Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

En upptäckt

Återkommer om utfallet

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.

 

På förekommen anledning

Det förekommer att människor av olika anledningar vill ge mig ett intryck av att de känner mig väldigt väl.

Ibland går det bra. Ibland blir det lite fånigt. Ibland blir det jättefel. Och det kan bli pinsamt och dumt och förstöra stämningen på alla möjliga vis.

Därför har jag satt samman en liten lista över saker som ibland ställer till det. Det är ingen önskelista, ingen kravlista, ingen checklista som någon förväntas hålla reda på, och inget som bör tas sådär väldigt allvarligt, utan bara lite public service, och bara för den som faktiskt faller in under kategorin person som av okänd anledning önskar ge intryck av att känna Morrica väldigt väl. Ni andra kan se den som kuriosa eller strunta i den:

Tips på saker som kan vara bra att känna till för den som av okänd anledning önskar ge intryck av att hen känner Morrica väldigt väl:

Morrica äter inte kött. Alls.

Morrica dricker inte mjölk. Äter däremot ost.

Morrica dricker rätt mycket kaffe, företrädesvis med sojamjölk. Laktosfri mjölk är inte ett fullgott alternativ.

Morrica är glutenallergisk. Det är mer gluten i vegetarisk mat än man tror.

Morrica läser många böcker, i många genrer. Morrica lyssnar på många olika sorters musik, i många genrer. Klädstilen (somliga skulle rynka pannan mot användningen av begreppet stil i sammanhanget) reflekterar inte alla dessa genrer.

Morrica är generös med sin tid. Morrica blir väldigt irriterad när någon tar för sig av hennes tid som vore det hens egen.

Morrica tänker ibland på sig själv i tredje person. Kanske hänger det ihop med att:

Jag tänker många tankar samtidigt. Jag har uselt arbetsminne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag har uselt lokalsinne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag trivs med det. Det ger mig möjlighet att tänka i ett rasande tempo ibland. Det gör mig också tankspridd. Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag är beroende av min telefon. Det hänger ihop med punkten ovan. Telefonen är mitt arbetsminne, och mitt lokalsinne. Det som inte står i telefonen, och har försetts med ett larm, finns inte.  Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag ser argare ut än jag är. Jag är argare än jag ser ut.

Frågor på det?

Om du möter en nazgûl på livets stig

och det gör man ju ibland. Då kan det vara bra att ha en handlingsplan.

Ringvålnader, människor som låtit sin egen självuppfattning stiga dem åt huvudet tills de, som nazgûls ju gör, tror sig i egenskap av sin titel, sin position, sina förbindelser eller vad det nu kan vara, ha lite extra manöverutrymme innan de blir ifrågasatta blir ofta väldigt kränkta när de ändå blir ifrågasatta. Det är sällan mödan värt att argumentera med dem. De har sällan det inflytande och den position de tror sig ha, det kostar ofta mycket kraft och energi att försöka strida med dem och ger sällan lön för mödan.

Så när du möter en nazgûl på livets stig är mitt råd helt enkelt: ifrågasätt den, men stanna bara så länge du är road, och lägg inte mer kraft på den än så. Låt den skräna och gå vidare. Men var inte bitter på den. Den kan inte hjälpa att den är som den är. Den var inte stark nog att hantera den ring den gavs.

Folkbildning chattar på Twitter – #fbchatt

Vi har pratat en del om sociala media i allmänhet, och Twitter i synnerhet på konferensen jag är på väg hem ifrån. Bland annat lyfte vi tanken på en folkbildningschatt, liknande torsdagkvällarnas #skolchatt. Efter en enkel gallup bland konferensdeltagarna kunde vi konstatera att onsdagkvällar är bäst lämpade, och erfarenheter från #skolchatt ger vid handen att 20.00 till 21.00 är en helt ok tid.

Så, folkbildare och världen:

Onsdagar 20 -21 möts vi på Twitter under hashtag #fbchatt

Till att börja med är det jag, @Morrica och @digeldsjal som fungerar som moderatorer. Vår uppgift är i första hand att försöka se till att alla blir hörda, och att hålla samtalet på ungefär rätt spår. Om du vill kan du skicka en rad till chatten i förväg och tala om att du tänker delta för första gången så gör vi vad vi kan för att hjälpa dig in i samtalet.

Så till själva fbchattandet:

Kom ihåg att skriva in taggen #fbchatt i varendaste tweet och svarstweet du skickar. Det är superviktigt, det är nämligen bara så du kan göra din röst hörd i samtalet. Om du råkar glömma det så är det helt ok att skicka om samma tweet igen, men med taggen.

Vi bör försöka få med namnen på den eller de fbchattare som skrivit den tweet vi svarar på. Det gör att det är lättare att följa med i samtalet, och se vad som är svar på vad.

Om du tycker att någon är otrevlig, trollar eller pratar strunt, strunta i vad personen säger. Att argumentera emot ett troll tar bara upp plats och gör dig irriterad, och då blir #fbchatt ingen trevlig upplevelse.

Och så det viktigaste av allt – du behöver inte säga något jättevälformulerat eller superklokt för att vara med. Ett ‘instämmer’ eller ‘bra sagt’ eller ‘hur menar du?’ räcker långt som början. Huvudsaken är att du vet att du får, om du vill.

Välkomna till premiären på onsdag den 21/11 2012

Karaktärsdanande

Jag visade er mina SL-tärningar häromsistens, kommer ni ihåg? De tärningarna använder jag bara när jag är spelledare. När jag själv spelar använder jag andra tärningar.

Handful of dice

Jo, jag är medveten om att jag genom att visa detta åstadkommer utslag på era inbyggda geekometrar. Det är helt i sin ordning. Hamnar utslaget någonstans i närheten av 6.66 kan ni betrakta er geekometer som kalibrerad med detta inlägg.

Tärningar av olika modeller används i rollspel för att i någon mån simulera den slumpmässighet som, vare sig vi vill låtsas om det eller inte, präglar den verklighet de flesta av oss tillbringar vardagen i. Bussen som kommer sent gör att vi missar tåget och medan vi väntar går vi in på caféet tvärs över gatan, det vi aldrig tidgare haft tid att besöka, och där inne träffar vi en person vi inte träffat på många år, en person som bara är på tillfällig mellanlandning i just den staden där vi bor. Vi lägger till varandra på Facebook och därigenom får vi plötsligt kontakt med någon som känner någon som… och rätt som det är har vi ett nytt jobb och flyttar till en ny stad eller rent av ett nytt land och hade bussen varit i tid hade detta aldrig hänt.

Den slumpmässigheten simulerar tärningsslagen i rollspel.

Det var inte alls det jag tänkte prata om.

Jo, i viss mån.

Jag hade planerat att reflektera kring rollspelskaraktärers förmåga att utvecklas helt på egen hand. Jag diskuterade detta med min SL häromkvällen, hur karaktären jag spelar i hennes värld inte bara insisterar på att kallas något helt annat än jag döpt den till utan dessutom visade sig ha en helt annan relation till sin bror, när denne dök upp i spelet, än jag beskrivit på karaktärsbladet. Det blir så ibland, med vissa karaktärer. De dyker upp och tar över, hittar ibland på helt oväntade saker, visar upp sidor man som spelare inte har den blekaste aning om varifrån de kommer, säger saker eller låter bli att säga saker trots att spelaren från sitt utanförperspektiv tydligt kan se att det kommer att få besvärliga konsekvenser.

Det är därför man bör skriva med blyerts när man spelar rollspel.

Det är också då det blir riktigt roligt.

Därefter hade jag tänkt dra en parallell mellan hur författare ibland beskriver hur en karaktär kan utvecklas helt annorlunda än författaren planerat. Antingen på så vis att författaren plötsligt upptäcker att h*n sitter och författar en text som inte alls håller sig till synopsisen, på grund av att karaktären visat sig agera och reagera på ett annat sätt än författaren tänkt, eller på så vis att författaren kämpat och kämpat och inte alls fått historien att fungera, trots att det såg så lovande ut på synopsis-stadiet. Inte förrän författaren byter kön på en av karaktärerna, eller låter dennes egenskaper anta en helt annan form än planerat, reagera på något på ett helt annat sätt och därmed ändra delar av historien fungerar det.

Men nu blev det inte riktigt som jag tänkt. Trots att synopsisen verkade lovande.

Blogginlägg lever också sina egna liv ibland. Särskilt på söndagkvällar.

 

TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Twitterskolan avslutad

Tredje och avslutande delen av re:flex Twitterskola behandlar ämnen som förkortningar, media och twittereliten. Det händer mycket på Twitter nu, det pratas om studentexamensförslag, om julavslutningar och om vädret. Det pratas om biltillverkare som inte tillverkat bilar på ett halvår och mer ändå och nu tycks gå i konkurs, om ekonomin och bankerna och om hur man lagar knäck på bästa sätt.

Twitter pågår, helt enkelt, på samma sätt som världen pågår överallt omkring oss.

Välkommen till höstterminens första dagar!

Vi står inför sommarlovet, skolår summeras, klassrum städas ur och avslutningar repeteras. I denna ljuva sommartid har någon sökt på orden ”tråkig skola” och hamnat här hos mig, och jag blir påmind om ett inlägg jag skrev förra sommaren. Jag vet inte hur det är med er, men för mig innebär läsårsslut att jag börjar planera nästa läsår, och det är viktigt att bli påmind om hur elevernas upplevelse av klassrumsvardagen kan se ut:

Anne-Marie Körling hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att 66% av amerikanska high school studenter har tråkigt i skolan åtminstone en gång per dag. 17% är uttråkade varje lektion. Procent säger kanske inte så mycket, men det undersökningen visar är två av tre elever blir uttråkade av skolan på daglig basis, och en av fem varje lektion.

Vi kan slå ifrån oss detta och hävda att det inte är relevant, det är ju för jösse namn en amerikansk undersökning av amerikanska skolor. Då gör vi oss själva och eleverna en otjänst. Istället bör vi fråga oss hur det står till i svenska skolor. Finns det en risk att våra elever också sitter av dagarna halvt i koma av ren leda? Kan det hända att en av anledningarna till att elever stökar och bökar ibland är just denna – de har skittråkigt och måste hitta på något för att inte somna?

Undersökningen ställer den relevanta frågan ‘vad är orsaken till att det är så tråkigt’ också, och svaret är:

the factor the students most frequently cited as the cause of their boredom was that the “material wasn’t interesting,” with “lack of relevance” of the material following not too far behind. Some 35 percent of the bored students, however, indicated that the source of their boredom was a lack of interaction with their teacher.

Materialet man arbetar med är alltså ointressant och upplevs som irrelevant, och fler än var tredje student anger brist på interaktion med läraren som huvudorsaken.

Vi måste våga gå in i den här diskussionen, skriver Anne-Marie, och det har hon helt rätt i. Finns det någon undersökning om huruvida svenska studenter tycker det är roligt eller har tråkigt i skolan? Om vad de tycker, rent subjektivt, hur de upplever sin skolvardag, och varför? Om det inte finns så borde det finnas.

Det är jätteviktigt.