Säger det med toner och inte mina ord

Jag tycks ha överlevt Maya-apokalypsen. Vi befinner oss således nu i Världen Efter. Den påminner åtminstone på ytan en hel del om Världen Före.

.

.

.

Om du kan läsa detta så vet du att du inte är ensam överlevare. Om vi är rädda om vår mänsklighet, samarbetar och hjälps åt kommer vi nog att klara oss även i denna postapokalyps.

.

Spring mot kullarna!!

.

Jag är inte så mycket för det här med att tämja vildar. Tankegången krockar rätt brutalt med min uppfattning om bildning – en tämjd människa är lydig, ifrågasätter inte, gör som h*n blir tillsagd och blundar för ett och annat för att inte ställa till bråk i onödan; en bildad människa tänker själv, ifrågasätter, säger ifrån när något tycks fel och tvekar inte att ta ställning.

Men när världsbilder krockar kan nya perspektiv uppstå. Det är en bra sak.

.

Mörkrädd

Har du någonsin varit ensam om natten, trott att du hört fotsteg bakom dig och vänt dig om, men ingen är där?  Och när du skyndar på stegen tar det emot att titta igen, ty du är säker på att det är någon där […] Kanske spelar sinnet dig spratt, du känner något och plötsligt fixeras blicken på skuggor som dansar bakom dig.

Jag tror de flesta har varit med om det – de där stegen som tycks följa en i den tysta natten, som stannar när man själv stannar, så exakt så att man till slut lyckas övertyga sig själv om att det faktiskt bara är ett eko. Och i just det ögonblicken tycks stegen hamna en aning i otakt med de steg man själv tar. Bara ett ögonblick, men det räcker. Eko hamnar aldrig i otakt.

.

.

Vi har sett den där ljusa skuggan röra sig precis i utkanten av synfältet, sett den fladdra till och försvinna när vi vänder blicken ditåt, men anas igen när vi stirrar stint där vi såg den tills vi är övertygade om att där är Något, något som inte borde finnas, något vi inte vill att det ska finnas, något som inte stämmer med den världsbild vi har. Som inte passar in i mönstret som vi känner det. Som bryter mot allt vad vi föreställer oss kan finnas i världen.

Det behöver inte ens vara särskilt mörkt eller särskilt ensamt för att vi ska uppleva denna rädsla inför något som ställer vår världsbild på kant. En manlig förskollärare, en kvinnlig svetsare eller en barnmorska med helskägg kan ibland räcka för att skrämma oss, även i fullt dagsljus, och få vår fantasi att arbeta övertid. Män är ju inte som kvinnor genetiskt disponerade att; eftersom ju kvinnor är så mycket svagare än män så; en man kan aldrig föreställa sig eller förstå…

Magnus Blixt har ett bra uttryck när man pratar om saker och ting som bryter mot sedvänja, vedertagna normer och de invanda mönstren :

Det behövs bara en vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Det spelar ingen roll om vi färgar den vita kaninen svart, om vi gömmer den, skickar iväg den eller vägrar låtsas att vi ser den. Den finns ändå, skinande vit bland alla svarta, och hur mycket vi än låtsas så är och förblir vi medvetna om att det den bevisar är att det vi alltid trott var sant – alla kaniner är svarta – inte alls är sant.

Den värld vi trodde vi kände så väl, där vi trodde oss trygga och trodde oss veta precis vad som väntar bakom varje hörn dök plötsligt något upp som vi fnyst åt och avfärdat som skrock, myter, sagor eller hittepå.

Skrämmande varelse

Det är inte alls ovanligt att man blir lite nervös när sånt händer. Och det spelar ingen roll om det nya, det oväntade, det som ställer det man tagit för naturlag på huvudet, är hur litet och ulligt och icke hotfullt som helst. Det är det faktum att något man var övertygad om inte existerar plötslig visar sig som skrämmer. Vita kaniner idag, vem vet hur världen ser ut i morgon?

Ett tidsdokument

Mörkrädsla

.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

/Erik Blomberg

.

Att överleva skolan

Låt oss DEJA en stund till, är ni med på det? Inte så länge, vi har snart DEJAt klart, men en omgång till orkar vi kanske?

Slutsatser från DEJA:

Flickor får bra betyg i skolan. Pojkar får andra sorters betyg.

Flickor stressar sönder i skolan. Pojkar ägnar sig åt andra aktiviteter än skolan.

Slutsats från Morrica:

Skolan passar inte för eleverna.

Slutsats från DEJA:

Vi behöver stötta flickorna så att de orkar stressa på ett tag till, och pojkarna så att de engagerar sig lite mer i skolan.

Slutsats från Morrica:

Hallå, har vi tappat förståndet? Ungdomar mår dåligt i befintligt system, och vi funderar på att stötta dem så att de överlever, istället för att ändra systemet? Va? Vet vi inte att man lär sig mycket lite när man mår dåligt? Man förstår och kommer ihåg många gånger mer när man mår väl och känner sig till freds med sin vardag. Vi får nya styrdokument nu, och förhoppningsvis leder det till förbättringar inom systemet, men räcker det?

.

.

Bildning är oerhört viktigt, kunskap och lärande är saker som i ett samhälle som tar sin framtid på allvar inte får slarvas bort på det här viset. Vi kan inte hålla på och tro att vi kan bända och vrida och töja och slita eleverna till att passa in i ett skevt system. Vi måste räta upp systemet så att eleverna kan ta plats i det utan att göra våld på varken kropp eller själ.

Bara det.

2010

.

.

.

GRATTIS

Höstdagjämning. Gryningsstund. Skifte mellan två stjärntecken. Fullmåne.

Bra dag att fylla sexton år.

Dagens soundtrack

Har vi något att frukta i mörkret?

Nä, det tror jag inte.

Värmen och jag

Vi går inte särskilt bra ihop. Den gör mig arg och irriterad, och jag drabbas av akut lust att dänga en vattenballong i huvudet på var och en som hojtar glada tillrop om hur bruuuuuuuuun jag blivit och hur frääääääääääscht det ser ut och hur häääääääääääääärligt vaaaaaaaaaaaaaaarmt det är. Jag blir ännu mer irriterad på dem som lite kokett skämtsamt säger ‘ja, man ska ju inte klaga nu när värmen kommer….’

Vattenballonger må tyckas som en god idé i värmen, men miljön och naturen uppskattar inte alls de färgglada små plastbitarna som sprids och man alltid missar även om man försöker vara duktig och städa upp efter sig. Och klaga ska man absolut.

Har ni någon som helst uppfattning om hur mycket pollen som rör sig i luften nu? Känner ni till faran för gräsbrand?

Jag klagar, och jag gör det med gott samvete. När hösten och vintern kommer med kyla och regn (jag befinner mig i Skåne, och har lärt mig att det är att förhäva sig att hoppas på två snöiga vintrar i rad), dimma och blåst, då njuter jag, och sjunger glädjesånger.