Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

Annonser

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

#folkbildning och livssituationen i #fbchatt

I morgon är det onsdag igen, och därmed dags för #fbchatt klockan 20.00 till 21.00. Förra veckan inledde vi temat syften med statsbidrag, då vi pratade om hur folkbildning arbetar med att stärka och stödja demokrati. Den här veckan är det dags att titta närmare på det andra syftet med statens bidrag:

att bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t ex politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete),

Vi hör människor uttrycka att världen blir kallare och hårdare, arbetslösheten är hög, sjukskrivna hamnar i den fruktade Fas3 och utförsäkras, människor får gå från gård och grund för att de inte längre har möjlighet att försörja sig, klimatet och miljön förändras framför våra ögon. Polarisar smälter, havsyta stiger, oavsett om det går fortare eller lite långsammare än man förutsatt stiger den obönhörligen.

Det är lätt att bli förtvivlad, rent av lamslagen inför allt detta oerhörda, att känna sig såväl liten som obetydlig och utan möjlighet att påverka.

Kan man som liten enskild människa verkligen göra något för att påverka det som händer? Kan man göra något för att påverka världen? Miljön? Klimatet? Sin egen situation? Trots att man varken är kändis, stjärna eller betydelsefull politiker? Hur gör man då? Måste man gå med i en förening, ett politisk parti, en grupp och anpassa sig efter en hel uppsättning värderingar? Eller kan man göra något som individ?

Frågorna hopar sig.

Hur arbetar vi med att ge människor större möjlighet att hitta svaren, vägarna och verktygen de behöver för att kunna ta del av alla de olika möjligheter att påverka som faktiskt står till buds? Om det pratar vi i #fbchatt sista onsdagen i januari.

Välkomna!

Orden och känslorna

Jag är rätt nyfiken av mig. Jag vill gärna veta mer om… tja, det mesta. Jag vill se sammanhang, veta hur saker fungerar, hänger ihop, har uppstått, utvecklas. Jag vill veta vad som finns bakom kulisserna, hur mekanismen ser ut, hur den fungerar, vilka tyngder som håller vad på plats, vilka motvikter som balanserar vad. Jag vill se magin hända, och jag vill se hur den händer.

Jag är också fascinerad av ord, av språk, och av kommunikation. Vad man avser att säga, vad man tror att man säger och vad man faktiskt säger är ibland skilda saker, och det är lätt hänt att glömma bort att det som når fram till mottagaren är vad denne uppfattar att man säger, även om detta skiljer sig från vad man faktiskt avsåg eller ville säga. Därför händer det ibland att jag frågar, och frågar igen, vad någon egentligen menade med det hen sa, talar om hur det hen sa uppfattades av mig och pekar ut vad i det hen sa som gav mig den här uppfattningen.

Inte alltid helt uppskattat. Det händer att folk tar väldigt illa upp och tycker att jag lägger ord de aldrig avsett säga i deras munnar, att de känner att jag blottar sidor de önskat hålla dolda eller framställer dem som någon de inte vill vara. Det är inte min avsikt att kränka eller såra, men ibland sägs saker och ting som faktiskt behöver belysas och ifrågasättas. I misshugg eller med avsikt. Det händer oss alla, och det är helt ok att förtydliga och förklara vad man egentligen menade. Faktiskt.

I en diskussion någonstans på nätet (av hänsyn till inblandade avstår jag att länka) kring Ann Heberleins kommentar på det vid det här laget rätt kända tihi som valsat runt i media framhöll jag att det är skillnad mellan att tycka det är dags att kvinnor ‘får rätt att själva definiera sig’ och att kvinnor ‘tar rätten att själva definiera sig’. Det kan ses som en småsak, och man kan hävda att man ‘menar’ samma sak när man säger det. Men skillnaden finns där, och den är rätt betydelsefull. Den handlar om var man lägger makten över att se till att den önskade förändringen faktiskt kommer till stånd: hos den som önskar förändringen, eller hos ‘någon annan’.

Som i alla sammanhang när vi talar om det mänskliga samspelet är det en komplex väv med många inslag och varianter, och var makten ligger är i varje situation inte enkom givet. Makt och positioner är flytande, det är ett ständigt givande och ett tagande, och skiftar mellan parter och situationer. Den som förhåller sig passiv kommer att påverkas av dessa skiften och förändringar, medan den som är mer eller mindre aktiv inte bara påverkas utan också är med och påverkar det som sker. Vilket man väljer är upp till var och en, och man har möjlighet att förändra sitt förhållningssätt. Oavsett vilket man väljer, och det finns många,

Tyvärr tog personen som använde den formulering jag ville belysa väldigt illa upp, eventuellt upplevde hen att det var hen själv och inte formuleringen som ifrågasattes.

Så kan det också vara ibland.

Hur vet man om man är en sån där… vegetarian?

Kära ICA, eftersom ni väljer att använda en del av er marknadsföringsbudget till att lyfta fram hur människor som kan tyckas lite udda, lite avvikande från normen, faktiskt inte är så väldigt underliga egentligen, utan på det stora hela precis som vem som helst bjuder jag er i dag på en reklamplats här på min blogg. Med denna lilla film belyser ni på ett humoristiskt och avväpnande lättillgänglig sätt några av de reaktioner man faktiskt behöver hantera om man väljer att vara öppen med sina normutmanande preferenser. Ni låter både den som kommer ut och den som reagerar vara sympatiska människor, och lägger ingen värdering i de högst mänskliga reaktionerna:

.

.

*kram* på er ICA för detta.

Don’t let them change ya – låt ingen annan ändra på dig, ta makten över din egen förändring!

Don’t let them change ya, oh! –
Or even rearrange ya! Oh, no!
We’ve got a life to live.
They say: only – only –
Only the fittest of the fittest shall survive –
Stay alive! Eh!

.

.

Stay alive – nöj dig inte med att överleva, utan lev livet levande!

 

 

Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.