Utmanad

Eftersom hon ställde upp på min utmaning accepterar jag den utmaning CrimsonAnna ger mig.

Vad är det bästa med att blogga?

Bloggen är som Dumbledores skål – ett ställe att placera mina tankar på, utanför mitt huvud, så att jag kan betrakta dem utifrån, återvända och se vad jag tänkt och hur jag reagerat. Ibland har jag därtill förmånen att få del av andras reaktioner på mina tankar, när någon väljer att kommentera på ett inlägg. Dessa kommentarer är alltid, utan undantag, mycket uppskattade.

Vad är det som gör min blogg speciell?

Inget alls. Den är inte profilerad, den är inte tematiserad, den är inte strukturerad. Den bara är. Och det är själva poängen med den. Den bara är.

Hur ser min blogg ut om ett år?

Jag vet inte. Ett år är lång tid, mycket hinner hända, såväl politiskt som klimatmässigt och personligt. Dessutom är det min älskade flickvän som sköter designen, inte jag, så där har jag absolut ingen som helst kontroll. Mycket roligare så.

Vilket var mitt bästa inlägg?

Det är inte skrivet ännu. Hoppas jag.

Vilka bloggar/bloggare inspirerar mig?

Äkta paret Amanda Palmer och Neil Gaiman. Deras uppriktiga ton och intensiva, genuina interaktion med läsare och kommentatorer är en ständig källa till inspiration.

Kloka fantastiska medlemmar av det utvidgade kollegiet, som Anne-Marie Körling, Kristina Alexanderson och Anna Kaya inspirerar och vidgar ständigt mitt tänkande.

Politiska, kulturella, personliga, känslofyllda naturkraften Rickard Söderberg inspirerar och utmanar mig ständigt med sin klokskap, sitt engagemang, sin oräddhet och sin kärleksfulla omtanke.

Ett mycket litet urval ur ett stort fält av fantastiska bloggare. Jag kan inte nämna alla, men ni finns i mitt medvetande och jag uppskattar er alla. Utmaningen skickar jag inte vidare, jag nöjer mig med att tacka Crimson för att hon fick mig att reflektera över aspekter jag sällan sätter ord på.

Torsdagsfest

Så grydde då maniFESTationsdagstorsdagen på Hvilan, med strålande sol, klarblå himmel, varma vindar, och det var äntligen dags att hälsa tidigare kursdeltagare välkomna, kramas och konstatera att det känns som de lämnade skolan igår, och som det går evigheter sedan jag såg dem senast – på samma gång.

Halva scenen var försvunnen (sånt som händer, ni vet) men vi vände den på tvären och de fick sitta på rad, trots att det blev lite exekutionspatrulls-känsla över det hela så länge där stod tomma stolar. Salen fylldes på, nuvarande kursdeltagare och kollegor, scenen intogs och plötsligt var den inte längre en exekustionsuppställning utan en rad fantastiska vackra människor som satt där.

[här skulle varit en bild, men det tycks ha skett en kommunikationsmiss så ingen finns. Om någon tog en bild av den fantastiska underbara vackra panelen och vill dela med sig kommer den här rätt tråkiga texten att bytas ut mot denna bild]

Paneldeltagarnas berättelser om sina erfarenheter av såväl liv som skola innan de sökte sig till Hvilan berörde många, och väckte många tankar. Igenkännande nickningar spred sig i Gröna Salen när vi gick vidare till paneldeltagarnas upplevelser av att läsa på Hvilan. Man tvingades tänka i stället för att slå in i huvudet och återupprepa, man fick lära sig studera, fick lära sig att lära och de högre studierna var plötsligt mycket lättare än man föreställt sig. Mitt bidrag till det hela var att ställa frågor, bära runt mikrofonen och försöka att inte stå i vägen. När de underbara paneldeltagarna avslutningsvis berättade om vad de gör nu såg jag leenden spridas i salen, och trots att syrenivån nog var i lägsta laget i salen när timmen var över verkade alla upplyfta, inspirerade och glada när vi gick ut för att hämta lite luft inför nästa begivenhet.

Att rädda världen på 45 minuter, kan man det? Ja, man kan. Man kan åtminstone förändra den i den riktning man vill att den ska förändras. Rickard Söderberg, en av de mest inspirerande, utmanande människor jag känner till, berättade både om sina egna inspirationskällor och hur man, genom att ta ett enda steg mot förändringen faktiskt förändrar världen. Genom att åka kollektivt i stället för att köra i egen bil, cykla i stället för att åka kollektivt, genom att läsa på, ta reda på hur det ligger till, lära sig mer och våga prata högt om det man brinner för, genom att göra det man är bra på tillsammans med människor som gör det som de är bra på kan man försätta berg.

[Här borde nästa bild ha varit, men… ja, än en gång, vill ni dela med er av bilder ni tog så hör av er]

Och hela dagen i dag har jag hört människor prata om att tänka, att våga försöka och att ta det där steget.

Tack alla fina som gjorde dagen så fantastisk!

Morrica fortbildar sig – uppdaterat med rapsfält

Befinner mig på inspirerande fortbildning på Sundsgården. Innan kaffet pratade vi om matematik och nu om samhällskunskap och kulturhistoria.

Jag gillar sånt här – att lyssna på hur man arbetar på andra skolor, hur man tänker, hur man planerar, lägger upp och genomför, och inte minst de erfarenheter man gjort och gärna delar med sig av.

På tåget upp hit försökte jag ta en bild av de rapsfält som slår ut just nu, men det hade krävts en snabbare fotograf. Vi såg två svalor vid kaffet dessutom.

Tänkte ni ville veta det.

Uppdaterat, eftersom rälsen var sönder (eller kanske stulen?) så tog jag en bild av rapsfälten när vi stod stilla på väg hem:

Bästa läraren

En gång för ganska länge sedan nu blev jag ombedd att skriva om en lärare som betytt mycket för mig. Nu är det dags.

Valet var enkelt, så enkelt att det knappt var något val. Jag har haft förmånen att möta många duktiga, fantastiska, inspirerande lärare genom åren, ända från början när jag var en liten förstagluttare, men en höjer sig över alla andra.

Så låt mig säga några ord om en skicklig, generös, rolig, vänlig, omtänksam och ohyggligt orimligt kunnig lärare som fortsätter inspirera och stötta och vara betydelsefull för mig än i dag, många år efter att vi befann oss i samma klassrum.

Idolbild av den formidable professor Robert Archambeau:

(klickbar bild)

Hans förmåga att omedelbart, bara genom sitt sätt att göra entré i klassrummet, skapa en tillåtande, kommunikativ och kreativ stämning bär jag med mig som en liten glödande ädelsten i mitt hjärta varje gång jag själv går in i ett klassrum. Han har en vana att glittra berömmande med ögonen åt den student som försöker lite extra, så att studenten vet att ansträngningen noteras, samtidigt som han med hjälp av samtal, frågor och små uppmuntrande kommentarer inkluderar alla i klassrummet och leder tankegångarna vidare, diskret antyder vilka vägar som redan prövats och definitivt är återvändsgränder och vilka som lönar sig att utforska.

Inspirerande och imponerande.

Gästbloggat på Re:flex igen

Jag har gästbloggat på Re:flexbloggen, som ett utvecklat svar på en kommentar till det senaste inlägget skriver jag om Nätliga inspirationskällor.

Fondvägg

Först mat och nu inredning. Det tycks som om inte bara samhället utan också bloggen genomgår ett paradigmskifte.

Såhär är det. Jag är inte överdrivet förtjust i fondväggar.

Nej, tempusfel där.

Jag var inte överdrivet förtjust i fondväggar, eftersom jag i min enfald och brist på kreativitet inte kunde sträcka min föreställningsförmåga längre än till fondvägg = avvikande färg.

Men nu. Min syn på fondväggar är för alltid förändrad.

Jag har sett ljuset. Läsare, jag har sett ljuset!

Stjärnljuset från Den Episka Fondväggen! Klicka HÄR och beundra, inspireras och låt er förtjusas.

Bra gjort, Rickard!

Morrica om pådyvlande överlöpare

Jag kommer oförhappandes att tänka på en gammal vits:

En son ber sin far om hjälp med läxan:

-Vad kallas det när någon går från vårt parti till det andra blocket?

-Det kallar man överlöpare.

Sonen antecknar noga, ber pappa kontrollera stavningen och ger sig sen i kast med nästa fråga:

-Vad kallas det när någon går från det andra blocket till vårt parti?

-Det kallar man att de kommit till insikt.

och slås av likheten mellan pappans sätt att beskriva världen och dagens skoldebatt kring metoder och arbetssätt. En inspiratör är en person som presenterar ett arbetssätt eller en metod som ligger tillräckligt nära det arbetssätt som mottagarna redan känner till. Presenteras ett arbetssätt som kräver synvända eller alltför annorlunda rutiner mot vad man är van anser man sig pådyvlade nya arbetssätt.

Jag ger mig själv i läxa att sträva efter att bara bli inspirerad, kritiskt granskande inspirerad men icke desto mindre inspirerad, istället för avståndstagande pådyvlad.

.

Läs på egen risk

Om du har något du måste göra, någonstans du måste vara, en tid du måste passa, en uppgift du måste slutföra – klicka absolut inte här. Om du däremot har sådär en halvtimme över, en önskan att bli inspirerad och lära dig saker om saker, då ska du definitivt klicka.

Rädda pojkar och akademiker

Expressen har tagit del av Skolverkets rapport Attityder till skolan 2009 och skriver bekymrat om hur könsskillnader påverkar elevers skolarbete.

Intrycket rapporten ger är att flickorna tar plugget på större allvar än pojkarna. På alla nivåer, från fyran till sista ring i gymnasiet, är det en större andel flickor än pojkar som känner sig engagerade i skolarbetet.

Helena von Schantz förklarar pedagogisk att frågan är mer komplicerad än så. Hon tar upp flera viktiga aspekter, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg. Det jag vill lyfta fram ur hennes inlägg är det hon skriver om varför det har betydelse att det faktiskt finns akademiker ute på våra skolor:

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Jag har tidigare snuddat vid samma tanke när jag talat om det akademikerförakt som finns i många kretsar och sätter käppar i hjulet för kunskapsutvecklingen hos många ungdomar i allmänhet och pojkar i synnerhet. Akademiker är främmande fåglar i många delar av vårt samhälle. Vi pratar ett annat språk, ser saker på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och kan verka högfärdiga ibland, trots att det sällan handlar om högfärd utan snarare om tankspriddhet, blyghet och inte sällan en lätt världsfrånvänd läggning.

Just därför är det viktigt att det finns akademiker i skolorna – dels för att så många som möjligt ska upptäcka att under den där udda ytan döljer sig en rätt vanlig människa, varken högfärdig, otrevlig eller farlig, bara lite annorlunda än de man är van att möta i fikarummet på jobbet, på macken eller över häcken därhemma i radhusträdgården. Dels för att de unga människor som faktiskt också är precis sådär världsfrånvända, tankspridda, nyfikna, kunskapstörstande och nördiga behöver förebilder de också. Och dels för att akademiker, även de socialt osmidiga och introverta, brinner för sina ämnen. En lärare som brinner för sitt ämne kan mer om ämnet än den lärare som trivs i klassrummet eller blivit lärare för att h*n tycker om barn. Inte för att den brinnande läraren än klokare eller bättre, utan helt enkelt för att den drivs av en ständig längtan att lära sig mer om ämnet, och att delge detta till andra. Därför besitter en lärare som brinner för sitt ämne i många fall en förmåga att entusiasmera, och därtill leverera svar på frågor som inte ingår i varken dagens, veckans eller ens läsårets planering.

Och just därför är det så destruktivt att löneläget och fortbildningsutrymmet i svenska skolor är så skamligt underdimensionerade. De som brinner för sitt ämne söker sig inte till miljöer där det inte finns möjlighet att fortsätta studera och lära sig mer, så akademiker får förbli främmande fåglar för många också i den uppväxande generationen.