Tändaren

Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.

Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.

Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.

Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.

Johari fönster

Mats nämner Johari fönster i samtalet kring sitt inlägg om Lärartycket. Trots att bilden är tänkt att beskriva kommunikation mellan människor är den också en tydlig bild av relationen människor emellan, både på ett indidivuellt och mer generellt plan.

I samtalet kring ADHD pratar vi lite om hur vetskapen om att en person faktiskt har ADHD påverkar omgivningens sätt att se på personen, och jag blir i ett samtal med en vän påmind om att det gäller inte bara ADHD, utan många aspekter i det som tillsammans utgör det som är en individ. Rätt som det är får vi veta något om den andre som ställer saker vi trodde oss veta på kant, och ger oss en inblick i det nedre vänstra fältet.

Om vi kan ta emot detta med ödmjukthet och respekt fördjupar det relationen med människan. Om vi däremot har svårt att hantera det kan det vara fullkomligt förödande för relationen.

Det är något vi behöver förhålla oss till, varje dag. Både vad vi väljer att dela, och hur vi tar emot det förtroende vi ges.