats på bussen eller tåget.

Att resa sig upp och erbjuda sin plats åt någon som tycks behöva den bättre – en person med kryckor, flera kassar, tunga väskor, äldre, gravid, trött, orsakerna kan vara många – är, skriver Sama och det har han så rätt i, en liten respektfylld gest. I de sällsynta fall då personen som blir erbjuden en sittplats tar illa upp och kanske fräser ifrån är det ju bara att sätta sig igen i vetskapen om att erbjudandet ändå var hövligt, och inte i någon mån nedlåtande.

Dra ut stolen åt personen du sätter dig tillsammans med

Återigen, en liten enkel gest som inte tar många ögonblick, men i de flesta fall får personen att känna sig lite extra uppmärksammad på ett vänligt och omtänksamt sätt. Det kräver lite övning att lära sig dra ut och skjuta in en stol med finess, men det är en konst väl värd att öva sig på. Sama skriver från sitt eget perspektiv som en man uppvaktande en kvinna, men än en gång, det behöver vi inte lägga vikt vid. Gesten är lika hövlig vem som än gör den, och vem som än visas denna lilla artighet.

Håll upp dörren

Det tar ett ögonblick att ta det där lilla steget tillbaka, hålla den dörr som öppnas utåt och låta personen passera igenom först, eller stanna till och hålla i dörren som öppnas inåt så att den som kommer efter slipper få den i ansiktet.  Sama understryker att bildörrar är dörrar de också, och det gäller bussdörrar och tågdörrar också. Vi öppnar visserligen inte dessa dörrar, men att ta det där lilla steget tillbaka, inte trängas och knuffas och skuffas för att komma först ombord är hövligt och gör dagen lite trevligare för den andre. Och det är ju själva poängen med hövlighet.

Var generös med komplimanger

Men var också genuin. Det gäller i synnerhet människor vi lever tillsammans med i en relation. Berätta att hen ser bra ut, berätta att de kläder hen bär är klädsamma, notera smycken, ge en vänlig kommentar om ny frisyr, säg något som visar att du noterat när hen gjort något bra och jobbat hårt. Detta råd kostar lite investering – det kräver uppmärksamhet för att bli genuint, men resultatet är värt det. Inte bara lyfter du personens självkänsla lite, du visar också att hen är tillräckligt viktig för dig för att du skall investera denna uppmärksamhet på hen.

Gå närmast trafiken när ni promenerar

På så sätt visar du att du är villig att skydda såväl hen som hens kläder om t ex en oförsiktig bilist (eller busschaufför) kör för fort genom en vattenpöl. Återigen, en enkel liten gest som visar din omtanke. Det är vad hövlighet handlar om.

Följ personen till dörren, eller tåget, eller bussen

I synnerhet om det börjat bli kväll, är stökigt ute, ruggigt väder och hen riskerar att behöva bli stående och vänta på försenad kollektivtrafik. Här nere i Skåne är det en realitet vi tvingast vänja oss vid att planera utifrån, och hållplatserna är ofta både mörka och ensligt placerade. Det här tipset kostar en lite större investering i tid, och bekvämlighet, men det visar hövlighet och omtanke, och kommer att få hen att känna att du värdesätter hen och bryr dig om hens bekvämlighet och säkerhet.

Enkelt, eller hur? I de flesta fall små gester som inte kostar många ögonblick, men som gör vardagen lite trevligare för mottagaren. Vem vet vilka konsekvenser det får för de människor hen möter under resten av dagen?

Slut-shaming, typ

Hej du medelålders medelklassiga slampa som satt på bussen. Ja, du läser antagligen inte detta, men man vet aldrig.

Du minns sannolikt de två flickorna i mitten av tonåren som satt på sätet mitt emot dig. Ja, jag tror du minns dem, man minns ju ofta det man stirrat ingående på, och sedan kommenterat på. Det har varit varmt här nere i Skåne i sommar, och det är fortfarande varmt. De små lätta linnen och de korta shorts flickorna bar var en fullständigt rimlig klädsel i det här vädret. Du bar ju själv shorts och en lätt skjorta, inte sant?

Det jag vill påpeka för dig är att du,  när du satt där och ogenerat vilade dina ögon på dem (jag satt ju så till att jag faktiskt såg dina ögon bakom solglasögonen, vet du), och sedan kommenterade på deras klädsel och skrattade i samförstånd med din partner, skrevade du brett och minst lika ogenerat mot mig och övriga på andra sidan bussen. Din hand som vilade i ditt skrev rörde sig då och då suggestivt, för att verkligen understryka för mig och övriga inom synhåll vad det var du erbjöd oss att betrakta. Anledningen till att jag inte log mot dig, trots att du log mot mig, är helt enkelt att du inte var särskilt tilltalande där du satt. För slampig, helt enkelt.

Du är en vuxen man och gör givetvis som du vill, men ett tips är att nästa gång faktiskt hålla ihop benen en aning och tänka på vad såväl ögon som tunga sysslar med när du befinner dig i offentliga sammanhang. Hövlighet, du vet?

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

”jag är bara ärlig…”

Det finns vuxna människor som oombedda tar sig rätten att kläcka ur sig såväl nedlåtande, ohövliga som rent ut oförskämda kommentarer med motiveringar som ”jag är bara ärlig”, ”jag beskriver bara vad jag ser” eller ”ja, men det är ju sanningen”. Ofta levereras dessa förment överslätande kommentarer med en förklaring om att människan i fråga bara inte kaaaaan ljuga eller ”bara menar väl” eller är så ”känslig” att h*n inte alls kan hållas ansvarig för andras känslor i sammanhanget.

Det stämmer givetvis inte, men för den som då och då finner sig rättfärdiga sina uttalanden efter att ha fått kommentarer om att det som sades var plumpt, ohövligt, sårande, manschauvenistiskt eller nedlåtande kanske den här lilla filmen kan vara till hjälp:

.

.

Att avstå från den där nedlåtande kommentaren, trots att man själv känner sig så mycket präktigare och klokare och bättre på alla vis när man säger den, är inte att hyckla. Det är inte oärligt. Det är inte ens fjolligt. Det är moget och klokt, och nog kan en vuxen människa vara lika mogen och klok som en liten tecknad kanin?

Tänkte väl det.