Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?
Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.
Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?
Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.
Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.
Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.
Question everything. Question everything you hear, everything you read.
Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.
Det kan t ex se ut såhär:
När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.
Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .
Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.
Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.
En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.
En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!
Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.
Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:
I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.
Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta
**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet
En kultur där ifrågasättande inte accepteras kommer varken att utvecklas eller växa. Den kommer att cementeras, förtorka och förtvina. Månniskorna i kulturen kommer bli allt räddare för förändringar, ifrågasättande även i mycket milda ordalag och liten skala kommer upplevas som hotfullt, och bemötas och motas med allt hårdare repressalier.
Ifrågasättande av system, traditioner, myter och sedvänjor är viktigt, ifrågasättande av auktoriteter oundgängligt, ja, livsnödvändigt. En skör auktoritet, medveten om att hen vilar mycket osäkrt på gyngfly men angelägen om att behålla sin position, som ifrågasätts kommer att reagera häftigt, Med aggressivitet, med repressalier, med exkludering, med tjut och pip, men inte med att bemöta ifrågasättandet, varken för att pröva sin egen position eller för att motivera den. I stället används ofta argument som ‘vara rädda om stämningen’, ‘tillåta hen att göra saker på sitt sätt’, ‘respektera individers olikhet’, ‘vänta in de som behöver tid på sig att vänja sig vid tanken på förändringar’ med mera. Samtliga argument som syftar till att bevara rådande tillstånd, och skydda den svaga auktoritetens position.
När det händer har en person tre valmöjligheter – stanna, tiga och bli en orörlig del av en stelnad kultur man valt att avstå från att försöka påverka.
Göra bedömningen att kulturen i fråga inte är viktig nog, dra sig undan och låta den stilla självdö, kvävd av sin egen rädsla.
Eller fortsätta ifrågasätta, väl medveten om att det kommer att kosta, det kommer att smärta, det kommer att göra ont, det kommer att vara ensamt och kallt och kanske hinner man aldrig uppleva förändringen själv.
Är det en kultur du bryr dig om, fantastiska människa, finns bara ett alternativ – det sista.
Du orkar. Du vågar. Du kan. Du behöver inte göra allt, du behöver inte ha en fantastisk vision, du behöver inte stå ensam på barrikaden, du behöver bara ifrågasätta. En enda liten fråga – den gör all skillnad.
och det gör man ju ibland. Då kan det vara bra att ha en handlingsplan.
Ringvålnader, människor som låtit sin egen självuppfattning stiga dem åt huvudet tills de, som nazgûls ju gör, tror sig i egenskap av sin titel, sin position, sina förbindelser eller vad det nu kan vara, ha lite extra manöverutrymme innan de blir ifrågasatta blir ofta väldigt kränkta när de ändå blir ifrågasatta. Det är sällan mödan värt att argumentera med dem. De har sällan det inflytande och den position de tror sig ha, det kostar ofta mycket kraft och energi att försöka strida med dem och ger sällan lön för mödan.
Så när du möter en nazgûl på livets stig är mitt råd helt enkelt: ifrågasätt den, men stanna bara så länge du är road, och lägg inte mer kraft på den än så. Låt den skräna och gå vidare. Men var inte bitter på den. Den kan inte hjälpa att den är som den är. Den var inte stark nog att hantera den ring den gavs.
Att konsten får vara fri betyder inte att alla behöver uppskatta allt. Vi pratade lite om det häromdagen, inte sant? I går spelades en musikvideo in i Malmö på temat att upplåta sin stämma och opponera sig mot alla krafter som vill begränsa rätten att uttrycka sig – i ord, i bild, i musik, i berättelser, i form, med arraksbollar, you name it! Här skriver Rickard Söderberg själv om dagen.
En av de underbaraste aspekterna med dagar som dessa är hur fantastiska människor är villiga att släppa allt vad de har för händer och komma ut och vara med. Tillsammans med dessa tre vackra människor:
En vacker flock
och en del vänliga främlingars hjälp hittade jag fram till inspelningsplatsen. Det var inte helt enkelt, men det var värt det, tänk vilka fantastiska miljöer det finns i Malmö!
I Karlskrona kommun i Blekinge har man ändrat på reglerna för var och när och hur länge man får parkera. Detta har bland annat fått till följd att på torget utanför tingsrätten får man numera parkera sin bil två timmar, och inte mer. Det kan låta hårt, men det är enligt Expressens artikel inte mer än 300 meter till en alternativ parkeringsplats. Där får bilen stå i sju dygn om man så önskar.
Man kan tycka att detta inte är någon stor sak. Eller så kan man ta som en kränkning, en principsak värd att röra upp himmel och jord för, Som t ex nämndemannen Björn O Svensson gör:
Nämndeman Björn O Svensson har avsagt sig uppdraget i protest mot att han inte längre får parkera bilen utanför tingsrätten i Karlskrona.
– Jag är inte beredd att behöva gå till en annan p-plats. Det är en principsak, förklarar han för Blekinge Läns Tidning
Och jag måste säga att det var ett klokt beslut av honom. Den som inte själv är beredd att gå 300 meter för att följa lagen är nog kanske inte den mest lämpade att sitta till tings.
Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.
En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?
Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.
Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.
Det är en balansakt av rang.
Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.
Har ni hört den, sägs det, sanna och om inte så helt definitivt sannolika historien om kvinna som, genom att redan från det hon var liten tös hjälpa mamma i köket, lärt sig laga en fantastisk grytstek?
Inte? Oj! Jo, det var såhär:
Kvinnas make älskade just hennes sätt att laga grytstek, så varje månad, den första söndagen i månaden, lagade hon just denna rätt. Barnen älskade den också, och när de växte upp kom de hem med sina respektive just denna söndag för att njuta. Så en dag ringde hennes äldsta dotter upp sin mor och bad om receptet – hennes makes chef skulle komma på middag och hon ville såklart imponera, och vad kunde vara mer imponerande än denna fantastiska rätt? Mamman blev glad, och började förklara hur man lagade rätten. Halvvägs in i receptet förklarade hon:
-Så, nu har du kryddat köttet och förberett grönsakerna. Nu skär du av en bit av köttet, ungefär en halv decimeter, och lägger den biten vid sidan av i grytan.
-Vad sa du? Varför ska jag göra så? Ser det inte trevligare ut med en hel köttbit?
-Nej, så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!
-Men varför? Jag förstår inte!
Kvinnan upprepade sin förklaring, och fortsatte sen förklara hur rätten skulle lagas. Men dotterns fråga hade fått henne också att börja fundera, så hon ringde upp sin egen mamma och frågade, och fick exakt samma svar som hon gett sin egen dotter.
-Så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!
Nu var hon riktigt nyfiken, kvinnan, så hon tog och åkte till det vackra och trivsamma äldreboende där hennes egen mormor framlevde sina sista år, och ställde sin fråga.
-Åh, kära du, vilken fråga! Min gryta var för liten, så jag var tvungen att skära av änden på steken och lägga den intill för att få plats med den, log den gamla kvinnan.
Vi gör så, lite till mans, visst gör vi? Skär av en bit av steken utan att reflektera över varför, bara för att så har man alltid gjort. Vi kallar det ibland traditioner, ibland sedvänjor, ibland vedertagen erfarenhet. Men vet ni vad, oavsett vad man kallar det så är det en god idé att då och då stanna upp och ställa sig rumpnissefrågan:
-Voffo gö’ vi på detta vise’?
Ibland blir svaret något helt annat än vi trodde det skulle bli, och vips har vi fått ett nytt perspektiv på saken.
You're no different to me 