Skuggliv

Det är sommar,  det är varmt, solen skiner från klarblå himmel. Hjärnan går ner på lägre varv, man blir lite trögtänkt och är allmänt tacksam över att böcker tillåter läsaren att dra ner takten i handlingen.

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna just nu. Det är den första boken i en serie om 1900-talet kallad Det Stora Århundradet, och tycks ämnad åt att beskriva såväl den tekniska som den sociala utvecklingen i Europa under förra seklet. Än en gång spelas huvudrollen av den typiskt Guillouska Övermannen – nobel, rådig, begåvad på alla områden, socialt kompetent, stilig och hövisk. Denna gången i tre upplagor, tre bröder som redan innan mer normalbegåvade barn ens lärt sig sätta samman meningar med flera ord tycks ha ägnat sig åt att konstsnideri, enklare ekvationer och ritningskonstruktion så att de, när de efter sin faders frånfälle, tillåts av sin osannolikt vackra mor att resa först till Bergen och därefter vidare till Dresden är väl förberedda för sina studier.

Guillou siktar högt och folkbildande, han vill att läsaren skall ges tillfällen att lära sig om det tidiga nittonhundratalets järnvägsbyggande, om hur rallarnas hantverkarkunskaper och ingenjörernas teoretiska kunskaper gjorde det möjligt att genomföra sådana imponerande byggnadsarbeten som t ex bron över Kleivefossen

Och visst får man lära sig lite om skärningar och fundament, ekvationer nämns i förbigående och en och annan fackterm lägger han in, men jag måste som kritisk läsare ändå vara ärlig och säga att jag förväntade mig mer. Guillou är ingen Follett, och det förväntar jag mig inte, men det hade trots det funnits utrymme att skära ner på de ingående beskrivningarna av de två huvudrollsinnehavarnas (jo, tre bröder men den konstnärlige, homosexuelle med svagaste studieresultaten försvinner raskt ut i kulissen och ses inte till mer) återkommande mandomsprov med såväl snöstormar som skalliga lejon, och ge mer utrymme till den hejdundrande tekniska utvecklingen som faktiskt ägde rum under perioden. Nu blir det bitvis smått stentråkigt under transportsträckorna där karaktärerna lovsjungs men inget händer.

Läs den, absolut, där finns guldkorn att vaska fram och en viss känsla för hur revolutionerande och betydande järnvägen varit för samhällsutvecklingen får man. Jag kommer att läsa del två också, den är trots allt huvudanledningen till att jag köpte ettan, sen får vi se om Guillou lyckas behålla mitt intresse.

Grunden till tågförseningarna – passagerarna

Jag busspendlar till och från jobbet var dag. Det har sina sidor, att endast ståplats finns tillgänglig tillhör reglerna snarare än undantagen, att bussarna är försenade likaså. I synnerhet gäller det bussen från jobbet, den är konsekvent sen, allt mellan fem minuter och en halvtimme. I gengäld, det ska sägas, så finns i princip alltid sittplats.

Vid ett minnesvärt tillfälle frågade en ung kvinna, mycket vänligt, busschauffören hur det kunde komma sig att det är på detta vis? Busschauffören hade kanske fått femton frågor redan under den turen, ty han blev rasande på den unga kvinnan och förklarade för henne att

Det är alla jävlar som ska åka med! Det tar sån tid för folk att komma på och av att det är omöjligt att hålla tiden!

Fram till den dagen hade jag, lite naivt, trott att stora antal passagerare var något eftersträvansvärt, något att glädjas åt, men chaufförens reaktion (i ärlighetens namn är han inte den ende som antytt något liknande, bara den ende som jag sett ryta det i ansiktet på en av dessa irriterande bussåkare) fick mig att inse mitt misstag. Ett litet antal passagerare är nog gott och väl, men när det börjar bli stora mängder pendlare som envisas med att kliva av och på på helt olika ställen, då är vi mer till besvär och borde verkligen inte klaga över de förseningar vi själva orsakar. Att vi varje månad betalar stora summor för att få åka med är inget argument.

DN berättar nu att detsamma gäller på tågen. Antalet passagerare överstiger vad man planerat för, och resultatet blir förseningar och elände. Men när det gäller tågen väljer man ett annat sätt att närma sig problemet:

Efter den första av de två senaste tågkaosvintrarna fick dåvarande landshövdingen Per Unckel i uppdrag att utreda orsakerna och föreslå lösningar. Hans utredning listar åtgärdersom berör alla tre områdena ovan.

Unckel konstaterade att grundproblemet – att järnvägskapaciteten i Sverige blivit för liten för resenärernas behov – i princip måste byggas bort. Men detta tar många år. Innan detta gjorts föreslår utredningen bland annat:

Förstärkta insatser för underhåll.
Bättre väderprognoser för tågtrafiken
Planer för hur trafiken snabbt ska kunna dras ner och vilken trafik som ska prioriteras när yttre påfrestningar ökar.
Bättre samordning mellan alla aktörer på och kring järnvägstrafiken. Det gäller kommunikation, beredskapsplaner och krisövningar.

Behovet av samordning har uppstått efter avregleringen av järnvägstrafiken. Numera är en lång rad företag och myndigheter inblandade i verksamheten, och Unckel är inte ensam om att tycka att det har skapat onödiga problem och förvärrat tågkaoset.

Att du kan köpa biljett i en lucka och hålla dig varm när du väntar på tåget är företaget Jernhusens ansvar. Att spåren är i gott skick är Trafikverkets ansvar. Och att du kommer fram i tid är de mer än tio tågoperatörernas ansvar. För godstrafik finns ännu fler operatörer i landet.

”Det går inte att säga att organisationen ser bra ut som den är. Alla är missnöjda”, sade SJ:s dåvarande styrelseordförande Ulf Adelsohn i en intervju i fjol.

Man har alltså kommit fram till inte bara att något behöver göras, utan en bra bit på väg mot vad som behöver göras har man också kommit. Dåså, då är det bara att sätta igång. Ty antalet passagerare lär inte minska.

Vi vill resa. Vi har ett samhälle uppbyggt kring att vi reser, fram och tillbaka till jobbet, skolan, utbildningen, vi reser på semester, på konferenser, på möten, till teatrar och konserter. Vi lever långt ifrån vänner och släktingar och reser för att träffas. Och tåget är det mest långsiktigt hållbara alternativet som står oss till buds idag.

Det är klart att det kostar att rusta järnvägar och vagnar, att investera i nytt och dra nya spår så att det finns utrymme för såväl godstransport som passagerare. Men det är inte direkt gratis att hålla vägnätet i stånd heller, att bygga ut och bygga om och bygga nytt för att hantera allt fler bilar kostar enorma summor. Kan vi få ner de kostnaderna genom att satsa på ett effektivt och väl utbyggt järnvägsnät med stor kapacitet, täta turer och bekväma, välkoordinerade resor vinner vi mycket i det långa loppet.

För resa, det tror jag vi kommer fortsätta med. Vad tror ni?