Sommar sommar sommar

Jag har sett fram mot Jonas Gardells sommarprat sen jag fick veta att han skulle hålla det. Sommarpraten är ännu en av dessa traditioner jag planerar att prova med hull och hår – lyssna på så många program som möjligt i direktsändning, samtidigt som jag följer tagen #sommarip1 och får del av människors reaktioner, känslor och tankar i ögonblicken. Jag kommer blogga om de program som verkligen berör mig, på ett eller annat sätt, men bara de.

Det började inte så bra i dag – SRs hemsida krånglade, programmet gick igång, jag blev frustrerad men jag såg i Twitterflödet att jag inte var ensam om den upplevelsen. Och lo and behold, ett par minuter in i programmet fick jag support från andra Twittrare och lagom till Överste Hathi var jag också med på banan.

Gardell pratade om känslan av att vara användbar, och om känslan av att vara oanvändbar. Han berättade om att inte bli vald i skolidrotten, att sitta kvar vid det vippiga bordet medan modigare människor tar chansen att eventuellt uppfylla den dröm man själv när,  om en far som tog sig tid att hämta en tavla, men inte ta en kopp kaffe med sina barn, om föräldrar som skämdes så grundligt över sitt barns sexuella läggning att de valde att hålla platsen för barnets grav hemligt.

Han är en skicklig talare, han använder pauser och omkväden för att förstärka känslan i lyssnaren, och det han berättar om är angeläget – alla människors värde, och alla människors rätt att känna till sitt eget värde, även den som är tafflig, blyg, klumpig, rädd eller bortkommen.

 

Annonser

Kärleken av Jonas Gardell

”Är du på väg? Men då går jag också så får vi sällskap.”
När Benjamin får syn på att Rasmus är i begrepp att gå tvekar han inte ett ögonblick, utan skyndar sig att också få på rock och skor.
Han har ingen avsikt att ens ge Rasmus ett val.
Paul följer roat hans iver och kan inte låta bli att ge en gliring. ”Åh, det ska missioneras, förstår jag …”
Benjamin låtsas inte ens höra.
”Vilket håll ska du åt då?” frågar Rasmus som också förundrat ser på när Benjamin nästan desperat letar bland alla skorna för att hitta sina egna
Benjamin reser sig med triumf när han hittat skorna, håller upp dem, färdig att gå.
”Spelar det nån roll? Samma som du.”

Jag har läst ut den, den första delen av Jonas Gardells hjärtslitande berättelse om det åttiotal som ryckte undan mattan under fötterna på oss alla på fler än ett sätt. Det är en ömsint vacker skildring av ett samhälle så naivt, så öppet, så oskuldsfullt övertygat om att om vi bara fortsätter som vi alltid gjort kan inget ont hända oss, inte här i vårt trygga, idylliska folkhem.

Jag känner igen mig i den världen han beskriver. Jag känner igen stämningen, reaktionerna, nyhetsrapporteringen och reaktionerna från ‘de vanliga människorna’ – jag tittar i gamla dagböcker och det jag finner där bekräftar att mitt gamla opålitliga minne faktiskt håller sig ovanligt nära den bild av hur jag upplevde saker, där och då, som finns i mina egna ord från mig själv till mig själv.

Bögpesten, som det kallades på den tiden, ett noanamn för att skapa och upprätthålla avståndet till det obegripliga, skrämmande hemska som ju faktiskt kravlade sig över Atlanten och tog sig i land även här i vår trygghet, gjorde mycket mer än att döda de där konstiga, perversa, äckliga bögarna. Den nöjde sig inte med att slå mot dem, den slingrade och ringlade sig in bland oss, in i själva folkhemmet och plötsligt, över en natt rasade illusionen och det blev smärtsamt tydligt att det här med homosexualitet, det man inte pratade om, det fanns ju även i de idylliska småsamhällena, i de fina familjerna. Homosexuella var inte bara de där där borta någon annanstans, de var en del av vi här hemma.

Gardells berättelse kretsar kring Rasmus, den unge, unge studenten, ensambarnet från Koppom som kommer till Stockholm och äntligen får möjlighet att utforska sin egen sexualitet, sin egen sensualitet och sina känslor, få vara en del av en gemenskap som sig själv. Det är inte bara rosa moln och pirrande förälskelse, men det är det också.

Läs den. Läs den som en kärleksberättelse i den skugga av farsoten varken karaktärerna i historien eller vi som levde då anade omfattningen av då, men som vi med nutidsögon är för medvetna om för att inte se, eller läs den som en tidsskildring. Läs den för att den är en viktig berättelse, men läs den också för att den är så vacker och så läsvärd.

Tårar, handskar, mat och kramar

Jag har precis laddat ner Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, har bara sneglat på de första sidorna ännu och återkommer när jag läst mer.

Jag minns den tiden han skriver om så väl. Inte för att jag jobbade på sjukhus då utan för att reaktionerna på HIV, AIDS, HTLV-3 eller, som det ibland lite finkänsligt kallades, ‘den där sjukdomen’ eller mindre finkänsligt ‘bögpesten’ var så tydliga. Det är svårt, tror jag, att föreställa sig vilket naivt och godtroget samhälle som drabbades av denna farsot, och människor pendlade mellan två ytterlägen – antingen total förnekelse och avståndstagande, eller så den demonstrativa acceptans och naturlighet som skulle visa för den drabbade att man fortfarande såg honom – det rörde sig i människors föreställningsvärld uteslutande om homosexuella män som kunde drabbas av denna sjukdom – som en människa vilken som helst. Det fanns inga mellanlägen, men även i det yttersta acceptansläget fanns ett avståndstagande – jag minns en vän som med sorg i rösten berättade om hur de hemsjukvårdare som kom till honom medan han fortfarande orkade bo hemma mellan varven gärna kramade honom, men fick något panikartat i blicken om han ville dela en måltid med dem eller så bara bjuda på en kopp kaffe.

Det var svårt och obegripligt, alltför overkligt för att hantera naturligt. Nu ska jag läsa boken, och under tiden kan ni veta att man inte blev ett dugg smittad av att dela en måltid eller fika tillsammans. Jag provade många gånger, han var så duktig på att baka småkakor.