De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?

Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

• Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
• Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
• Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
• Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
• Starta lektionerna i tid och håll fokus.
• Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
• Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.