Vad läser du denna vecka?

Det är den sista söndagen innan höstterminens schemalagda arbetstid rutar in tillvaron, och för att högtidlighålla detta gör jag ännu ett ambitiöst försök att dra igång en blogg-tradition: Veckans läsning.

Lite om någon av de böcker som lästs under veckan som gått, och jag tänker välja helt som det faller sig. En bok som gjort stort intryck på mig, en bok jag kämpat med, en bok som talats om i #bokchatt (där jag på grund av åska med dåligt tajming inte kunde vara med denna månad)

Mitt sommarprojekt går inte alls så fort och smidigt som jag tänkte mig, men det går framåt. Jag låter El Enigma ligga ett tag, inte för att jag inte tycker om den, utan för att det plötsligt gick upp för mig att det finns en bok av Carlos Ruiz Zafón jag inte läst:

 

 

så för tillfället är detta min spanskspråkliga läsning. Marina är utgiven som en ungdomsbok, men allt det jag älskar i Zafóns skrivande finns där – de fantastiska miljöerna, beskrivningarna av arkitektur, stämningen, den flytande berättarstilen, den skira kärleken, det dunkla, det mystiska, det där outsagda skrämmande som rör sig i skuggorna, det som läsaren anar närmast fysiskt.

Vad läser du den här veckan?

 

En folkhögskollärares arbetsredskap

I somras skrev jag en serie inlägg om en folkhögskollärares sommarlov, där jag pratade en del om vad just denne folkhögskollärare ägnade sig åt när elever och deltagare har sommarlov. Inspirerad av att den serien ibland dyker upp bland mina sökord (i dag, t ex) så tänkte jag denna soliga oktobersöndag prata lite om ett av de absolut viktigaste av mina arbetsredskap:

.

.

Den är benvit, stabil och mycket bekväm att hantera, och den rymmer en halv liter av det svarta guldet. Av bränslet som får kugghjulen i det maskineri som är min hjärna att gnissla igång, smörjmedlet som får dem att röra sig hyggligt smidigt och lockar de små gnomerna som jobbar där att återvända till sina uppgifter.

Jo, jag vet att det går ett rykte om att jag har tomtar på loftet, men så är det alltså inte. Det är skillnad på tomtar och gnomer.

Jag dricker mitt kaffe med mjölk. Dels för att jag upplever att mjölken lockar fram aromer i kaffet som kan vara svåra att uppfatta annars, dels för att någon en gång sa till mig att med mjölk i kaffet reduceras de eventuella skadeverkningarna från garvsyran (om de nu finns, de där skadeverkningarna, ibland talas de om dem, ibland inte) till i det närmaste försumbara. Det lät mycket rimligt i mina öron, och jag anammade rådet.

Att jag sällan dricker kaffe i mitt arbetsrum på jobbet betyder inte att jag inte jobbar där. Däremot indikerar det att det kognitivt krävande för- och efterarbetet sällan äger rum där. Jag är inte särskilt pratbar när jag ägnar mig åt detta, och det passar illa på en plats där det rätt som det är dyker upp trevliga människor som faktiskt vill prata med en.

Jag har mycket jag vill säga just nu

men inget av det är riktigt bloggredo ännu. Det har med kaos, klimat och kritik att göra, med riktning och rörelse, med ungdomar och kanske lite med stress och samhälle och mothälle och öppna och stängda dörrar att göra också.

Men just nu måste jag gå till bussen. Jag lämnar er med en viktig sång av den fantastiska underbara vackra Amanda Palmer:

.