Härlig dynamik och kreativt kaos eller stökigt och rörigt?

I en uppmärksammad artikel i SVD Opinion belyser gymnasieeleven Walter Berggren en av de viktigaste aspekterna i skolan – elevens perspektiv:

Hela min högstadietid skulle kunna sammanfattas med en idé om självständigt lärande. Idén var att vi elever skulle lära oss hitta information själva. I det it-samhälle som vi lever i låter detta som en mycket god idé. Allt ifrån krigshistoria och kvadratkomplettering till guider om hur man syr fast en knapp finns tillgängligt med bara några knapptryck. Att kunna värdera källors trovärdighet och på ett effektivt sätt lära sig från dessa källor är viktigt.

Det låter bekant, gör det inte? Argumenten handlar ofta om att vi inte vet vilka kunskaper som kommer efterfrågas i framtiden, och vi därför måste lära eleverna själva hitta informationen som finns på nätet – för där finns ju allt, och ännu mer kommer finnas där i framtiden <insert
lätt maniskt, möjligen smått hysteriskt, tindrande ögon här> – i stället för att korvstoppa dem med gammaldags kunskaper som t ex var stora vattendrag i Sverige egentligen befinner sig i förhållande till andra orienteringspunkter.

Och det låter härligt dynamiskt, kreativt, utvecklande, ja rent av entreprenöriellt att var och en finner sin egen kunskap, medan läraren finns till hands som en resurs och ett stöd, snarare än som en gammaldags auktoritär pekpinnebärare.

Tyvärr fungerande detta inte alls i verkligheten. Resultatet var att undervisningen ofta kretsade kring rapportskrivande i datorsalen. I stället för att läraren stod framme vid tavlan och undervisade fick vi i uppgift att skriva en uppsats om ämnet. Slutresultatet var att hela klassen satt i datorsalen och ”forskade” om ämnet. Själva ”forskandet”, som det ofta kallades av både lärare och elever, innebar ofta i praktiken att skriva av en Wikipedia-artikel, fast med egna ord. Sedan lämnades arbetet in och proceduren upprepades i nästa moment. Rapportskrivandet blev ett tankebefriat rutinarbete och väldigt lite satt kvar efteråt.

Samma situation, två olika beskrivningar. Och det är väldigt vanligt. En lektionsituation som av en lärare (eller på en utbildningsdag av någon entusiastisk coach eller försäljare) beskrivs som Dynamisk och Kreativ upplevs av många elever som rörig, stökig, stressande, tankebefriad och utlämnande. Skribenten efterlyser en helomvändning:

Det jag önskar att vi kunde göra är att återgå till en mer traditionell undervisningsform: katederundervisning. Lärarna borde återta sin plats framme vid tavlan och undervisa. I stället för att ge oss i uppgift att skriva en sida om islams historia, håll en förläsning om det!

Begreppet katederundervisning är i dag lika triggande som t ex begreppet förmedlingspedagogik eller skällsordet behaviorist, och jag är väl medveten om att jag genom att nämna dem här har fått många att sluta läsa, resa ragg och visa tänderna.

Men tänk om det ligger något i det han skriver? Tänk om vi har alldeles fel om vad morgondagens vuxna behöver kunna? Tänk om förmågan att omformulera Wikipedia-artiklar i egna ord inte alls blir en nyckelkompetens?

Vad gör vi då?

Annonser

I offentligheten

Vi har pratat om detta flera gånger tidigare, och det tycks vara dags igen.

En textsnutt yrar runt på Facebook just nu där användare strävar efter att sätta små skyddande staket kring sina bilder, texter, uppdateringar och material publicerat på plattformen. Det i sig är inget ovanligt, liknande försök att muta in snuttar av Internet i allmänhet och sociala media i synnerhet som Privat Område där enskild användare kan bete sig lite hur som helst med all den frihet nätet innebär, men utan de konsekvenser alltför privat agerande i offentligheten leder till ploppar upp titt som tätt.

Men den som befinner sig på Facebook, Google+, Twitter, Tumblr eller någon annan social media-plattform befinner sig mitt i offentligheten. I lika hög grad som om personen befunnit sig mitt på torget, varit med i en dokusåpa eller blivit intervjuad av Aktuellt-redaktionen. Allt som sägs, skrivs, publiceras, delas, kommenteras, gillas etc sägs, skrivs, publiceras etc offentligt. Öppet. Inför allas ögon. Så snart det sagts, skrivits, publicerats, delats, kommenterats etc har användaren släppt kontrollen över materialet.

På exakt samma sätt som om det som sagts på Facebook sagts på en bar någonstans, snappats upp av någon vid bordet intill och sedan förts vidare. Som om någon tagit en bild av dansgolvet. Som om texten publicerats i en papperstidning.

Nätet är offentligheten. Sociala media är just sociala, inte privata, utan gemensamma.

Ville bara nämna det.

Alla barn i början

Internet är inte längre en ny arena. Den har hunnit genomgå många stadier. Traditioner, sedvänjor, interna skämt och undermeningar har utvecklats, etablerats, utvecklats vidare, en del har försvunnit ner i historiens glömska, andra blivit kvar och utvecklats.

Somliga av oss har varit med ett tag, vi har sett trender komma och gå och nyttjar utan att ens reflektera över saken de kommunikativa broar som utvecklats i form av etablerade förkortningar, specialteckenbruk, emoticons etc. Ibland leder detta till välkomna frågor om vad vi egentligen menar, begrepp som t ex #ffse är inte självklart uppenbara. Andra gånger leder det till intressanta och givande diskussioner kring hur t ex VERSALER uppfattas av mottagaren, och kring huruvida det är viktigare i sammanhanget att avsändaren använder en personlig stil eller hur mottagaren uppfattar budskapet. Men vanligast, tror jag, är att vi genom vårt språkbruk modellerar etablerade fenomen, snarlikt hur vi för talspråket vidare helt enkelt genom att modellera allt mer komplexa språkliga mönster och finesser när vi kommunicerar med nya talare, små barn eller språkelever t ex.

Och precis som i huvudsakligen talspråkliga sammanhang finns även på nätet språkpoliser, ibland lustiga, lättsamma, informativa, en ständig källa till glädje. Andra gånger väl nedlåtande, överlägset förminskande nybörjarens strävan att etablera sig språkligt. Om jag tillåter mig en generalisering, väl medveten om att det myllrar av undantag, tycks de förra oftare tillhöra det äldre gardet, säkra på sin plats i sammanhanget och inte rädda att ha fel, medan de senare återfinns bland de som nyligen själva var nybörjare, ivriga att visa fram sina nya kunskaper och etablera sig bland de ”coola katterna” (visst är det ett ljuvligt uttryck?)

Min poäng med dagens rant är helt enkelt: var inte nedlåtande mot nybörjare, har du tur finner du dig själv i den positionen igen rätt som det är.

Uppdaterad källkritik

Jag hörde en student reflektera, sådär lite i förbigående med ett lite fundersamt, självklart tonfall, över den bok med statistik över internetanvändande hen hade framför sig:

Jag undrar hur relevant den här statistiken är egentligen? Boken är tryckt 2010, så den är ju inte direkt uppdaterad…

För studenten, van vid att kontrollera när internetsidan är uppdaterad och att enkelt jämföra med andra källor för att få en uppfattning om sannolikheten, blir det faktum att boken faktiskt inte alls uppdaterats sedan den publicerades, och att hen inte självklart enkelt kan se hur ofta och av vem den refererats till, en anledning till att förhålla sig skeptisk till den som källa.

Det är ett skifte som sker utan åthävor eller stora rubriker, och det sker lite i bakgrunden sådär. Medan skolor och skolmänniskor upptäcker och ivrigt utforskar den skinande ytan av det vid det här laget nära tjugo år gamla Internet, lyckligt nyförälskat botaniserar i applikationer och verktyg, ibland (inte alltid, men det förekommer både här och där, låt oss tala öppet om den saken) tämligen okritiskt slänger in såväl flippar som floppar i klassrummet med mer fokus på att hitta sätt att använda det nya verktyget man funnit än på elevernas lärande förändras synen på vad som är en relevant och valid källa diskret i bakgrunden. I stället för att gå till den tummade och vällästa boken från biblioteket för att bekräfta informationen man funnit på nätet går flödet åt andra hållet – bokens information kontrolleras mot källor på nätet, där det går snabbt att få del av mångas erfarenhet av källan man använder, där det är enkelt att bekräfta eller dementera det man finner med hjälp av fler lättillgängliga källor.

Ännu ett paradigm som skiftar. Coolt.

Svensk forskning i världen

En svensk forskare förklarar som den naturligaste sak i världen hur h*n och den forskargrupp h*n ingick i skickade in en artikel till en internationell tidsskrift, glada och förväntansfulla att de rön de gjort skulle tas emot med förtjusning. De blev refuserade eftersom tidningen redan publicerat så många artiklar i ämnet att det för läsarna skulle bli en upprepning och inget att tillföra.

Och lo and behold, den svenska forskargruppen upptäckte att internationellt fanns en rik, flödande källa av forskning inom deras område! Det fanns statistik, det fanns rapporter, det fanns erfarenheter, forskarkollegor, konferenser, samarbetsmöjligheter, nätverk… Refuseringen fungerade som ett Sesam Öppna Dig!

Jag tänker inte berätta varken vilket område de forskade kring eller vilken tidskrift det gäller. Jag vill inte hänga ut någon, utan bara stillsamt påpeka något som gäller generellt: Det händer mycket i resten av världen också, och man har mycket att vinna på att ta del av det som händer. Och man riskerar att bli lite efter om man inte gör det.

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.

Orsaker att älska Internet

En av mina stora passioner i livet är lärande, och nätet är en enorm källa för lärande. Här finns hur mycket strunt som helst, och minst lika mycket kunskap och klokskap. Personligen gissar jag att det finns en större andel klokskap än strunt, men det är en ren gissning så kontrollera själva innan ni säger det högt.

En av de stora orsakerna att älska Internet är att här finns sidor som TED.com. Om ni inte redan sådär lite i förbifarten dräller in där nu och då och lyssnar lite här och fascineras lite där rekommenderar jag er verkligen att pröva den vanan ett tag. Titta här, t ex:

.