Populationsgrupper och interimspråk

Gårdagens inlägg har väckt samma två frågor från flera håll, så ifall någon undrar men inte kommit sig för att fråga ännu:

Populationsgrupp – en grupp människor som har ett eller flera kriterier gemensamt och därför, statistiskt, utgör en enhet. De är, som alla verkliga människor, inte lika i allt, det är mer som skiljer dem åt än binder dem samman, men när det gäller statistik tittar man ofta bara på en eller ett fåtal egenskaper åt gången. Man kan t ex sortera människor efter ålder, efter utbildning, efter bostadsförhållanden, efter anställningsbarhet, efter ögonfärg, skostorlek eller vad det nu råkar vara man vill undersöka. I det här fallet valde jag dels att sortera människorna efter kriteriet generationer, dels språkfärdighet, eftersom det var dessa aspekter jag ville titta på.

Interimspråk – det rudimentära språk man använder sig av när man befinner sig i processen att lära sig ett språk. T ex den grad av engelska Karl-Oskar och Kristina tillägnar sig, ett språk där de klarar av att handla, prata lite om vädret och skörden, vardagligheter och välkända begrepp, men där abstraktare resonemang blir svåra eftersom språket inte räcker till.

3 generationer

Ibland behöver man bli påmind om att det som är så självklart i ens egen värld, det är kanske helt okänt i andras. Som det här med tre generationer och språkutveckling, t ex, som jag helt slarvigt bara tagit för givet att alla människor självklart är medvetna om.

Men eftersom det är något som inte är så dumt att känna till, så kommer här en snabb och väldigt ytlig förklaring:

Det tar tre generationer innan en språkförändring har slagit igenom i en populationsgrupp. Vi kan ta det här med Karl-Oskar och Kristina, Wilhelm Mobergs fiktiva utvandrare, och deras verkliga efterföljare: Karl-Oskar och Kristina reste över Atlanten och anlände utan vare sig förstå eller kunna göra sig förstådda i det nya landet. Även om mycket var obegripligt och främmande blev det så småningom allt mer hemma. De fortsatte tala svenska hemma och i vardagen, men lärde sig med tiden nyttofraser och nyckelord på det nya språket. De var den första generationen.

Deras barn, uppvuxna i det nya, omgivna av det nya språket med det gamla språket som det självklara vardagsspråket hemmavid, blev effektivt tvåspråkiga och växlade utan större möda mellan de båda språken. De var den andra generationen.

Deras barn i sin tur, Karl-Oskar och Kristinas barnbarn, de talade engelska, både hemma och ute i samhället. De kunde säkert ett par fraser och ord på svenska, för att kunna kommunicera med den äldre generationen och för ros skull, men deras svenska förblev i de flesta fall till och med mer rudimentär än första generationens engelska. De var den tredje generationen.

Det spelar ingen som helst roll vilket eller vilka språk det rör sig om, om det rör sig om två olika språk eller om det rör sig om förändringar inom ett och samma språk – det tar tre generationer innan förändringen blivit vardag och självklar. Vi ser det i du-reformen i svenska, vi ser det när vi tittar på hur språket utvecklades hos de som migrerade från Sverige till USA under artonhundratalets svältår och vi ser det på människor som flyttar till Sverige från andra språkområden, oavsett om det handlar om danska, arabiska eller engelska.

Det är inget konstigt med det. Det är fullkomligt normal språkutveckling.