Den svårbemästrade ironin

Jag är väldigt förtjust i Oscar Wilde, och jag blev överförtjust när jag läste om nyutgivningen av hans enda roman. Det är 120 år sedan Picture of Dorian Gray gavs ut första gången, och trots att den viktorianska tiden var mer tillåtande än vi ibland föreställer oss, så länge saker och ting hölls diskret bakom stängda dörrar, var det långa stycken av homoerotisk karaktär som ströks, både av redaktören och så småningom Wilde själv innan världen fick ta del av den färdigtryckta boken.

I dag är Wilde sannolikt mest känd för de spetsiga och ironiska citaten, de träffsäkra aforismerna och de tidlösa replikerna. Ironi är svårt, det kräver sammnhang och en viss nivå av förförståelse från både avsändaren och mottagaren, det kräver ett lätt anslag och en djup mening och inte minst timing. Det är en balansakt på en skarp egg, elegant och effektfullt när det lyckas, platt fall i bästa fall när det misslyckas. Ironi i skrift är ännu mycket svårare, och medför alltid en betydande risk för missförstånd.

Detta drabbade t ex Metabolisterna härförleden, i en Twitterdiskussion om lärarlöner retweetas en tweet från LR, och en kommentar som var avsedd att uppfattas som ironiskt instämmande:

RT @lararnas ”arb.givarnas underliggande budskap”http://bit.ly/ji5MJB Mm, för det skulle ju bli väldigt dyrt om ALLA lärare fick högre lön

tolkas bokstavligt och uppfattas som en argument mot höjda lärarlöner.

För att i någon mån förebygga att även mina ord missförstås här så vill jag understryka att jag uppskattar konstformen ironi, och absolut inte förespråkar att man ska avstå från att försöka. Precis som pianospel, tatuerande eller operasång så kräver ironi träning, övning och många misslyckanden innan man blir skicklig, och precis som med alla andra konstformer måste man hålla i minnet att trots att det inte uppskattas av alla så är det mödan värt att förfina sin förmåga, ty som Wilde skrev:

If you want to tell people the truth, make them laugh, otherwise they’ll kill you.

om fenomentet skolan

skriver och ritar Alex Noriega:

Ironi?

Jo, jag noterade också att det kunde ses som lätt ironiskt med inlägget om SJ direkt efter inlägget om skolan som framgångsresa. Men samtidigt bör vi ha klart för oss att de de ju faktiskt hänger ihop, åtminstone har beröringspunkter.

Det rör sig om två fenomen som är viktiga för framtiden – miljön och samhällets samlade kunskapsnivå kommer att vara avgörande.

Det rör sig om två fenomen som inte fungerar så väl som de borde, i båda fallen på grund av falsk sparsamhet och på grund av allt för många kockar.

Och det rör sig om två fenomen som ligger mig varmt om hjärtat, två fenomen jag inte tänker sluta prata om och kommer att fortsätta strida för, med alla mig till buds stående medel.