Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

8 mars

Det är internationella kvinnodagen i dag. Isabel Allende säger det bättre än jag någonsin kommer kunna säga det:

.

 

Kvinnorna och makten

Med uppenbar risk att bli kapad jäms med fotknölarna måste jag öppet få fundera över en aspekt av jämlikhet mellan män och kvinnor jag inte alls förstår.

Bakgrunden först:

Någon på Twitter  skrev uppskattande om hur Centerpartiet lyfter fram sina kvinnor. Jag funderade lite över detta och funderade högt på om det inte möjligen kan vara så att det finns kvinnor i Centerpartiet som är duktiga på att ta för sig. Skillnaden må uppfattas som subtil, men den är viktig (för mig, åtminstone). Har kvinnorna kommit fram för att de lyfts fram av andra, eller har de helt enkelt erövrat sina respektive positioner på egna meriter och av egen kraft, tämligen oberoende av det faktum att de har ett biologiskt kön? Det är inte möjligt för kvinnor, blev svaret, att ta sig fram där miljön inte tillåter så jag var tvungen att fråga om det är möjligt för män att ta sig fram där miljön inte tillåter?

Och på den vägen fortsatte det. Kvinnor behöver ha männen på sin sida för att komma någonstans inom makten, sa personen, och när jag pekade på att det är svårt att komma någonstans utan kontakter och nätverk, generellt, och att kvinnor behöver nätverka (vi pratade om framgångsrika centerkvinnor, så jag tänkte att det kunde få vara underförstått att det gäller alla. Det var ett misstag.) fick jag ett triumferande avfärdande ”ah. Det är den. Det är kvinnors eget fel…” och insåg att jag var kategoriserad.

Jag borde ha slutat diskussionen här, men det var en tråkig bussresa. Personen hade bestämt sig för vad jag ”tycker” eftersom personen ”förutsatte att jag tyckte” fick jag veta, så jag förklarade (nästan pedagogiskt, faktiskt) att jag skrivit att just kvinnor behöver nätverka eftersom det var kvinnor vi talade om, inte för att kvinnor i synnerhet behöver skärpa sig på den fronten.

Det gick inte hem.

Jag förbryllas. Jag får ett obegripligt intryck av att personen i fråga tycker att det är bra om de centerkvinnor som blev ministrar idag lyfts fram av partiet, men inte bra om de tagit sig fram på egna meriter, kontakter och med hjälp av sitt eget nätverk. Ja, man skulle rent av kunna få för sig att kvinnor inte ska kunna ta sig fram för egen maskin, och att man säger något dumt om man antyder att det kan vara så att de ändå gjort det.

Och så kan det väl inte vara? Det verkar istället som det finns något här jag missar och inte förstår. Jag undrar vad det är?

Tyngst tagelskjorta vinner?

I Aftonbladet gör Monica Gunne oblyg reklam för boken Min Kamp 2. Boken är, enligt informationen på AdLibris sida

en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination.

Enligt Gunne är det en berättelse om hur

Den jämställde mannen betalar ett högt pris, när han kryper in i kvinnornas och barnens värld och försöker trivas, vara glad och anpassa sig.

Det är ingen rolig tillvaro som beskrivs i boken, att döma av det referat Gunne ger oss:

Baka, fiska krabbor, våtservietter, blöjor, dålig ­stämning, gräl, gap och skrik. Klaga, klaga, klaga. Dolda konflikter som försvinner när familjen trycker i sig varsin varmkorv. Det är ridhjälmar och kanelbullar och ”invänjning” på föräldrakooperativet där man delar ut arbetsscheman till föräldrarna.

Det är vanmakt och raseri.

Och Knausgård inte mer än ”uthärdar” vardagslivets plikter och rutiner. Det är ­inte ”hans liv”, skriver han. Han känner varken ”glädje” eller ”lycka” och han längtar hela tiden bort. ”Längtan efter något helt annat gröpte fullständigt ur allt jag företog mig.”

Det låter inte som någon drömtillvaro, men jag funderar över Grunnes vinkel, är det här verkligen något unikt för män? Känner kvinnor automatiskt ”glädje” eller ”lycka” i den här sortens tillvaro, eller biter de också ihop och härdar ut, trots att längtan efter något helt annat gröper ur allt de företar sig?

.

.

Jag tror man ska vara försiktig med att bära för tunga tagelskjortor för ofta och för länge, man behöver ha lite kul ibland också. Oavsett vad som syns när man badar.

Den vita kaninen

Då och då händer det saker som inte bara ställer vår världsbild helt på huvudet. Saker och ting som vi tagit som oomkullrunkeligt självklara inte bara utmanas, utan upphävs och vi står inför en verklighet där det omöjliga visar sig vara möjligt, ofta, till en början åtminstone, bara under speciella omständigheter, men icke desto mindre – det omöjliga visar sig vara möjligt.

Thomas Beatie är på många sätt en rätt vanlig amerikansk snubbe. Han bor i Arizona tillsammans med sin fru och deras tre gemensamma barn. Precis som många andra amerikaner drabbades familjen hårt av bankkraschen, på en dag förlorade de $600 000, företaget de drev gick i konkurs och de tvingades sälja både bilar och möbler och flytta från sitt hem i Oregon till ökenstaten Arizona. Trots detta är familjen optimister, mamma Nancy har avslutat sin utbildning, tillsammans startar de ett nytt företag i en hel annan branch och överväger att skaffa sig ett fjärde barn.

Det ovanliga med familjen Beatie är, utöver deras okuvliga optimism som inte alls är så ovanlig, lyckligtvis, dels att pappa Thomas föddes i en flickkropp, dels att det är pappa Thomas som burit barnen, eftersom mamma Nancy inte har möjlighet att bli gravid.

Trots att Arnold Schwarzenegger faktiskt gått omkring och varit gravid i stort sett en hel film är det få som ens var lite beredda på att fenomenet gravida män skulle uppträda i den verkliga världen. Ja, män. Plural. Beatie är nämligen inte den ende, även om han är den mest offentlige. Och plötsligt är det verklighet – inte bara kvinnor kan föda barn.

Det tar en stund att vänja sig vid.

Magnus Blixt använder sig då och då av ett mycket pedagogiskt och träffande uttryck:

Det räcker ju med en enda vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Thomas Beatie är en vit kanin. Den som vill och har möjlighet kan höra honom berätta om sina erfarenheter på Pride i Stockholm den fjärde augusti.

Mats funderar också kring Beatie.

Men var är eleven?

DEJAs rapport visar, berättar SvD, hurusom svensk skola är rysansvärt ojämställd:

I dag lämnar DEJA, delegationen för jämställdhet i skolan, sitt slutbetänkande till regeringen. Vår granskning visar att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar att lära sig och trivas i skolan. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, flickor mår sämre än pojkar, flickor utsätts oftare för trakasserier och både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller.

Resultaten diskuteras och analyseras, givetvis, man tycker och tänker och tv-soffar om saken. Vad ska man göra åt problemet? Vilket är problemet? Finns det flera som trasslar in sig i varandra?

Flickorna och de unga kvinnorna rapporterar i större utsträckning än pojkarna och de unga männen en ökande psykisk ohälsa och trakasserier. Inom skolhälsovården och särskolan verkar det dock som om pojkarnas problem upptäcks lättare än flickornas problem. Vi föreslår mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida för att säkerställa att både pojkar och flickor får stöd. DEJA föreslår också att skolan ska bli bättre på att motverka kränkningar i skolan. Ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan föreslås helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.

Men, invänder då vän av kaos, hur tänker man här? Flickor mår dåligt, sliter tills de trillar ihop i små skälvande högar för att få toppbetyg, pojkar antipluggar och ägnar sig åt annat än skolarbetet. Att det behöver stöttas på alla fronter är uppenbart, men borde man inte också börjar reflektera över som det system man byggt upp i skolan egentligen är så vidare bra? Helena von Schantz skriver om effekterna av det matriarkat som växt fram i svensk skola:

Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Vad som händer vid syrebrist pratade vi om häromdagen, och det gäller i skolan likaväl som i atmosfären. Medan Gunilla Hammar Säfström sitter i TV-soffan och med politiskt korrekt avvägd föraktnivå i rösten förfasar sig över manliga lärare som highfivar elever i skolans korridorer och framhåller lärarnas roll som förebild för den neutrala samhällsmedborgaren beskriver Helena lärarens roll från ett annat perspektiv:

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare – både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material.

Detta är så viktigt att jag upprepar det en gång till: ”när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation – vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon”

Jämställdhet mellan könen är viktigt, det är inte rimligt att vi behandlar elever av något kön, vilket det än vara månde, efter någon slags genomsnittschablon eller kulturell föreställning om hur man ‘är’ om man tillhör ett givet kön. Gör vi det, oavsett hur välvilligt och omtänksamt vi än gör det, så missar vi att möta eleverna där de befinner sig. Och då hamnar vi där vi befinner oss nu, i en skolverklighet där elever stressar sönder eller i rent självförsvar glider undan utom räckhåll.

Och det är dumt.

.