Ingen rök utan eld

 

 

 

Politiskt manifesto

Hopplösa och hungriga

Den medelålders man ur medelklassen jag talade om nyss, han finns inte. Han är ett hopkok av många människor, och de åsikter han uttrycker har formulerats på många olika sätt. Men det jag vill belysa, det jag tycker är viktigt, är att Sverige är ett klassamhälle, här finns en underklass som har det förbannat kämpigt, och att det här och där, nu och då, uttrycks rent ut att detta är som det ska vara. Somliga säger synbarligen så för att de tjänar mycket pengar på det, andra för att de trivs med sin position. Somliga, tror jag, av okunskap eller naiv övertygelse om att alla, egentligen, har det ungefär som de själva. En och annan, tycks det, för att de har en bestämd känsla av att de som har det sämre än de själva på ett eller annat sätt gjort sig förtjänta av det.

Det finns vägar att ta sig upp i samhället. En väg är kriminalitet, en annan är utbildning. Att ha en hög lägstanivå i svenska skolor är bra för hela samhället eftersom det öppnar den andra vägen för fler, som då slipper välja den första; det gör mig bekymrad när jag hör människor säga, rent ut, att det är som det ska att de hopplösa, hungriga delarna av samhället också har sämre, mer slitna skolor där lärarna får lägre löner och sämre fortbildningsmöjligheter.

Det gör mig bekymrad, och arg. Och när jag blir arg uttrycker jag mig ibland inte så diplomatiskt. Om någon tagit illa upp ber jag om ursäkt, men jag hoppas att jag inte bara sårat, utan kanske retat någon tanke någonstans också.