…

Det finns människor… som… använder tre punkter… frekvent… när de skriver… särskilt… när de vill låta… eftertänksamma… eller… anmärkningsvärt kloka…

Det fungerar inte.

… låter inte som en tankepaus. Ett enstaka – låter som en tankepaus, men … använt på detta vis låter som ”öööööööööööööööööh”. Prova att läsa inledningsmeningen högt, och läs ”ööööööööööh” varje gång de tre punkterna dyker upp. Det gör det svårare att ta skribenten på allvar, visst gör det?  Få skulle få för sig att använda tankestreck så frekvent som … ibland används. Ersätter man varje … i meningen ovan med tankestreck ser den konstig ut:

Det finns människor – som – använder tre punkter – frekvent – när de skriver – särskilt – när de vill låta – eftertänksamma – eller – anmärkningsvärt kloka.

och läser man den högt hör man det tydligt. … fyller en funktion i skriftspråket. I citat kan det, särskilt i sällskap av hakparenteser […], användas för att markera att ett stycke text klippts ur citatet. I slutet av en text eller ett textsjok kan det användas antingen för att markera att resonemanget inte är avslutat men att slutet antingen kommer senare, och då inleds av … för att markera fortsättningen, eller överlämnas åt läsaren själv. Det fungerar också bra för att ge läsaren en känsla av drama, av att slutet på tankegången är så ödesdigert att man inte ens förmår skriva det i klartext.

Ja, var och en väljer själv hur man vill skriva. Men för att valet ska vara rättvist behöver man vara medveten om hur vissa texttics påverar den bild man ger av sig själv. Precis som ”kjamiz” eller frekventa ”hihihi” i texten påverkar ett överanvändande av … hur läsaren uppfattar texten, och ger ett intryck av skribenten som inte alltid överensstämmer med det intryck skribenten ville ge.

Helt enkelt – skriv hur du vill, men gör det medvetet.

Google+

En snabb skiss av mina första intryck:

Lite ödsligt ännu, men det ser lovande ut. Det är enkelt, tydligt och verkar lätt att använda även för den som inte är jättevan datoranvändare. Google har dragit lärdom av de tidigare, inte helt lyckade experimenten.

Att det, via en omväg visserligen men inte någon som kräver stort tekniskt kunnande, är möjligt att importera sina kontakter från Facebook talar för Google+, men allt hänger givetvis på den nyckfulla mänskliga faktorn. Människan är en bekväm varelse, trivs med det kända, invanda, hemtama, insuttna.

 

Att tämja en gräshoppa revisited

Jag skrev en gång för inte så länge sen om hur man gör när man tämjer en gräshoppa. Det går, nämligen, det är inte ens särskilt svårt. Det svåra är att otämja den igen, jag trodde det var omöjligt men rykten om att det kan lyckas når mig från långt i fjärran.

Det sägs i den flisa av en urgammal legend jag hört ryktas om att man tar den tämjda gräshoppan och ägnar hela dagar åt att förmå den att hoppa, om så bara små skutt, genom att peta den över små trappsteg, kittla den under magen med grässtrån och steg för steg påminna den om de mäktiga hopp den har utfört, och kan utföra igen.

Har man tur, för det lyckas inte varje gång, så hoppar gräshoppan rätt som det är ut genom fönstret och kommer aldrig mer tillbaka igen. Man vet inte om den faktiskt förblir otämjd då, ty man ser den aldrig mer, men man vet att den är fri.

Jo, en poäng har jag i detta, nämligen att ibland, när allt känns motigt och man tycker man förlorat all förmåga så kan det löna sig att påminna sig om vad man tidigare utfört, och minnas att man kan göra det igen. Även en stillasittande gräshoppa kan göra stort intryck.

Uppdaterad: det tycks som om gräshoppan i videon i själva verket är någon slags vårtbitare. Cool är den i alla fall, och jag skulle inte bli förvånad om metoden fungerar även på dylika.