Mer om is

Jag vet, jag har pratat om is förut, och jag kommer göra det igen. De snörika, kalla vintrar vi haft här i södra Sverige de senare åren kan förleda en till att tro att det här med att polarisen smälter är rent nys.

Så är inte fallet. Tvärtom.

Isarna smälter, och det går fortare än man någonsin trodde.

Det är lätt att tänka sig att is bara är fruset vatten, och att det största problemet med att den smälter är att vi här nere i södern riskerar att översvämmas av det förorenade havsvattnet med de konsekvenser det medför för odlingsmark och mänskliga levnadsmiljöer. Sommarstugor glider iväg, vackra stränder sköljs ut i havet, alger blommar så att vi knappt kan bada och annat elände. Men så är det naturligtvis inte.

Polarisen är habitat för hela ekosystem, fullkomligt unika för respektive område. När isen smälter krymper dessa oersätterliga habitat ihop och vi riskerar att vakna upp en dag och de är helt borta. Vi kan, eller kommer inom en överskådlig framtid att kunna, göra fantastiska saker. Bygga samhällen där vi kommer att kunna leva bekvämt och hållbart även när isarna är borta och havsnivån stiger. Skapa transportsystem som knappt kräver någon tillförsel av energi för såväl människor som varor. Vi kan rena vatten. Vi kan konstbevattna, vi kan utvinna energi ur solen, ur vinden, ur vattnets rörelse. Vi kan odla upp öknar, vi kan bevara regnskogar och djungler, och vi kan resa ut i rymden.

Men vi kan inte återfrysa den is som smälter. När den är borta är den borta.

Fotografen Paul Nicklen dokumenterar det ekosystem som försvinner när isen försvinner. Han fångar det magiska, unika ljuset, det hisnande vackra landskapet och framförallt dokumenterar han de varelser som lever där.

.

.

Försvunna ljud

Förr i tiden gnisslade syrsor i sommargräset. Nu hoppar de tysta omkring. Svalorna lät också om sig förr i tiden, såvitt jag kan minnas var det ett slags svirrande pipande som ökade och minskade i volym alltefter hur de svingade sig över himlen. Svingar gör de än, men nu i andäktig tystnad.

Ja, om somrarna då, givetvis. Såhär års är knarrade snön förr i tiden. Nu är den rätt tyst. Jag är glad att isen på vattenpölarna ännu klirrar ystert när man kliver i dem.

Nu verkar det försvunnit ännu ett ljud. Förr i tiden lät det nämligen trevligt frågande när någon knackade på dörren. Idag var det alldeles tyst.

Och knackaren och den tillknackade möttes aldrig, eftersom ljudet försvunnit någonstans.

Det var mycket ledsamt.

Obra

Nordostpassagen är öppen. För första gången på 100 000 år är den isfri.

Det är obra.