Flickan som uppfann livet

Hon är en knippa självmotsägelser, både stor och liten, är med och står utanför, tar avstånd ifrån och vill höra till, döljer sig och vill bli sedd, huvudpersonen i Johanna Nilssons andra roman. Föräldrarna, mamma som vill från Uppsala till Stockholm, pappa som vill från Uppsala ut till den lilla stugan på Öland han ännu inte byggt med sina egna händer, vill nog så väl men Fanny vill frigöra sig, övertygar sig om att hon är adopterad och letar efter sina riktiga föräldrars gravar. Lillebror Simon lyssnar på hennes historier, skräckslaget förtjust och imponerad.

Jag-perspektivet ger läsaren ett inifrån-perspektiv, världen vi ser är världen som Fanny ser den. En gammal tant som jag påminns om hur det är att vara flicka i de tidiga tonåren, om behovet av att frigöra sig, att stå på sina egna ben i världen som en självständig individ, och samtidigt vilja bli sedd, omhändertagen, bekräftad både som individ och i relation till andra.

Snabbt, flyhänt och innerligt berättad lämpar sig boken väl som t ex bussbok eller väskbok, kapitlen och scenerna är korta och Fannys föreställningsvärld knyter ihop skeendet så att man raskt kommer in i stämningen även om man blivit avbruten av ett bussbyte eller en hastig regnskur.

Stöter ni på Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson, så plocka upp den, stoppa den i fickan och läs den.

Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.