Förra hösten tittade jag på IDOL, och lärde mig en väldig massa saker under resan, och det gör jag fortfarande! I går tog jag del av melodifestivalflödet på Twitter, gladdes åt att se hur Twitter börjar bli en del av så många svenska vardagar att det är ett verkligt samtal som pågår även i en framrusande ström.
Och kan ni tänkar er, vips hade jag lärt mig att Loreen, den genomcharmiga vinnaren, faktiskt också var IDOL-deltagare en gång för inte så länge sedan.
Efter höstens idoga IDOL-tittande kände jag mig väl rustad för melodifestivalen, och visst var det hög igenkänningsfaktor – programledartrion glittrar, glammar och jobbar för att bygga upp feststämningen hos publiken och hos tittarna. De är söta och oförargliga, och kommer säkert att, som en av dem sa, ha blivit som vänner när de sex veckorna är över. Artisterna presenteras genom en liten filmsnutt och lite information om vem och varifrån, och så är låten igång.
Det jag saknar är den lilla stunden vi fick i IDOL när juryn kommenterade på varje framträdande. Den tjänade, inser jag först nu (ni ser hur lärandet fortgår såhär månader efter upplevelsen!) som reflektionstid, ett ögonblick att smälta intrycken från den just genomförda akten. I gårdagens program flöt den ena akten in i varandra och när samtliga gjort sina framföranden måste jag erkänna att jag bara kom ihåg ett par låtar. Dead by April som mitt i startfältet kändes som en oas i glitterstormen, och så givetvis Abalone Dots:
.
.
Ja, jo, det är fullt möjligt att jag var en aning partisk, men visst var de duktiga?
Mitt projekt denna höst var att se IDOL, varje fredag, i direktsändning på TV. Det har jag gjort, och dessutom fick jag glädjen att se min favorit Amanda Fondell stå som vinnare, söt som en Lucia i förtjusande klänningar, med änglahår och stjärnögon.
Det gör mig glad, hon är en förtjusande ung kvinna med en fascinerande röst och jag önskar henne all lycka i sin framtida karriär!
.
.
För min egen personliga del är jag glad att jag genomförde projektet. Det har gett mig mycket, på många nivåer. Det har varit roligt och intressant att följa, både själva programmet och mediacirkusen kring det. Att kunna diskutera detaljer i programmet och veta i vilket sammanhang dessa detaljer hör hemma, att följa den dramaturgiska uppbyggnaden i programmet, se uppmärksamheten kring juryn, se hur deras roller blivit allt tydligare under hösten. Det har varit ett nöje att se de unga artistaspiranterna utvecklas, prova nya roller och vidga sina vyer, växa av juryns feedback och, gissar jag, av den coaching de fått bakom scenen.
Jag är också glad att det är över. Trots att jag lärt mig mycket ser jag fram mot att få tillbaka mina tidlösa fredagskvällar!
Går inte veckorna i ett rasande tempo nu för tiden? Det är torsdag igen, trots att det känns som det var igår vi senast såg IDOL på TV. Det händer saker och ting varenda vecka nu, tycks det, när vi börjar närma oss finalen. Förra veckan påbörjade de unga artistaspiranterna sin turné, och denna vecka kommer de att sjunga två låtar var. Jag förstår att det till stor del handlar om att fylla programtiden, men det känns ändå som att ett upplägg med två låtar ger ungdomarna dels mer utrymme att visa upp flera sidor av sitt spirande artisteri, dels en chans till om det skulle vara så att de tappar bort texten eller råkar halka ur tonarten eller så.
Temat för kvällen är lagom luddigt, men så här låter de valda låtarna i originaltappning:
Amanda Fondell har dels valt Piece of my Heart, odödliggjord av Janis Joplin. Jag ser fram mot att höra hur hon gör den, Joplins version är så ikonisk att det är svårt att föreställa sig att den kan göras mer personlig:
.
.
Hon kommer också att framföra Rolling Stones Satisfaction. Ett strålande val, en brilliant låt med kraft och styrka:
.
.
Molly Pettersson Hammar börjar, om jag förstått låtlistan rätt, med låten Mama Knows Best av Jessie J. För mig är det en helt ny bekantskap, men det är en läcker låt. Jag ser fram mot att höra Mollys tolkning av den:
.
.
Den andra låten hon valt är av ett helt annat slag. Beyoncés Listen är en svulstig Los Angeles-ballad som kräver stabil kontroll över rösten:
Som en del av er törhända lagt märke till ägnar jag hösten åt ett projekt – jag följer IDOL-säsongen för att utforska livet som Idol-tittare. Det är intressant och givande på många sätt, och jag förvånas över hur engagerad jag faktiskt blivit i de unga presumtiva artisterna. Jag har bloggat en del om dem med namn, och många sökträffar per dygn blir det i perioder.
Och där dök det plötsligt upp en aspekt jag inte väntat mig. Somliga av sökorden gör mig allvarligt bekymrad. Det är unga människor vi pratar om. De är sexton-sjutton år. De är i många aspekter precis så godtrogna och naiva, snälla och medgörliga som tonåringar faktiskt är, och de är väldigt utsatta i den synnerligen offentliga position de befinner sig som IDOL-deltagare.
Visa respekt när ni googlar dem. Undvik de där sökorden ni varken vill att er partner, förälder, barn eller arbetsgivare ser att ni använder.
Det gick precis upp för mig att det faktum att det är torsdag idag också medför att det är fredag i morgon. Man kan tycka att det är något som borde vara självklart, men uppriktigt talat, det blev en liten chock den här veckan (också), tiden fullkomligt rasar iväg!
Nå nå. Fredag numera innebär ju bland annat IDOL klockan 20.00, så låt oss se vilka låtar vi har att se fram emot i morgon. Utmaningen denna vecka är, enligt hemsidan, ”att återigen framföra någon av dessa auditionlåtar, på riktigt och inför en miljonpublik”, dvs någon av de låtar de sjöng medan den numera feedbackande juryn fortfarande var den som sorterade vem som fick vara kvar och vem som inte levde upp till kraven. Numera är det ju vi tittare som har det ansvaret, och jag vill än en gång passa på att påminna om att ni givetvis väljer helt själva om och hur ni ska rösta, men att jag blir glad om det faller sig så att er röst faller på antingen Amanda Fondell eller Molly Petterson Hammar. De är fullkomligt förtjusande, båda två.
I övrigt så undrar jag vad formuleringen ”Den sista utmaningen” innebär. Kommer de unga aspirerande artisterna att få välja helt själva från och med nu, eller blir de framgent tilldelade låtar som någon (juryn?) tänker sig ska göra dem rättvisa?
Vi får se. Lite omväxling piggar upp produktionen.
IDOLbörjar om en knapp timme. Jag sneglar på Twitter-feeden och konstaterar att många just nu av någon anledning ägnar sig åt att tala om att de inte har för avsikt att titta på programmet. Fascinerande! Denna tydliga markering säger något om programmets status – jag tolkar det spontant som dels en information om att programmet är stort, etablerat och omtalat och man därför upplever att det finns risk att det tas för givet att man tittar på det. Dels tolkar jag det som att programmet upplevs som ett lågstatusprogram, ett program som lågstatusmänniskor tittar på och kommenterar på, och som man känner ett behov av att offentligt ta avstånd från och visa sig ointresserad av.
Vilket blir lite komiskt, eftersom genom att offentligt ta avstånd från programmet visar man tydligt att man dels ingår i den krets i vilken man förväntas vara intresserad, dels att man är såväl medveten om som fäster visst intresse vid programmet.
Jag fascineras, noterar och dokumenterar.
Vilket innebär att jag fortfarande inte uppnått level Äkta Idolfan. Men jag har hopp, det är gott om säsong kvar ännu!
och fredag innebär, som vi alla vet, att det är IDOL igen. Denna vecka tycks temat vara soul, och om jag förstått saken rätt kommer dessutom Peter Jöback att vara med på ett hörn. Gissningsvis kommer hans bidrag att vara snarlikt det Magnus Uggla lämnade häromveckan – tips och goda råd till idolerna och ett pausframträdande.
Den här veckan har jag faktiskt, till min glädje, en form av relation till de låtar som ska framföras. Yey! Molly Pettersson Hammar kommer sjunga Aretha Franklins Natural Woman. Hon har en fantastisk röst och tillräckligt mycket scennärvaro för att kunna ta sig an ett Aretha Franklin-nummer, och jag är övertygad om att hon kan göra en underbar version.
.
.
Amanda Fondell har valt (det tycks som de faktiskt får välja själva, så länge de håller sig till temat (eller kanske den av juryn utvalda låtlistan?)) har valt en låt av Ray Charles, I’ve got a woman. Också ett klokt val, tror jag, de har båda massor av livsglädje och sprudlande charm, och båda tycks tycka om att skapa kontakt med publiken genom att flirta lite. Jag tror hon kan göra en formidabel version av hans glada låt:
.
.
Jag säger inte att ni måste rösta, och jag säger absolut inte hur ni ska rösta. Men jag säger att jag blir väldigt glad om det är så att ni, omutifallatt det skulle vara så att ni röstar, ni faktiskt röstar på Amanda Fondell eller Molly Pettersson Hammar, två fullständigt formidabla töser!
Jag började känna mig som en rutinerad IDOL-tittare, åtminstone bland förstasäsongarna, när jag redan igår började koordinera fredagen för att göra plats för programmet. Jag kände att jag hade koll på vad som väntade, kollade upp Amanda Fondells låt på Youtube:
när förutsättningarna plötsligt ändras. Att jurymedlemmen Laila varit gravid har jag varit medveten om men inte reflekterat över. Nu har sonen fötts (gratulerar, hoppas alla mår väl) och givetvis kommer hon inte att vara med i juryn i kväll. Detta har fått mig att fundera över juryns funktion i programmet – dels deras funktion i själva sändningen. De röstar inte, har ”ingen makt” sägs det, förutom möjligen någon slags rådgivande funktion gentemot den TV-publik som faktiskt röstar.
Ändå sitter de där, varje avsnitt, och kommenterar varje framträdande, och den unga blivande artisten står nervös framför dem och tar emot feedbacken. Jag tror det är deras viktigaste funktion i sändningen, att från sitt perspektiv som producenter och mediapersonligheter ge feedback och ge den unga aspiranten vägledning och en bild av hur framträdandet uppfattades ‘utifrån’.
Sen läser jag att jurymedlemmen med den intressanta klädsmaken, Alexander Bard, tycks ha fastnat i Grekland och kanske inte heller kommer vara med i afton.
Det ska bli intressant att se hur denna förändring i juryn påverkar programmet i stort.
Jag har utsträckt min IDOL-upplevelse till att även inkludera Twitter i afton. Det är en livad feed, och favoriten verkar vara Laila Bagge Wahlgren, i synnerhet när hon kommenterar på Alexander Bard (eventuellt rätt blogg). Mina personliga favoriterbestår.
Och det är definitivt ytterligare en dimension som öppnas för mig. Det är inte mycket konversation i feeden, men jag upptäcker detaljer i sändningen jag missat annars tack vare kommentarer, och ges sammanhang och bakgrund till referenser till tidigare säsonger.
Jag funderar över det här med styling i kväll – blir de stylade, ungdomarna, eller stylar de sig själva? Eller är det olika från fall till fall?
You're no different to me 