Samhällsutvecklingen och kollektivtrafiken

I en av mina favoritböcker, the Algebraist av fantastiska Iain M. Banks, läser vi om vilken enorm skillnad väl utbyggt, effektiv och frekvent kollektivtrafik gör. Att det handlar om att ta sig från en planet till en annan snarare än från den lilla byn in till staden kan vi bortse från – det som gör skillnad är möjligheten att enkelt, snabbt och smidigt, utan att behöva planera sin tillvaro sönder och samman kunna ta sig från en plats till en annan:

image

Jag kan bo i en liten håla utanför ära och redlighet tack vare Skånetrafiken. Jag skäller och gormar när bussarna är sena, jag suckar och himlar med ögonen åt trasiga säten, ruskar bekymrad på huvudet åt lösa säkerhetsanordningar, muttrar åt otrevliga busschaufförer, bekymrar mig för hur mittgångarna fylls till smärtgränsen och strax därefter av stående passagerare innan bussen dödsföraktande rullar ut på 70-vägarna där den håller takten med övriga trafik, men trots allt detta utgör Skånetrafiken min artär, min förbindelselänk till mer civiliserade områden.

Jag kollektivtrafikpendlar drygt en timme varje arbetsdag. Åkte jag bil skulle min restid minskas med hälften, men det skulle kosta mig mer än det skulle smaka – förutom givetvis allt besvär och alla kostnader en bil medför skulle jag förlora timvis med lästid och arbetstid varje vecka. För mig är det oerhört mycket värt.

På kvällar och helger hade jag gärna sett fler och senare bussar i alla riktningar, människor vill gå på bio, shoppa, tillbringa sena kvällar med vänner även på söndagar, och kollektivtrafik utgör frihet för unga människor som kan ta sig runt utan att behöva vara beroende av föräldrars välvilja. Jag skulle också vilja se en utökning av den tid då skolkorten ger möjlighet att resa, t ex 24 timmar per dygn 365 dagar per år tills ungdomarna fyller nitton. Som Banks beskriver det, effekten möjligheten att smidigt och enkelt ta sig från ett ställe till ett annat har på en plats betydelse, ekonomi, ja, rent av moral, är dramatisk.

Plötsligt har man, i stället för att för alltid vara hänvisad till den enkla lilla byn, möjligheten att vara en del av den stora, glittrande världen som är fylld av löften och möjligheter.

Kollektivtrafik är helt enkelt frihet.

Lärare, bliv vid din läsning, apropå #skolchatt då si

Det sägs att var åttonde lärare inte läste en enda skönlitterär bok under 2012. Jag är fullständigt förbryllad – ett helt år utan en enda skönlitterär bok? Jag kan inte föreställa mig ett sådant år.

Själv ser jag fram mot att gå och lägga mig i kväll, och här är orsaken:

Fullständigt oläst, och jag ser verkligen fram mot att ge mig ut i rymden.

Metagaming

I afton befinner jag mig på rekreationsresa. Världen vi besöker är jag inte hemma i ännu, men den påminner på många sätt om andra världar jag besökt. Det förvirrar mig lite, jag kämpar hela tiden mot min tendens att tolka världen utifrån erfarenheter av andra, snarlika världar. Dessa erfarenheter tycks ju stämma in här, miljöerna påminner i så hög grad om kända miljöer att jag rätt som det är tror mig veta vad som kommer möta mig om jag svänger till höger bakom hörnet… Och det gör jag ju inte.

Det är spännande, intressant, roligt och samtidigt kräver det så mycket fokus och energi bara att komma ihåg var jag inte befinner mig att jag missar stora delar av det som händer. Det kommer bli bättre när jag känner mig mer hemma i världen och kan lägga mer fokus på skeendet.

the Algebraist

Jag har pratat om boken tidigare, och kommer sannolikt att referera till den igen, i synnerhet till de helt fantastiska Dwellers, och tänkte bara som hastigast be att få rekommendera den. Jag är rent generellt mycket förtjust i författaren, och det gäller de böcker han skriver som Iain Banks och de han skriver som Iain M Banks. Hans språk är både rikt och nyansrikt, och karaktärerna som rör sig genom de enkelt men tydligt beskrivna miljöerna är mångbottnade och alltid djupt mänskliga. Även de karaktärer som bara passerar igenom historien på ett par sidor för att aldrig återvända är karaktärer, oavsett om syftet med deras framträdande bara är att vara en del av miljön eller stämningen är de riktiga karaktärer, och som läsare tar man för givet att de, när de försvunnit ut ur historien, fortsätter sina myllrande riktiga liv där utanför.

the Algebraist är skriven av Iain M Banks, och för den som känner till författaren lite talar det genast om att detta är en av hans Science Fiction-historier. Här finns allt det man kan önska av en sådan – aliens av fantastiska former, stora som små, teknologi vi bara kan drömma om, maskhål som binder samman solsystem med solsystem och gör intergalaxiska resor inte bara möjliga, utan i det närmaste vardagsmat, här förs intergalaxiska krig och miljöerna på de olika planeterna är hisnande exotiska och samtidigt förvånande välbekanta.

Men, eftersom det är Banks, är det inte en enkel SF-historia med fokus på teknologi och exotism, utan en mångbottnad berättelse om vårt eget samhälle, vårt sätt att leva och agera tillsammans, som människor och som civilisationer. Om respekt, om lojalitet, allianser, hövlighet och nätverk, om kudos och ära, om heder och kärlek, betydelsen av att höra till, om genus och om klassamhällens betydelse och funktion.

Jag är glad att jag lyckades få boken att räcka så länge, jag har dragit ut på den och ransonerat läsandet ju närmare jag kommit slutet, jag ville verkligen inte läsa ut den och behöva lämna världen. Men inget varar för evigt, och jag är glad att det är en bok, jag kan ju återvända till Dwellerbiblioteken och regattorna när jag vill.

Läs den! Det är den bästa Banks jag läst, och det är ett högt betyg!

Nördspaning – år 2012

För ett par år sedan diskuterade vi, mest på Mats blogg, det här med att vara en nörd, och vad det egentligen innebär.

Handlar det om att ha ett intresse man ger sig hän åt, eller om att samla på något, eller om att initierat känna till och kunna diskutera för- och nackdelar med detaljerna i ett eller annat, stallets betydelse för lyssnarupplevelsen vid olika inspelningar av samma gitarrstycke t ex?

Ämnet kommer upp då och då. Nördar fascinerar och skrämmer, de framstår som exotiska fåglar, ovanliga och spännande med obegripliga läten och udda rörelsemönster. Medan TV-serier som the Big Bang Theory öppnar vägen för ett accepterande av nördskap koketterar allt fler män med en lagom salongsnördighet, hävdar djupgående nördrötter och visar stolt upp stiliga samlingar av nördartefakter (om den är nyligen köpt på e-bay eller faktiskt framgrävd ur pojkrumslämningar behöver ingen veta), och umgänget med tvättäkta ärkenördar odlas.

Hur känner man då igen en ärkenörd, i en värld där alla går omkring i trendiga nördbågar och fluga och pratar om svarta hål och Tolkien? Iain M Banks beskriver det väl – nörden har helt enkelt ett helt annat fokus än salongsnörden. Nörden nördar inte för att jaga kredd, utan fokuserar på helt andra aspekter i livet. H*n mäter inte sitt värde mot grannens genom att jämföra storleken på bil eller garage:

He was, in human terms, somewhere between a total geek and very cool. His geekiness was that bizarre failure to care about the one thing that everybody agreed really mattered: kudos, while his coolness came from the same source, because not caring about kudos – not obsessing about it, not chasing it down wherever it might be found, not constantly measuring one’s own coolness against that of one’s peers – was in itself kind of cool.

the Algebraist

Risken finns att nörden inte ens lägger märke till trendige grannens bil. Eller garage. Eller ens grannen själv, såvitt man kan se, oavsett dennes glasögonbågar. Inte för att nörden avser vara ohövligt, utan bara för att h*n, som sagt, lägger sitt fokus på annat. Trots detta finns anledning att lyssna till Charles J. Sykes goda råd:

Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.

 

Tidens hjul

Att jag föredrar pocketböcker framför inbundna böcker har ni antagligen hört till leda nu. Jag föredrar dem av många orsaker. De väger mindre, är smidigare att hantera och transportera, belastar, om jag förstått saken rätt, miljön mindre att trycka och kostar, inte minst, mig mindre i inköp än de tunga, klumpiga inbundna. Det senare är dels en fördel för att jag helt enkelt kan köpa fler om de kostar mindre, dels för att jag tycker om att markera favoritavsnitt genom att vika hörn, stryka under extra tilltalande formuleringar och ibland skriva kommentarer till händelser eller scener i de böcker jag läser.

Detta är också den främsta orsaken till att jag föredrar att köpa böcker framför att låna dem på biblioteket, trots att jag älskar bibliotek passionerat och inte på något vis kan föreställa mig ett samhälle utan bibliotek.

Just nu har jag the Algebraist av Iain M. Banks som bussbok. Den är inte helt idealisk för ändamålet; dels är den lite för stor för att bära i fickan vilket leder till att jag rätt som det är lagt ifrån mig den någonstans (lyckligtvis har det hittills varit på platser där jag får tillbaka den), dels är den aningen för intressant vilket leder till att jag rätt som det är tittar upp och konstaterar att jaha, där passerar vi hållplatsen där jag tänkt kliva av.

.

.

Tro det om ni kan, men jag skriver inte detta inlägg i första hand för att lovsjunga pocketböcker, bibliotek eller Banks, det är snarare positiva bieffekter, utan för att utveckling på senare tid gånggång får avsnittet jag strukit under på sidan 57 att dyka upp i minnet:

However, I will confess to the distinct and unsettling feeling that very large, very ponderous and most momentous wheels have been set in motion. When that happens I believe the lesson of history tend to indicate that it is best not to be in their way. Even without meaning harm, the workings and progress of such wheels are on a scale which inevitably reduces the worth of individual lives to an irrelevance at best.

At best?

At best. At worst, lives, their sacrifice, provide the oil required to to make the wheels move.

Läxan historien lär oss antyder att det bästa är om man kan hålla sig ur vägen när historiens hjul rullar igång. Det är inte alltid lätt, det är inte ens möjligt ibland, men det är lättare för den som håller ögon och sinne öppet och håller sig så välinformerad det går, och ruskigt mycket svårare för den som blundar, stoppar fingrarna i öronen och ropar BINGO så högt h*n kan.

Helgens utmaning

Här ser ni mina bussböcker för resten av terminen. Jag har precis hämtat ut paketet, och helgens utmaning består således i att INTE börja läsa i någon av dem förrän bussen rullar ut från hållplatsen ungefär sådär halv åtta på måndag morgon.

Det är en utmaning som heter duga!