Läs på egen risk

Om du har något du måste göra, någonstans du måste vara, en tid du måste passa, en uppgift du måste slutföra – klicka absolut inte här. Om du däremot har sådär en halvtimme över, en önskan att bli inspirerad och lära dig saker om saker, då ska du definitivt klicka.

Annonser

Rädda pojkar och akademiker

Expressen har tagit del av Skolverkets rapport Attityder till skolan 2009 och skriver bekymrat om hur könsskillnader påverkar elevers skolarbete.

Intrycket rapporten ger är att flickorna tar plugget på större allvar än pojkarna. På alla nivåer, från fyran till sista ring i gymnasiet, är det en större andel flickor än pojkar som känner sig engagerade i skolarbetet.

Helena von Schantz förklarar pedagogisk att frågan är mer komplicerad än så. Hon tar upp flera viktiga aspekter, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg. Det jag vill lyfta fram ur hennes inlägg är det hon skriver om varför det har betydelse att det faktiskt finns akademiker ute på våra skolor:

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Jag har tidigare snuddat vid samma tanke när jag talat om det akademikerförakt som finns i många kretsar och sätter käppar i hjulet för kunskapsutvecklingen hos många ungdomar i allmänhet och pojkar i synnerhet. Akademiker är främmande fåglar i många delar av vårt samhälle. Vi pratar ett annat språk, ser saker på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och kan verka högfärdiga ibland, trots att det sällan handlar om högfärd utan snarare om tankspriddhet, blyghet och inte sällan en lätt världsfrånvänd läggning.

Just därför är det viktigt att det finns akademiker i skolorna – dels för att så många som möjligt ska upptäcka att under den där udda ytan döljer sig en rätt vanlig människa, varken högfärdig, otrevlig eller farlig, bara lite annorlunda än de man är van att möta i fikarummet på jobbet, på macken eller över häcken därhemma i radhusträdgården. Dels för att de unga människor som faktiskt också är precis sådär världsfrånvända, tankspridda, nyfikna, kunskapstörstande och nördiga behöver förebilder de också. Och dels för att akademiker, även de socialt osmidiga och introverta, brinner för sina ämnen. En lärare som brinner för sitt ämne kan mer om ämnet än den lärare som trivs i klassrummet eller blivit lärare för att h*n tycker om barn. Inte för att den brinnande läraren än klokare eller bättre, utan helt enkelt för att den drivs av en ständig längtan att lära sig mer om ämnet, och att delge detta till andra. Därför besitter en lärare som brinner för sitt ämne i många fall en förmåga att entusiasmera, och därtill leverera svar på frågor som inte ingår i varken dagens, veckans eller ens läsårets planering.

Och just därför är det så destruktivt att löneläget och fortbildningsutrymmet i svenska skolor är så skamligt underdimensionerade. De som brinner för sitt ämne söker sig inte till miljöer där det inte finns möjlighet att fortsätta studera och lära sig mer, så akademiker får förbli främmande fåglar för många också i den uppväxande generationen.